Att blunda för det som sker därute

Om våra försvar mot världen

”Min första reaktion var euforisk.  Att jag klarade av att dela deras vardag – att sova på deras golv. Trots all misär , trots  barnet som hade diarré och sket på tröskeln… ”

Det här säger Vilgot Sjöman i en intervju med  Per-Arne Axelsson i SVT 1987. Vilgot berättar om sin erfarenhet av att vistas tre dygn på en soptipp i Manila.  Människor tillbringar sitt liv där, har sin utkomst av att ta tillvara rester. De bokstavligen föds och dör på samma plats. Vilgot berättar om hur han kort delade dessa människors tillvaro, om skulden och skuldkänslorna  – den grymma realiteten och samtidigt den totala oförmågan att dela deras öde. Hans val blir en symbolhandling, en viktig sådan. Men också ett sätt för bearbetning och därmed också en exploatering av de människor han närmar sig. I intervjun berättar Vilgot Sjöman om sin skuldtyngda uppväxt och om behovet att undkomma de känslor den fört med sig. I dokumentären Oskuld och sopor  skildrar han sina upplevelser.

Lukas Moodyson har i sin film Mammut tagit upp Vilgot Sjömans tema. Två unga storstadsmänniskor  med lyckad karriär har ett barn tillsammans. Den lilla familjen ger ett  tryggt och lyckligt intryck, men på olika sätt konfronteras de med vad som finns utanför den kärleksfulla bubbla de lever i, bland annat Sjömans soptippshelvete, fattigdom och förnedring. Filmen skildrar skärningspunkten mellan rikedom och fattigdom, mellan ”vi” och ”dom”. För en kort stund rivs försvaren ner och vi tvingas se vad som pågår där bortom. En bild: På affärsbesök i Thailand, mannen passerar en elefant, fjättrad vid sidan av vägen. Han stannar, backar och går ur. Elefanten och mannen betraktar varandra.  Mannen sätter sig  i bilen och far vidare. Inget annat, bara mötet, oförenligheten.

Det Moodyson och Sjöman skildrar kan upplevas både som en möjlighet och ett hot. Skulden finns och  har att göra med att vi är delaktiga i den orättvisa fördelningen av resurser. Filmerna visar hur vi försvarar oss mot att se och uppfatta.

Vi  har försetts med psykologiska försvar som en av många skyddsmekanismer. På samma sätt som fysiska försvar som immunförsvar, hud och andra sätt att avvärja yttre attacker, har vi även möjligheter att skydda psyket för angrepp utifrån eller inifrån Det kan vara överstimulans, hot mot självkänslan eller den självbild vi behöver för att hålla psykisk balans.  För starka affekter kan också skada och upplevas som hot. Smärtsignalen talar om att något skadligt har hänt och ger på det sättet information om vad vi måste se upp med. I vissa situationer måste nervsystemet blockera fysisk smärta och på liknande sätt behöver vi skydd även mot den psykiska smärtan. Hotet mot vårt psykiska välbefinnande kan upplevas som ångest. Försvaren är en del av våra sinnen och tankeapparat och de fungerar  oftast helt omedvetet för att hålla oro och ångest  i schack.

Till största delen är de här psykologiska skeendena adaptiva, dvs. de hjälper oss att upprätthålla fokus. Försvar behövs för att upprätthålla psykisk jämvikt, relationer till omgivningen, även skydd mot för starka känslor av skam och skuld. På samma sätt som värn mot alltför stark fysisk smärta skyddar oss mot ett livshotande tillstånd som chock, så skyddar de psykiska försvaren, både akut och mera långsiktigt.

Psykologiska försvar kan bestå av de mest skilda beteenden, inre och yttre. Freud menade att många av försvaren har det gemensamt att de skapar en bortträngning av det som väcker ångest, men hur detta går till varierar mellan olika personer. För vissa fungerar inte bortträngning och de utvecklar då istället andra typer av försvar. Under vår utveckling som individ införlivar vi efterhand en mix av  försvarshållningar som blir en viktig del av vår personlighet.

Vad har då detta psykologiska resonemang med politik att göra?

I två artiklar (”Fler hade kunnat komma undan” och ”Från ångestförsvar till mobilisering 1938-1945”) har jag försökt göra beskrivningar av det svenska sättet att förhållas till nittonhundratrettiotalets framväxande totalitära strömningar i framförallt Tyskland, samt till flyktingfrågan under samma tid och under andra världskriget. I artiklarna föreslår jag kopplingar mellan de svenska attityderna och de kunskaper vi har om psykologiska försvar. Ett sätt att närma sej historien är att undersöka och förstå hur människor tänkt och känt. Om dessa tankar och känslor varit allmänt omfattade – hur har de då påverkat det egna handlandet, de prioriteringar och val som gjorts?

Trettiotalet har ibland omtalats som en idyll. Själv har jag minnen av hur den äldre generationen talade om  trettiotalet; ”Det var varmt, inte bara vackert väder, utan vi hade det bra tillsammans, tog hand om varann…”. Är detta bara minnets rosa skimmer, eller fanns det en saklig grund för en sådan beskrivning? Något som hade att göra med behov av gemenskap?

Efter svårigheter och motsättningar slog landet under denna tid in på en väg av större samförstånd och samarbete. Koalitionsregeringar, Saltsjöbadsandan och senare samlingsregeringen under andra världskriget var alla resultat av denna nya anda.  Statsminister Per Albin Hansson myntade begreppet folkhemmet; ”ett hem för hela folket” – som skulle präglas av samförstånd och jämlikhet. ”Det måste en gång bli så, att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige” sade Hansson  i Sveriges riksdag 1928. Under denna period fortsatte reformarbetet som tidigare under nittonhundratalet inletts med rösträttsreformer. Det som skulle kallas välfärdssamhället började byggas. Exempelvis kom lagen om folkpensionering 1935, och den lagstadgade tvåveckors-semestern 1938.

Det var en period av avskildhet, ett Sverige vid sidan om, som skötte sina egna affärer och som hoppades kunna hålla sig utanför de stora skeendena. Idyllen må ha varit bräcklig, men upprätthölls genom en mental distansering. Tidigare har jag beskrivit och diskuterat  i ”Varsågod och döda” den hållning som är en av  förutsättningarna för att utöva våld. Jag har även skrivit om det svenska avståndstagandet till avvikare och att  detta möjliggjorde en avvisande hållning till hjälpbehövande, många av dem judar som ville söka sej till hit. Att många andra länder intog liknande hållning som Sverige förändrar inte den psykologiska beskrivningen.

Folkhemsidyllen krävde en politisk retorik som antogs svara upp till behov i befolkningen. Jag menar att dessa behov hade sin motsvarighet i psykiska försvar. Folkhemmets varma och trygga famn var inte bara en välbehövlig och trygg samhällsmodell utan också ett isolerande försvar emot ångest. Om man så vill kan man kalla detta för en bortträngning på samhällsnivå.

Whistleblowers fanns även då. Dessa påvisare av obehagliga sanningar  har budskap som skär igenom försvar, något som sällan uppskattas då sanningen skapar ångest, skaver, väcker skuld. 1938 väckte pressrapporteringen från Kristallnatten sådana  känslor runt om i världen. Reaktionerna var starka, dock inte i form av beredskap att öppna gränserna för skyddsbehövande. Istället stärktes försvaren nu på en mer primitiv nivå.  I ”Från ångestförsvar till mobilisering 1938-1945påvisar jag hur bortträngningen ersattes av primitivare försvar som projektion och förskjutning: ”det är judisk invandring, inte nazismen som är problemet”.

Hur ska vi se på motsvarande skeenden i vår tid?

Efter andra världskriget och ända in på 80-talet präglades den svenska politiken av skuldmedvetande. Vi hade klarat oss lindrigt undan. Den svenska bistånds- och flyktingpolitiken blev långa tider generös och är så i viss mån ännu, åtminstone i jämförelse med den tidsperiod jag beskrivit i ”Fler hade kunnat komma undan” och ”Från ångestförsvar till mobilisering och beredskap 1938-1945”. Framförallt under Olof Palmes tid som statsminister var Sverige utåtriktat och hade stor förståelse för fattiga länder i tredje världen. Under en period skulle biståndet omfatta 2 procent av bruttonationalprodukten, BNP. Man kan spekulera om detta förhållningssätt mest dövade efterkrigssvenskens skuldkänslor. Det skulle i så fall kunna förklara förändringar i det svenska förhållningssättet under senare år på 2000-talet då minnet av andra världskriget bleknat. För dagens yngre generationer är andra världskriget lika avlägset som det första världskriget var för mig som föddes en vecka efter freden 1945.

Moodysons Mammut och Vilgot Sjömans Oskuld och sopor kan ses som försök att öppna ögon. Filmmakarna vill se och visa. Ett sätt att ta ansvar och att visa på ansvar. Vår ångest inför ”verkligheten” där ute blir upplevd.  Försvaret viker en kort stund. Vad händer sedan?

___________________________________________________________

Artikeln skrevs 2012. Redigerad april 2017.

 
  • Pantarei59

    Mycket intressant läsning som till en del förklarar dagens främlingsfientlighet

TEMAN MED TEXTER

  • Demokrati
  • Empati
  • Etik och moral
  • Fördomar
  • Främlingsfientlighet och rasism
  • Historia
  • Identitet
  • Kultur
  • Litteratur
  • Människans natur
  • Mänskliga villkor och rättigheter
  • Media
  • Mobbning
  • Ondska
  • Politik
  • Politikeryrket
  • Politisk extremism
  • Politiska biografier
  • Revolutionens psykologi
  • Samhällskritik
  • Samhällsnormer
  • Skola
  • Skola och demokrati
  • Tillit
  • ANSLAGSTAVLA

    Storebror ser dig


    Länk: http://demokratinsps...

     
    Den solidariska genen


    Länk: http://demokratinsps...

     
    Arbeta med våld


    Länk: http://demokratinsps...

     
     
    Logga in