Det svenska ”tjuffet”

En skyddad vrå under kalla kriget?

 ”Det är Air Alert, väktarna i luften, de alltid beredda, som är ute på sin dagliga rutinfärd och som fyller luften över mig med sina hårda stämmor. Flygplanen har de yttersta dagarnas vapen i sina lastrum, stridsladdade vapen är beredda ombord, kärnvapen. De svävar över mig med förintelsen och slutet i sitt innandöme. Apokalypsens ryttare rider sina vingade hästar i skyn.” (Ur: ”Din stund på jorden” av Vilhelm Moberg.) (1)

Hur många av en yngre generation känner till det här? Hur många vet om den maktlösa fasan?

Moberg berättar om Mrs Boles i den kaliforniska drugstoren. Hon fasar för atomkriget och befarar att när som helst utplånas med sin familj. På TV-nyheterna kan hon se hur båtar med kärnvapenbestyckade robotar närmar sej Kuba. I boken ger kvinnan röst och ansikte åt en skräck som stora delar av mänskligheten delade: ”Vad ska hända denna oktober månad? Tror ni att det är färdigt nu, mister Carlson?”

I Nevil Shutes ”På stranden” – bestsellern som även filmatiserades  –  har kärnvapenkriget redan hänt och större delen av planeten är förödd. Shute skildrar ett Australien som ännu så länge förskonats, men befolkningen inväntar att radioaktiviteten ska nå även deras skyddade vrå av jordklotet. ”På stranden” lästes och sågs av många. Också en skildring som uttryckte allmänna stämningar.

1964 kom filmen ”Dr. Strangelove. Hur jag slutade ängslas och lärde mej älska bomben.” (”How I stopped worrying  and learned to love the bomb”). Den galne vetenskapsmannen i Peter Sellers gestalt ser ut att närmast kissa på sig av förtjusning när han lyckas få ledarna att trycka på kärnvapenknappen för att utlösa domedagen.

Filmerna  var uttryck för tidens fasa. På båda sidor var människorna medvetna om att det största hotet mot mänskligheten var kärnvapnen. Hotet finns ännu, medvetenheten kanske mindre.

Warszawapakten, ledd och helt dominerad av Sovjetunionen, stod under kalla kriget emot Atlantpakten NATO och USA. Båda parter var rustade med enorma mängder kärnvapen. Terrorbalansen innebar att den part som utlöste ett kärnvapenkrig kunde räkna med att motståndaren direkt skulle utlösa ett motangrepp på samma nivå. Termen ”MAD ”– Mutual Assured Destruction – var en  beteckning för denna fasansfulla paradox som antogs vara garanti mot kärnvapenkrig.

Upprustningen av kärnvapenarsenalerna hade redan på 1950-talet nått en sådan omfattning att ett totalt krig skulle utplåna jordens befolkning och dessutom sannolikt allt högre liv. Detta dels genom de direkta effekterna och dels sekundärt på grund av  radioaktiv strålning. Domedagsscenariot i ”På stranden” kändes som en fruktansvärd, men ändå fullt möjlig eventualitet.

Faran för atomkrig av misstag var stor. Om till exempel radarsignaler feltolkats skulle en part som trott sig vara utsatt för ett kärnvapenangrepp ha kunnat utlösa en oåterkallelig motattack. Delvis för att förhindra sådana fruktansvärda eventualiteter skapades den så kallade ”heta linjen”, en ständigt öppen telefonlinje mellan ledarna i Kreml och Vita huset.

Vid Kubakrisen1962 stod de två blocken som närmast att utlösa ett kärnvapenkrig. Sovjetunionen var på väg att installera kärnvapenbärande robotar på Kuba. USA:s president John F. Kennedy hotade att anfalla och förstöra installationerna på Kuba samt fartyg som var på väg med last av ytterligare missiler. Världen kunde ta del av skeendet på TV. Den gången backade Sovjetunionens ledare Nikita Chrustjev i sista stund och en förödande konfrontation kunde undvikas.

Några år innan Kubakrisen byggdes Berlinmuren för att stänga inne Östtysklands befolkning. Krig var ytterst nära även då.

”Kallt” var kriget inte överallt. Bara om man begränsar perspektivet till det västerländska är beteckningen ”kalla kriget” berättigad. Från 1947 till mitten av 1980-talet pågick åtskilliga konflikter och krig i det som under perioden kallades ”den tredje världen”, eller utvecklingsländer, i samband med avkoloniseringen efter andra världskriget. Arméer, ofta utrustade från USA resp. Sovjetunionen, senare även Kina utkämpade striderna. I Angola stödde USA FNLA och UNITA medan Sovjetunionen stod på MPLA:s  sida. Israel – Palestina-konflikten är ett annat exempel liksom Afghanistan där USA stödde krafter som stod mot den sovjetiska invasionen år 1979.

Det var i detta sammanhang av storpolitisk spänning  som jag ryckte in för att fullgöra den allmänna värnplikten, den som då omfattade alla svenska män. En ung student tidig sommar 1964 var jag, politiskt intresserad. Radikal men ändå med ett aktivt val att ikläda mig vapen – många av vännerna vägrade. Samtidiga händelser: 12 unga män i New York bränner offentligt sina inkallelsekort till amerikanska militären i protest mot kriget som trappas upp i Vietnam. Chrusjtjev kommer på ett fem dagar långt Sverigebesök. Senare samma sommar i Tonkinbukten: Nordvietnamesiskt anfall med patrullbåtar, USA svarar med bombningar i Nordvietnam. Kongokrisen 1960-1964, svenska förband deltar i strider med förluster.

Enligt en skrivelse från Sveriges Överbefälhavare skulle: ”[Krigsmakten] …. möta, hejda och om möjligt slå en angripare som söker tränga in på svenskt territorium. Därvid skall samtidigt en kust- och en gränsinvasion samtidigt kunna avvärjas av större omfattning och i samband med insatta luftlandsättningsföretag”.

ÖB skriver vidare att: ”En angripare skall mötas av ett  stängsel så att han tvekar och avstår.” Försvaret ansågs välutrustat, men det var lätt även för en rekryt att inse bristerna. Cykeltolkning efter traktor var ett bisarrt och fortskaffningsmedel med förfrysningar och andra skador. Det saknades ännu på sextiotalet i praktiken fungerande transportkapacitet i en Norrlandsbrigad. Beväpningen var fortfarande 1964 relativt primitiv även om modernare handledvapen var på väg in i förbanden. Ett visst hopp stod till flyget som ansågs starkt.

Sverige var fortsatt officiellt politiskt neutralt. Bland soldater på gräsrotsnivå var dock känslan och åsikterna ofta annorlunda. Det rådde ingen tvekan om vem som ansågs vara ”den lede fi” (den gängse beteckningen för fienden). Det var ryssen – som alltid när det gäller Sverige. Alltid denne ryss. Lägesbeskrivningarna inför övningar var entydiga – ”Fi har luftlandsatt så och så, där och där.” ”Fi har landstigit…. ” Det pekades åt öster, likt Karl XII – statyn i Kungsträdgården. Vi förutsattes försvara Sverige mot Sovjetunionen, det var helt klart. På förbandsnivå hymlades inte med någon neutralitet.

I utbildningen ingick både teori och praktik kring kärnvapen. Vi försågs med skyddsmateriel och saneringsutrustning mot radioaktivitet. Inställningen under dessa övningar var minst sagt skeptisk, för att inte säga negativ. Det hela upplevdes löjligt. En övning där man i samband med kärnvapenlarm skulle störta till marken och dra en tygbit över sig väckte allmän munterhet. Vår reaktion avspeglade  allmänna åsikter i stort: ”Vad kan vi göra åt en atombomb? Vi dör ändå alla”.

Det psykologiska försvaret hade till uppgift att förebygga och motverka den sortens defaitism. Broschyren ”Om kriget kommer” delades ut till alla och innehöll information om åtgärder i ett krigsfall. I telefonkatalogen som alla på den tiden hade hemma fanns, utöver telefonnummer, också anvisningar för hur man skulle förhålla sej som civil i en krigssituation. De sirener som fortfarande ibland ljuder kl. 15 den första måndagen varje månad var till för att alla skulle veta när det gällde att sätta sig i säkerhet. (Hur många barn idag vet varför det larmet tjuter ibland?) Skyddsrum byggdes runt om i landet. I många länder, främst USA, förekom att  människor hade privata skyddsrum.

Hur upplevdes då  situationen och hur reagerade människor på att leva under ett konstant hot under lång tid?

Som barn var jag ofta mycket rädd för atombomben. På samma sätt som Mrs Boles i Mobergs roman fruktade även jag ibland att slutet var nära. Jag bodde invid en stor bullrande fabrik och kommer ihåg obehag och rädsla inför plötsliga ljud. Svenska stridsplan som plötsligt passerade var skrämmande.

Senare, när jag själv fick barn, ville jag inte tänka på vad som skulle kunna hända, försökte istället att tränga bort hotet. Jag tror att många reagerade som jag.

Efter en avspänningsperiod skedde snabba förändringar med en klimax under hösten 1989 då flera östblocksländer frigjordes och järnridån öppnades. Skeendet under de följande åren med bland annat Sovjetunionens upplösning gav också löften om en bättre framtid. Min egen och andras känsla av lättnad när Berlinmuren föll var mycket stark. Med viss distans idag inser man under vilken stark spänning vi levat under det kalla kriget – det var som om en tyngd lättade.

Minnet av andra världskriget var levande bland de något äldre, med en fortfarande utbredd skuld för att Sverige klarat sej lindrigt undan. Många ansåg att Sverige borde ha bidragit mera till krigsansträngningarna på den allierade sidan. Den svenska avvisande hållningen till skyddssökande judar före och under kriget var heller inget att vara stolt över.

http://demokratinspsykologi.se/fran-angestforsvar-till-mobilisering-och-beredskap-1938-1945

(2)

http://demokratinspsykologi.se/att-blunda-for-det-som-sker-darute

Även om den svenska politiska balansakten lyckades att hålla landet utanför kriget, kunde andra länder med rätta hävda att vi bidrog alltför litet. Skammen inför att ha betraktats som feg fanns nära under ytan.

Folke Bernadotte, som mördades 1948 i samband med sina försök att medla i Palestina, blev efter andra världskriget en känd svensk fredsmäklare. Det gällde även FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Här kunde vi som nation peka på aktiva insatser som gjordes av enskilda personer. Liksom Alfred Nobels testamente vilket syftade till att föra mänskligheten framåt, fanns en idealitet i svenska aktiviteter som vissa säkert hoppades skulle uppväga mindre gloriösa fakta. De svenska FN-styrkorna blev, liksom även biståndspolitiken, betydande under kalla kriget och kan ses i samma psykologiska sammanhang.

Den svenska neutralitetspolitiken passade psykologiskt in i skuldtemat. Retoriskt utmålades vi som ett utsatt och fredsälskande oskyldigt land med ambitionen att ”skapa en bättre värld”, ett litet land tillsammans med andra små länder. Kanske kan Sveriges ambitioner att framstå som ett hjälparland på så sätt förstås mot bakgrund av att inte ha varit krigförande på de allierades sida.

I det s.k. ”Gävletalet” benämnde Olof Palme ökande fattigdom och svält i den tredje världen. Han sa: ”Den demokratiska socialismens grundläggande moraliska värderingar förpliktar oss …. att stå på de förtrycktas sida mot förtryckarna, på de eländigas och fattigas sida mot deras utsugare och herrar:” Linjen med ett Sverige för internationell solidaritet stakades ut. Bland annat i Sydafrika skulle detta komma att ge avtryck i form av stöd till apartheidregimens motståndare.

http://www.olofpalme.org/wp-content/dokument/650730c_broderskaps_kongress_gavle.pdf

Bilden av Sverige som ”det lilla oskyldiga landet utanför”, landet som även fortsättningsvis skulle kunna liknas vid den utsatta igelkotten, kan också ha passat som psykologiskt försvar mot skräcken och fasan under kärnvapenhotet. Den bilden kan möjligen ha underlättat för svenskar att fortsatt känna sej ”utanför” och skyddade.

Sedan länge fanns i Sverige en stark tradition med missionsarbete. Under sextiotalet ökade intresset och ytterligare för internationellt engagemang och u-hjälp. Många ungdomar sökte sej till ideellt arbete i biståndsorganisationer med stöd av SIDA. Utöver ett stort och äkta engagemanget fanns kanske också i detta en besvärjelse mot det onda. En försäkring om att vara på den sida som skulle kunna kallas ”Den Moraliskt Goda”.

Nu vet vi att det var på ett annat sätt. I själva verket var Sverige under hela det kalla kriget militärt och dolt politiskt anslutet till västsidan. Om detta skriver Wilhelm Agrell i ”Den stora lögnen”. (3)

I leken tafatt kan den jagade slippa undan från att bli tagen om hen når till platsen ”tjuffe”. I världspolitiken finns ingen sådan skyddad plats. Men var det vad vi trodde?

Mordet på Olof Palme kom att kallas för en ögonöppnare för det svenska folket. Vår naivitet var slut och den kalla sanningen blev uppenbar. Och denna sanning var inte begränsad till att en statsminister kunde mördas. Under de närmast följande åren blev det också tydligt att Sverige inte stod utanför storpolitiken som ett skyddat undantag.

 

Litteratur:

1. Moberg, Vilhelm. Din stund på jorden.: En bok för alla, [1963] 1981.

2. Andersson, Lars M., Tydén, Mattias (red.). Sverige och Nazityskland. Skuldfrågor och moraldebatt.: Dialogos, 2007.

3. Agrell, Wilhelm. Den stora lögnen. Ett säkerhetspolitiskt dubbelspel i alltför många akter.: Ordfront  förlag, 1991.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

TEMAN MED TEXTER

  • Demokrati
  • Empati
  • Etik och moral
  • Fördomar
  • Främlingsfientlighet och rasism
  • Historia
  • Identitet
  • Kultur
  • Litteratur
  • Människans natur
  • Mänskliga villkor och rättigheter
  • Media
  • Mobbning
  • Ondska
  • Politik
  • Politikeryrket
  • Politisk extremism
  • Politiska biografier
  • Revolutionens psykologi
  • Samhällskritik
  • Samhällsnormer
  • Skola
  • Skola och demokrati
  • Tillit
  • ANSLAGSTAVLA

    Storebror ser dig


    Länk: http://demokratinsps...

     
    Den solidariska genen


    Länk: http://demokratinsps...

     
    Arbeta med våld


    Länk: http://demokratinsps...

     
     
    Logga in