TEMAN MED TEXTER

  • Demokrati
  • Empati
  • Etik och moral
  • Fördomar
  • Främlingsfientlighet och rasism
  • Historia
  • Identitet
  • Kultur
  • Litteratur
  • Människans natur
  • Mänskliga villkor och rättigheter
  • Media
  • Mobbning
  • Ondska
  • Politik
  • Politikeryrket
  • Politisk extremism
  • Politiska biografier
  • Revolutionens psykologi
  • Samhällskritik
  • Samhällsnormer
  • Skola
  • Skola och demokrati
  • Tillit
  • ANSLAGSTAVLA

    Storebror ser dig


    Länk: http://demokratinsps...

     
    Den solidariska genen


    Länk: http://demokratinsps...

     
    Arbeta med våld


    Länk: http://demokratinsps...

     
    27 Jan

    Den sista resan av Jenny Diski

    Redan som barn hade Jenny Diski en blick så stridslysten att hon kunde få sparken från en arbetsplats bara på grund av den. Vuxna var lögnare, inte att lita på. Stå på egna ben var det enda möjliga. I Den sista resan utmanar hon läsaren: ”… odla er egen berättelse. Ta lite eget ansvar.”

    Hon levde i spjärn. Mot livet och tiden, mot omständigheter, mot sitt öde. Hon behövde motvinden som windsurfaren för att komma upp på brädan och vidare utan att falla tillbaka i vattnet.

    När Jenny Diski fick besked att hon hade kort tid kvar att leva började hon skriva Den sista resan som kom ut 2016. Efter författarens död har den översatts av Cecilia Franklin och publiceras på förlaget Alfabeta.

    Jenny Diski skriver med självinsikt och pregnans, närapå skoningslös mot sig själv och andra, samtidigt som självironi och galghumor hjälper att orka vidare.

    Boken är till stora delar självbiografisk. I det som sker här och nu väver hon in hågkomster, erinringar, ibland närmast som flashbacks.

    I den dagliga kampen (som hon inte vill kalla kamp, avskyr klichéer), i frustrationen över att åldras, brytas ned, falla samman, tränger sig minnena fram. Som den allvarliga våldtäkten då hon var fjorton år. Jenny Diski berättar om den med snarast förvåning över att hon inte kände sig traumatiserad. Som om hon borde känna som andra på liknande sätt drabbade. Hon berättar detaljrikt och sakligt med förakt mot förövaren, känner inte skam eller skuld, lägger inget på sig själv.

    Den långa resan handlar till stora delar om relationen till Doris Lessing som blev fosterförälder för femtonåringen Jenny. Föräldrarna hade givit upp, hon fick ett hem. På gott och ont behandlades den rebelliska tonårsflickan som en vuxen. Men Lessing värjde sig mot att komma nära känslomässigt. Även om Diski nu långt senare kan se skeendet ur Lessings perspektiv har hon ändå kvar en vrede som blandas med skuldkänslor. Jenny Diskis starka sanningskrav illustreras av episoden då hon modigt konfronterar sin fosterförälder: ”Vad händer om du inte tycker om mig?”

    Tänkandet och skrivandet, att analysera med glasklar blick, att förstå och motstå världen var Jenny Diskis sätt att leva och överleva. ”Doris Lessing lärde mig att tänka förnuftigt.” Den förmågan har periodvis hållit henne uppe och fört henne långt.

    Diskis känslor av övergivenhet återkommer på många ställen i boken – att känna sig lämnad och sviken, av de närmaste, av modern som hon förmår att skriva om först på de sista sidorna, nu också av den egna kroppen. Och av livet självt.

    Mitt i detta finns ändå ljusare rader som vittnar om hopp: ”Kärlek finns”. Och den sökande nyfikenheten in i det sista: ”Ibland kan jag nästan känna ett milt och besinningsfullt intresse för min egen utplåning. Det icke varande där jag redan har befunnit mig. Jag viskar det till mig själv som ett mantra eller en vaggvisa.”

    Författaren Jenny Diski dog i april 2016 i en ålder av 68 år.

    Anders Fagerlund


     

    Kommentarer inaktiverade.

    Logga in