TEMAN MED TEXTER

  • Demokrati
  • Empati
  • Etik och moral
  • Fördomar
  • Främlingsfientlighet och rasism
  • Historia
  • Identitet
  • Kultur
  • Litteratur
  • Människans natur
  • Mänskliga villkor och rättigheter
  • Media
  • Mobbning
  • Ondska
  • Politik
  • Politikeryrket
  • Politisk extremism
  • Politiska biografier
  • Revolutionens psykologi
  • Samhällskritik
  • Samhällsnormer
  • Skola
  • Skola och demokrati
  • Tillit
  • ANSLAGSTAVLA

    Storebror ser dig


    Länk: http://demokratinsps...

     
    Den solidariska genen


    Länk: http://demokratinsps...

     
    Arbeta med våld


    Länk: http://demokratinsps...

     
    1 Mar

    Jimmie Åkesson ljög och missade en chans.

    Vänsterpartiet har ända sedan C.H. Hermanssons tid slitit med arvet av det kommunistiska förflutna. Redan 1968 tog Hermansson tydligt avstånd från den Sovjetiska interventionen i Tjeckoslovakien och mycket har gjorts sedan dess för att tvätta bort diktaturstämplen, men fortfarande använder motståndare partihistorien för att svärta ned.

    Även det betydligt yngre partiet Sverigedemokraterna har gjort vissa försök att frigöra sej från antidemokratiska strömningar, framförallt genom utrensningar av företrädare som uttalat uppenbart rasistiska åsikter. SD har numer så kallad ”nolltolerans” mot rasism inom partileden.

    Men är detta trovärdigt? I söndags hade Jimmie Åkesson chansen att visa upp ett ärligt ansikte. Många var säkert med mej undrande; Är partiets nya linje ärligt menad, eller handlar den om retorik och smart strategi?

    Redan i mitt blogginlägg på kvällen direkt efter samtalet framförde jag tvivel över påstådd okunnighet om förhållandena i det parti Åkesson gick med i. Även om han då var mycket ung, och även om det knappast kan avkrävas all kunskap om partihistorien av en 15-16-årig, kan han inte undgått att redan då lägga märke till avarterna. Han beskrivs redan då som intelligent och vaken – även om inte skinnskallekulturen var representerad i hans direkta närhet, borde det ha räckt med en snabb koll i lokaltidningen.

    Reaktionerna på programmet kom snabbt. Redan samma kväll publicerades motbilder till Jimmie Åkessons beskrivning av den miljö han växte upp i. Under några dagar var mediebevakningen massiv. På bloggar och sociala medier gavs motbilder av de historiska förhållanden som Jimmy Åkesson målade upp av barn- och ungdomens Sölvesborg. En generaldirektör twittrade ”kräks över Åkesson”.

    Men vad var det viktigaste med Åkessons vinklade historieskrivning?  Ok, han har rätt i att han måste få beskriva ”sin sanning” som han framhöll i SVT-programmet debatt. Det han snubblar över är något annat.

    Att det krävs professionella politiska journalister för att belysa ett partis agenda och politik ser jag som självklart. Ändå var jag positiv till programidén att en psykologiskt kunnig person sätts att samtala med dem som i framtiden kan komma att styra oss. Även om det självklart inte det minsta handlar om psykoterapi är det som motiverar en psykologiskt kompetent samtalsledare just att denna lyfter fram personen bakom politikern. Vi får en för en kort stund möjlighet att se en bit bakom fasaden. Eller om vi ser enbart yta, säger också detta något. För mej handlar det om trovärdighet, äkthet, engagemang och jag tror att fler som tittar undrar över liknande saker. Vi gör vår egen bedömning, är inte naiva, vi tror inte på allt som sägs, vi läser mellan raderna och är beredda att ifrågasätta. Den efterföljande skoningslösa kritiken mot Jimmie Åkessons historieskrivning visar på det.

    Jag har haft invändningar mot programmen och har jag framfört dem i flera av blogginläggen direkt efteråt. Min kritik har handlat om att Poul Perris uppdrag har blivit för vitt, han har förväntats att ställa frågor som ska belysa partierna och deras politik. I och med detta har han också gjort avkall på att gå i närkamp med personen/politikern. Eftersom jag var så kritisk på den punkten till tidigare samtal blev jag glad över att Jimmie Åkesson hölls kvar längre i det personlig perspektivet med frågor av typen ”visste du verkligen inte vad det var för ett parti du gav dej i lag med?”

    Och det är här som Åkesson avslöjar sej. På frågan om SD:s nazistiska rötter ger han sej in i förnekelse. Det blir viktigare för Jimmie Åkesson att rentvå sej själv än att ta chansen att ärligt redovisa var han står idag. Hans lögn avslöjar sanningen – han är kvar i det gamla.

    Han skulle kunnat säga: Detta var då, men nu är det så här – och gjort en tydlig markering av att han helt tar avstånd från partiets odemokratiska förflutna. Han hade möjligen kunnat göra detta på ett konkret och tydligt sätt, jag vet inte, men då hade de gamla sakförhållandena så småningom spelat mindre roll. Det inte spelat någon som helst roll hur det var eller inte var i Sölvesborg på nittiotalet. Människor kommer ändå att vara negativa och skeptiska till SD, men skulle ändå kunna respektera och tro på önskan att ta en plats bland andra demokratiska partier i Sverige. Man hade kunnat förlåta både ungdomlig naivitet och glömska. Men Åkesson tog inte chansen och har redan fått välförtjänt stark kritik för det. Hans försvar att han ”bara berättade som det var” håller inte eftersom den hans tystnad i övrigt avslöjar att det handlar om medveten lögn idag snarare än om vad han såg eller inte såg igår.

    Vi må vara våra livsberättelsers berättare men vi är aldrig mer än medförfattare till dessa berättelser. Även om vi lär känna oss själva genom den egna berättelsen är denna självkännedom i sin tur satt i ett beroendeförhållande till andras berättelser, och denna ömsesidigt och narrativt bestämda identitet är avgörande för våra etiska val och handlingar. …. vi kan dessutom ställas till svars för begripligheten i våra egna livsberättelser

    /Anders Tyrberg i Anrop och ansvar. Berättarkonst och etik./

    Anders Fagerlund


     
    Logga in