Att Twittra eller inte Twittra?

 

 

Mångfalden blir sällan så tydlig och upppenbar som på Twitter. Det flödar, högt och lågt. En ständig ström av ord, bilder, åsikter och tankar. Allt från Sean Banan till djup tragik och dramatik som Syriens pågående mord på civilbefolkning. Björn Ranelid avhånas samtidigt som Whitney begravs under tårar – och avhånas samtidgt. Man tvingas stanna upp och reflektera- hur ska jag förhålla mej till allt detta? Följa med och tycka till om allt? Kommentera och tipsa eller moralisera? Skämt eller allvar?

En som jag dras med i flödet, intresserad av mycket. Twitter är förföriskt- man sitter kvar och hänger – för länge – över tangentbordet. Hamnar i konversationer med kända och okända, man gör bekantskaper.

Det är bra att tvingas tänka efter och prioritera. Ens gränser utmanas. Vad är viktigt oviktigt för mej? Utmanas att tänka till och ta ställning på ett sätt som inte sker i  normalt umgängesliv. Nyttigt och stimulerande är det. Ibland – kanske ofta till och med – blir det fel. Det är ju så lätt och snabbt gjort att haspla ur sej 140 tecken om något vad som helst. Fem minuter senare ba’: ”Whoops – står jag verkligen för det jag skrev nyss, finns det inget sudd?” Skämskudde. OK, det blir fel ibland, men det går ju att rätta till. Som Niklas Strömstedt härom dagen. Han bad Björn Ranelid om ursäkt”: jag ångrar det. menade inte så:”

Så bra. Känns mycket bättre efter Niklas sa detta, av någon anledning. Mår också bättre efter att ha skrivit inlägg där jag verkligen sagt mitt hjärtas mening. Det lättar. Gratis psykoterapi! Det ni, gamla kolleger, tänk på det. Kanske ett bra råd ibland till era kunder och klienter; twittra mera!

Så jag fortsätter att Twittra – ett tag till. Klyschan ”en dag i taget”passar bra . Ska kanske twittra det strax. Hejdå!