Hannah Arendt

ha_05025019_H.Arendt_-B.Sukowa-_-c-_Heimatfilm-300x168

Hannah Arendt trodde sej möta ett monster när hon reste till rättegången mot Adolf Eichmann, naziledaren som ställdes inför rätta i Jerusalem 1961. Den hon såg sittande i glasburen upplevde hon som obetydlig människa, en ”vanlig byråkrat”. Det var också den bild han själv ville ge – att han i lydnad mot Hitler och det tredje riket bara hade utfört sitt jobb. Inför att detta innebar mord på miljontals hade han ingen ånger och skuld. Allt skylldes på de redan döda eller försvunna ledarna högre upp i hierarkierna.

Det Hannah Arendt visade sina artiklar var hur hur  sådana som Eichmann – just de vanliga obetydliga människorna – kan vara kapabla att under vissa omständigheter utföra de mest vidriga handlingar. I förlängningen menade Arendt att kan gälla de flesta av oss. För den åsikten blev hon våldsamt kritiserad.

Senare forskning – av bland andra  Milgram och Zimbardo – har gett Hannah Arendt rätt vad beträffar den pessimistiska synen på vad människor är beredda att göra om de leds i fel riktning. Se här en podcast om Hannah Arendt och Milgrams experiment – med autentiska skrik från påstådda offer för elstötar som försökspersoner trodde sej utdela.  Senare har också betonats att lojaliteten med ett påstått viktigt och högre syfte är avgörande. Jag har också skrivit om den process som gör att människor kan vara kapabla att döda.

Filmen Hannah Arendt skildrar skeendet och dramatiken kring hennes rapporter från rättegången mot Adolf  Eichmann. Hennes bakgrund och viktiga inflytanden bildar en ram av förståelse.

Filmen ger en spännande inblick i ett viktigt skeeden med filosofiska och psykologiska vinkar. Den saknar inte heller  romantiska kvalitéer. Föreläsningar som riskerar att upplevas torra, balanseras av starka relationer.

Filmen har regisserats av Margarethe von Trotta. Rollen som Hannah Arendt spelas  trovärdigt av Barbara Sukowa.

Se Hannah Arendt. Förhoppningsvis snart på DVD.