Från ångestförsvar till rädsla, mobilisering och beredskap 1938-1945.

Var kom juden in?

Kåtaviken ligger vid norska gränsen i det nordligaste hörnet av länet Västerbotten. Gustav Larsson som föddes där har berättat hur flyktingar brukade söka sig över fjället för att komma i säkerhet på den svenska sidan. Hemgården blev en tillflykt och samlingsplats. Gustavs far mötte och visade vägen. En familj  kom i yrande storm och hade ett spädbarn som hotade att frysa ihjäl. Larsson tog barnet i den värmande ryggsäcken och skidade utför. Gustav berättar hur fadern under färd mot den trygga och varma gården kunde lugna föräldrarna med att han kände hur han blev våt och varm på ryggen. Barnet levde. Gustav förmedlade fyrtio år senare den rörelse som hans pappa upplevt en gång där på fjället.

Många enskilda svenskar gjorde stora insatser för flyktingar under andra världskriget. Men hur var det med den saken för landet som helhet? Vad var de psykologiska förutsättningarna för en handlingsberedskap? Med vem var svenskarna solidarisk?  Vem var man beredd att göra uppoffringar för ?

I SR:s P1 morgon 2012-01-24 berättas att i Ungern finns en hemsida där man kan  köpa ett ”jag-skiter-i-det-piller” som hjälper en att blunda för allt man inte kan göra något åt.

Alla måste ha försvar mot ångest och det som hotar.  Försvar kan bestå av allt möjligt från piller till psykologi eller annat. Distansering kan vara ett försvar.

I artikeln  ”Flera hade kunnat komma undan”  behandlar jag den tidigare delen av 1930-talet och dess förhistoria. Där föreslog  jag att vid den tiden skulle  Sverige kunna beskrivas som distanserat.  Judarna och deras öde upplevdes avlägsna. Vissa pekade på faror, men i den allmänna opinionen fanns ingen beredskap för att se judars svårigheter, än mindre  solidarisera sej med judar i Tyskland.

[1]

Fram till  1938 har Sverige kallats för en idyll. Kristallnatten i november det året var en  vändpunkt i det avseendet. Pogromen som inträffade den 9 och 10 november 1938 innebar en våldsam upptrappning och startskott för allt värre förföljelser på de tyska,  österrikiska och sudettyska  judarna. Kristallnatten var inledning till förintelsen.

Under denna enda natt utfördes oprovocerade mord, misshandel, mordbrand och allmän vandalism. Ett hundratal judar lynchades och tjugotusen fördes till koncentrationsläger utan särskild anledning. 267 synagogor brändes och 7 500 butiker vandaliserades.

Judarnas mänskliga rättigheter fortsatte att dras in, bland annat förvägrades judiska barn rätten att gå i skola. Judar miste rätten att vistas på allmänna platser.

I oktober 1938 gavs från högsta ort order om att manliga polska judar i Tyskland skulle deporteras till Polen.  Den 27 och 28 oktober 1938 arresterade tysk polis tusentals judar och släppte av dem vid den polska gränsbommar där de under förödmjukande former fick vänta i flera dagar i hällande regn.

Den allmänna opinionen var väl informerad om dessa händelser via framförallt dagspress. De flesta tidningar beskrev vad som hänt och reagerade med förfäran, dock var det få tidningar som protesterade. Bland dem som ändå gjorde det märktes Göteborgs Handels – och Sjöfartstidning, Eskilstuna-Kuriren, Social-Demokraten och Ny Dag. (1)

En någorlunda bildad svensk kan efter Kristallnatten  inte ha varit okunnig om vad som hände i Tyskland vid den här tiden.

Den akademiska elit som samlades i studenternas tennishall i Uppsala den 17 februari 1939 tillhörde dem som visste vad som var på gång i Tyskland. Ola Larsmo (2) skriver om händelserna: ”/Man/….slås av att bilden av naivitet och okunnighet om läget i Tyskland just är en efterhandskonstruktion. Här stod i själva verket två informerade och ideologiskt tydliga block mot varandra, i en öppen politisk konfrontation.”

Inför detta som senare kalldes Bollhusmötet hade det nazivänliga Svensk-socialistiska studentförbundet anordnat ett fackeltåg på Östermalm i Stockholm.  Några hundratal antog en resolution mot planerad import av ett fåtal  judiska läkare –  en befarad ”invasion”.

Den uppjagade stämningen fortsatte i Bollhusmötet  som inledningsvis samlade över tusen deltagare. Under den långa debatten avspeglas vad Larsmo betecknar som ”en miniatyr av …. ’den svenska opinionen våren 1939’”. Motståndarna mot den förmodade ”invasionen” varnade  framförallt för att judiska akademiker skulle konkurrera om jobben. Man menade också att en invandring av judar skulle väcka antisemitism i landet. Mot detta stod framförallt humanistiska argument från en liberal/kristen vänster. Mötet röstade slutligen fram följande resolution:

”[—] I anledning av problemet angående invandringen till Sverige av intellektuella flyktingar, vilket i dessa dagar ytterligare aktualiserats, vilja Uppsala Studenter, församlade till allmän sammankomst, till Konungen framföra en underdånig anhållan, att den akademiska ungdomens framtida existensmöjligheter icke måtte äventyras genom att främmande intellektuell arbetskraft placeras på poster, som kunna besättas med välmeriterade svenska män och kvinnor.            

Med stigande oro följa Uppsala Studenter utvecklingen. Det synes oss i detta läge vara en rätt och en plikt, att som vår mening uttala, att den naturliga medkänslan med andras lidanden icke bör få leda till åtgärder, som för Sveriges del måste skapa hittills okända problem av ödesdiger art. ”

Läst med en psykologs glasögon framgår att resolutionen visserligen fokuserar på den tänkta yrkesmässiga konkurrensen, men att undertexten är mera skrämmande; det ödesdigra och okända. Det  utmålade hotet var mera verksamt som känsloargument än fakta. En diffus och ”ödesdiger” framtid väntade. Något som det gällde att hålla borta från Sveriges gränser. En situation som kan ha varit ångestväckande för många. Den judiska flyktingen blev symbol för allt farligt där ute.

Bollhusmötet  ägde rum kort efter Kristallnatten. En  eventuell och mycket begränsad invandring hade då också aviserats av myndigheter och bidrog till de upprörda känslorna, men den svenska flyktingpolitiken förändrades inte. Även fortsättningsvis diskriminerades judar.

Gevert (4) och Åmark (1) beskriver flyktingpolitiken mot judar under den aktuella tidsperioden. Invandringspolitiken hanterades  från fall till fall med stort  handlingsutrymme för enskilda tjänstemän. Gevert hävdar att detta utrymme inte utnyttjades för att underlätta för flyktingarna och att den svenska flyktingpolitiken under hela andra världskriget präglades av diskriminering mot judar. Detta skedde trots vetskap om de grymheter som pågick i Tyskland och de ockuperade länderna.

Under senare delen av 1942 kom flyktingpolitiken i stort att förändras.  Tyskarnas framfart mot den norska befolkningen  ledde till att de svenska restriktionerna lättade. Alltfler flyktingar från Norge strömmade in, men fortfarande gällde  återhållsamhet och diskriminering för norska judar.

1943 stor utfördes en räddningsaktion för danska judar. Det blev känt att en stor deportation förbereddes av tyskarna. Under några dygn skeppades tusentals judar till Sverige utan krav på pass och förhandsvisering.

De vita bussarna var en räddningsaktion  för lägerfångar i Tyskland under krigets sista månader. Folke Bernadotte, då vice ordförande i Svenska Röda Korset förhandlade direkt med SS-chefen Himmler för att få loss så många som möjligt. Nordiska medborgare prioriterades. Judar kom i andra hand.

Tillbaka till psykologin.

Fram till sent 1938 kan alltså Sverige beskrivas som ett  idylliserande land, distanserat från yttre skeenden och präglat av en hel del självbedrägeri. Trots varnande röster ville många inte tro att något så ont som sedan skedde skulle kunna hända. Även övriga världen hoppades i det längsta att ”Herr Hitler” skulle ta sitt förnuft tillfånga. Den 30 september säger Storbritanniens premiärminister i samband med den så kallade Münchenöverenskommelsen:

“My good friends, this is the second time in our history that there has come back from Germany to Downing Street peace with honour. I believe it is peace for our time. We thank you from the bottom of our hearts. And now I recommend you to go home and sleep quietly in your beds.”

Historiens dom blev hård. Chamberlain beskrevs i efterhand som naiv av bland andra Winston Churchill som senare tog över som premiärminister. I psykologiska termer kan Chamberlains tal ses ett uttryck för bortträngning och förnekande inför den ångest som rå aggression väcker. Det psykologiska försvaret fungerade fortfarande en tid för människor att ”sova gott”. Detta gällde självklart också för svenskarna. Med facit i hand vet vi att detta var ett bedrägligt försvar och att den krigserfarne Churchills insikt om den tyska nazismens psykologi var korrekt.

När Tyskland fortsatte  att trappa upp sin brottsliga politik  blev  den ”blundande” politiken allt svårare att upprätthålla.

I Sverige kunde ännu en kort tid illusionen om distans till kriget upprätthållas. Kristallnatten, Hitlers och Stalins överfall på Polen var kanske för en del möjliga att tolkas som avlägsna skeenden som inte behövde beröra vårt land. Men när Finland anfölls av Sovjetunionen i slutet av november 1939 blev känslan av utsatthet dominerande. Den diffusa ångest som hittills rått ersattes nu av insikt om fara och av rädsla. Rädslan måste rimligen ha varit drivkraften för vilja till försvar. Sverige var neutralt och ensamt.

Det fanns många som ville hjälpa Finland. Under andra världskriget skickades materiel till Finland från Sverige, frivilliga deltog i de finska krigen men Sverige deltog inte med aktiv krigföring på Finlands sida. Den svenska politiken blev istället att självt överleva.  Igelkotten som hanterar hotet genom att skydda sej med taggarna utåt kom att symbolisera denna psykologiska och samtidigt fysiska försvarshållning.

Ockupationen av Norge och Danmark  april 1940 blev ytterligare bekräftelse på Sveriges utsatta läge. Om det hade funnits illusioner om Tysklands avsikter var dessa nu helt borta. Sverige beredde  sej på motstånd och drivkraften var basal överlevnad – den dominerande känslan var fortfarande oro och en stark underliggande rädsla. I det psykologiska försvaret ingick en offentligt odlad bild att motstånd var möjligt och att landet skulle kunna försvaras. En myt och illusion om osårbarhet kan tyckas, men samtidigt en  nödvändighet för folkligt stöd till allmän mobilisering. Rädslan fick inte tillåtas att dominera. Försvaret omfattade alla vuxna medborgare, något som hade  stor betydelse för dess legitimitet och tilltro. Folkhemmet på krigsfötter.

Den svenska beredskapstiden och den anda som rådde skildras ingående av signaturen JOLO, eller Jan Olof Olsson i TV-serien och boken Någonstans i Sverige. (4)

Krigsutvecklingen innebar en psykologisk tillnyktring i Sverige. Man såg nu omvärlden med klarare ögon och de flesta torde ha insett vad som krävdes för det egna folkets överlevnad.  Men det dröjde länge innan dessa insikter fick konsekvenser för flyktingpolitiken. Insatsen för de danska judarna 1943 var den första som direkt riktades  till judar. Mot slutet av kriget kom flyktingar i stora mängder till Sverige. Dittills hade kampen för överlevnad gällt det egna landet. Man kunde nu lyfta blicken.

I nästa artikel vill jag försöka koppla perioden 1933 – 1945 till dagens situation, särskilt vad beträffar det svenska förhållningssättet till skyddsbehov i omvärlden:

Att blunda för det som sker därute. Om våra försvar mot världen.

 

Litteratur:

1. Åmark, Klas. Att bo granne med ondskan. Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen. : Albert Bonniers förlag, 2011.

2. Larsmo, Ola. ”Bollhusmötet” 1939 – konstruktion av en rasistisk opinion. I: Mattias Tydén, Lars M Andersson (red.). Sverige och Nazityskland. Skuldfrågor och moraldebatt.: Dialogos, 2007.

3. Geverts, Karin Kvist. Ett främmande element i nationen: Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1938-1944. Uppsala : Uppsala universitet. Avhandling, 2008.

4. JOLO, Jan Olof Olsson. Någonstans i Sverige.: Bonniers, 1974.

5. Eriksson, Johan. UI-bloggen. Utrikespolitiska institutet. [Online] [Citat: den 06 02 2012.] http://www.ui.se/blog/uibloggen/2012/1/30/kanslor-och-individer-styr-varldens-ode.aspx.

6. Fromm, Erich. Flykten från friheten. Lund 1987 : Natur och Kultur. Originalets titel ”Escape from Freedom” 1941.

 


[1] En kort  teoretisk utvikning är här på sin plats. Artikeln är ett försök till en generaliserad psykologisk beskrivning hur det kan ha känts och upplevts under den aktuella tiden. Begreppen ska ses i överförd bemärkelse för  att skildra allmänna tendenser och strömningar. ”Försvar” får här ses metaforiskt,  ett sätt att beskriva och berätta.  Mot den som invänder att begreppen används fel kan jag  försvara mej med att jag är i gott sällskap;  sociologen och psykoanalytikern Erich Fromm  kritiserades för att han i boken Flykten från friheten (6) använde psykologiska termer generaliserande utan täckning och på fel nivå.  Detta hindrade ej att hans bok med åren blev  ett viktigt underlag  för diskussion om demokratins villkor.

Johan Eriksson skriver här om politiska ledares motiv och psykologiska bevekelsegrunder. (3)

Jag diskuterar hur man kan se på majoritetsbeteende och vissa rådande politiska hållningar.  För att ta del av nyanserna  föreslås den utförliga: ”Att bo granne med ondskan” (1) där historikern Klas Åmark beskriver hur många svenskar förhöll sej på helt andra sätt.

___________________________________________________________

Artikeln skrevs 2012. Uppdaterad april 2017.

 

TEMAN MED TEXTER

  • Demokrati
  • Empati
  • Etik och moral
  • Fördomar
  • Främlingsfientlighet och rasism
  • Historia
  • Identitet
  • Kultur
  • Litteratur
  • Människans natur
  • Mänskliga villkor och rättigheter
  • Media
  • Mobbning
  • Ondska
  • Politik
  • Politikeryrket
  • Politisk extremism
  • Politiska biografier
  • Revolutionens psykologi
  • Samhällskritik
  • Samhällsnormer
  • Skola
  • Skola och demokrati
  • Tillit
  • ANSLAGSTAVLA

    Storebror ser dig


    Länk: http://demokratinsps...

     
    Den solidariska genen


    Länk: http://demokratinsps...

     
    Arbeta med våld


    Länk: http://demokratinsps...

     
     
    Logga in