Nyfiken på Jonas Sjöstedt

 

Mina förväntningar på den första partiledarintervjun i SVT:s serie ”Nyfiken på” var höga och jag satte mej bekvämt tillrätta i stugvärmen samtidigt som utetemperaturen  i Umeå sjönk ner mot minus tjugo. I bild sedan två nervösa dialogpartners, båda till att börja med sökande efter ett sätt att  kunna luta sej tilbaka inför ett ovant format.

Inför samtalet hade jag kommenterat på följande sätt på Ulf Bjerelds blogg:

”Som du säger är det avgörande om utfrågaren lyckas hålla rätt fokus som måste vara politkerns motivation och bevekelsegrunder för de politiska val hen har gjort – och om de bottnar i personligheten och därmed kan vara trovärdiga. Alla psykoterapeuter har inte den inriktning som krävs för att klara uppgiften, men jag tror på Poul Perris både vad beträffar teori och hans personlighet.”

press-Jonas9

Foto: Kalle Larsson

 

Som psykoterapeut var det självklart spännande – inom den egna professionen – att följa Pouls sätt att fokusera och ställa sina frågor. Sedan den förra programserien ”Par i terapi” var det lätt för en invigd att känna igen hans sätt att växla mellan olika tidsperspektiv. I den tidigare serien fördes kontrahenterna med varsam hand mellan att vara i ”nu och då” och i ”här och där”. Jag tyckte om inledningen med en konsekvent och tydligt inriktning på frågor om Jonas, eller snarare ”den lille Jonas”, med allt vad det innebar av tidig självständighet, men också utanförkänsla. Poul går sedan ganska snabbt över till ideologi, men också ren politik. Jag märker  att han är genuint intresserad av att få veta om bakgrunden till de val den blivande partiledaren gjorde, men bitvis hamnar frågorna mera i sådant som bättre hör hemma i Ekots lördagsintervju. Jag tappar intresset en stund, skulle hellre önskat att Poul mera konsekvent hade hållit kvar vid frågor som naglade fast personen Sjöstedt. De första minuterna serverar Jonas sina typiska standardformuleringar och blir med rätta avbruten. Men jag tycker att han tilåts komma med mer programmatiska formuleringar även senare i delar  av samtalet. Jag kan därför delvis hålla med Ulf Bjereld som efteråt kommenterar att det hela  ”brände aldrig till eller blev spännande – snarare lite feelgood-TV”. Och som sagt jag tror att Poul skulle ha fortsatt på den fina inledningen och hållit kvar där istället för att försöka reda ut V:s politiska ideologi.

Katarina Barrling och Ludvig Beckmans analys var ändå intressant. Märkligt ändå så mycket det går att få ut av att en ledare öppnar sej bara en liten bit på det sätt som ändå här skedde. Det säger en del om hur mycket musselfaktor och personlig snålhet det finns i politiken. Så mycket partilojalitet och jargong som råder i det mesta av vad som uttalas i massmedia. På det sättet tycker jag att SVT och Poul Perris kom en bra bit på väg: Sjöstedt på analysbänken och ut ploppar både liberala och marxistiska prylar. WOW!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *