Hat som politisk drivkraft

 

 

Isobel Hadley-Kamptz skriver i en stark text på sin blogg om: ”… botten i hela mitt politiska medvetande. Barnets vrede över sin egen maktlöshet, barnets hat mot den som utnyttjar sitt övertag, hatet mot den som bestämmer. ’Du får inte bestämma över mig.'”

 

Känslan av vanmakt i underordning, den delar Isobel Hadley-Kamptz  med många idag – och i historien.

 

Vibeke Olsson beskriver i boken Sågverksungen konflikten inom kollektivet – å ena sidan raseriet som vill slå blint  och å den andra  politiskt medveten handlingskraft. Grunden är ändå densamma – en förtvivlad och desperat medvetenhet om underläget. Kampen handlar om att bryta vanmakt. Sågverksungens pappa förstår att hatet kan rasera den kamp som måste föras organiserat och ordnat.

 

För att förverkliga en grundläggande positiv frihet var sågverksarbetarna i Sundsvallsdistriktet tvungna att skapa och underordna sej något gemensamt.  Emot den liberala individuella ”negativa” friheten stod en absolut nödvändig kollektiv disciplin som måste ses i sitt historiska sammanhang.

 

När vänsterrörelsen senare etablerades  kunde kraften riktas emot en tydlig motståndare – den brukspatron som tjänade på lönearbetaren fanns ofta fysiskt tillgänglig på orten.  Hatet riktades mot honom, eller mot de tjänstemän som kunde ses som lydiga tjänare. Klasshatet var konkret. Efterhand som samhället blivit mera komplicerat och organiserat har överheten/arbetsgivaren anonymiserats. Det finns inte på samma sätt någon eller något att rikta sej emot.  Känslan av underläge finns bara där, men vem är det jag ska rikta den emot?

 

Strukturer tillhör vänsterns tankebagage, men har varit ett ord för eliten. Människorna hatar sin belägenhet bara. Om någon erbjuder ett lämpligt objekt, en representant för  överklass ger man sej tillfälligt på den. Man kan inte hata en  ”struktur”.  Känslan är densamma, men hittar olika föremål.

 

Vanmakten skapar hat, hämndbegär, kanske ibland den mera konstruktiva revanschlustan. Men hatet är ofta bara destruktivt.

 

Det socialdemokratin gjorde var att fånga upp och kanalisera det oerhört starka hatet i samhället i slutet av 1800-talet. Strindberg kände till sist och förstod , trots att han tillhörde de privilegierade medelklassmännen.

 

Nya ”strukturer” stelnade under 1900-talet . Vanmakten idag handlar fortfarande om underläge, det är andra grupper och andra problem  än det som socialdemokratin  en gång gjorde politik av. Men ändå – nedtryckta måste stå uppför varann. Ensam är aldrig stark. Och den enskilt bästa handlingen är att människor lär sej  läsa.

 

Mer om motivation för att vara politisk och politiker. Det finns andra drivkrafter än hat!