Gentlemannen – vem är det?

 

Detta fynd ur historiens annaler vill jag inte bespara mina medmänniskor.

Citat ur boken ”Konsten att uppträda eller hur man blir en angenäm sällskapsmänniska (umgängeskonst)” författad av A.W. Läth:

”Som en naturlig konsekvens av lång kulturutveckling har i England utvecklats en förfinad manlig typ — gentlemannen, — som åtminstone i klädväg tjänat till mönster för männen i andra länder. Ordet gentleman är mycket svårt att översätta, men det behövs knappt, ty även i Sverige har man småningom börjat förstå något av dess verkliga betydelse. Det är dock fara för, att ordets valör skall hinna sjunka, innan en större allmänhet hunnit att tillägna sig gentlemannens sätt att skicka sig. ”

Det  beskrivs en rätt tillbakadragen och ganska sympatisk – man förstås!. Men det jag ändå litet kan gilla i den trettiotalsdoftande texten är att Lyth betonar vikten av hänsynsfullhet och att inte lägga för stor vikt vid människors utseende: ”Fint folk skiljer aldrig på människor efter deras kläder eller förmögenhet men efter deras sätt att uppföra sig. En riktigt själsfin människa är det ett nöje för vem som helst att vara tillsammans med.”

Ok, det där med ”fint folk”, hum – det luktar ändå över – och underklass, men om vi glömmer det för ett tag kan jag ändå se vissa goda poänger: ”En verklig gentleman underkastar sig icke slaviskt modets nycker.”

Mera kommer ur denna fyndbok, var så säkra!

Till sist: ”Att gå i en sliten men hel och ren dräkt är inget att skämmas för men väl för en fläckad och oborstad.” Det ni!