Att heta Anders

 

– Vad heter du då, min lille vän?

– Anders.

– Jaså, Anders! Ja, när Anders slaskar. så braskar julen!  Hahahaha!

 

Inte för att jag fattade vad som menades med att braska, men jag hatade det. Och att heta Anders. Tyvärr fattade jag inte förrän som vuxen att det finns alternativ. Numer har jag av och till kallat mej för Rikard, som är ett av mina andra namn. (Det tredje är Karl.)

 

Det har alltid känts som att Anders är ett av de mest intresselösa och ordinära namnen, kanske det vanligaste i min generation. Ibland har jag varit omgiven av ”namnar” (vad är pluralis av namne?), vilket gett upphov till ett antal mer eller mindre pinsamma förväxlingar. Min förra sambo Ann hade skilt sej från sin Anders. Och min syster Ann är såklart gift med vem, om inte – Anders. För att inte nämna alla vänner och bekanta.

 

På senare år verkar Anders ha börjat ebba ut som namn på småttingar. Och lika bra är det.

 

Spiken i kistan tycks vara Anders Behring Breivik. Enligt radions P1 i morse är det nu helt omöjligt i Norge att få namnet Anders. Detsamma lär gälla i Sverige. Hörde nyss samma sak i Nordegren i P1.

 

Till slut blir det väl för mej som för barnens mormors far från Hörnefors. Han hette Adolv och var alltid noga med att hans namn skulle uttalas med V på slutet och inte med F som hans beryktade namne från Tyskland.

 

– Vad heter du min lille vän?

– Anders, men kalla mej för Rikard.