På spaning efter den tid som är nu

 

nepali-byn-barn_2258150

 Bild: Freepic.com

 

 

Kanelbullar, tja, men också en dag som uppmärksammar världens barn. Trots alla egna  bestyr som pockar på uppmärksamhet har det inte gått att hålla världen utanför medvetandet. Under en tid har jag försökt att fokusera på mitt eget kaos i en ny lägenhet. Tänkt att om jag inte får ordning här, kommer jag inte att kunna göra något annat kreativt. Min föreställning är att för att kunna vara aktiv för andra måste jag först ta hand om mej själv. Kan inte vara till nytta för någon annars. Visst, men ändå – när människor drunknar i Medelhavet på grund av EU:s ruttna politik för att stänga gränserna!? När jag inser att hundratusentals barn far illa just nu på flykt från Syrien och att EU inte tillåter dem och deras föräldrar att komma hit – då fungerar det inte för mej att stänga av.

I dagens OBS Kulturkvarten i sr.p1 berättar Dan Jönsson om en författare som skrev sej mer och mer inåt sej själv och sina minnen. En  metod som uppenbarligen fungerade. Marcel Proust skapade mästerverk. Hans syn på litteraturens blev banbrytande. Med bland andra Proust som föregångsfigur skapades en psykologisk genre som fortfarande är stark. Den första delen av På spaning efter den tid som flytt för hundra år sedan kom ut ett år innan första världskriget bröt ut. I upptakten till detta Harmageddon drar Proust ner gardinerna. Kanske var det nödvändigt för honom, kanske förutsättningen för att kunna skapa på den nivån, medan samtidigt Europa marscherade mot avgrunden. Inte se, inte märka!

Jag jämför mej inte med Proust, men jag måste ändå  reagera. Jag har vant mej av med att hålla tyst.

Vad kan jag göra? Emil Jensen i Gokväll säger: ”Jag har ordet, jag kan använda ordet.” Det är också ett sätt att ta ansvar. Jag kan också använda ordet för att påverka till ansvarstagande för världens barn. Min handling, utöver att skänka en slant, stannar tills vidare vid att tala och skriva. Vad mer kan jag göra?