En viktig fråga om nazismen i Sverige och Tyskland

17-1105054859

I veckoupplagan av ETC #7, daterad 7 juni, frågar Anders Lindström ”… när skulle demokratin kunna sätta en gräns, hit men inte längre..” Han inleder med en historisk tillbakablick ”När i tid och hur skulle till exempel nazismens framväxt i Europa på 30-talet kunnat stoppas demokratiskt?”

Johan Ehrenberg svarar med att påminna om hur nazismen i Tyskland blev möjlig bland annat på grund av vänsterns splittring, men också på grund av borgerligt stöd. Han skriver också att samma utveckling idag inte är möjlig på grund av att ”de lösningar som de bruna partierna föreslår står i direkt motsättning till de behov ett globalt kapital har idag.”

Jag gissar att Ehrenberg syftar på behovet av rörlighet över gränser för att säkra tillgång till arbetskraft med låga krav. Detta gör inte mej det minsta trygg. Om Ehrenberg har rätt skulle konservativt och nyliberalt motstånd mot högerextremism vara beroende av krass ekonomi mer än grundmurad ideologisk övertygelse. Är Reinfeldt beredd att rucka på sitt hårdnackade motstånd mot SD och annan rasism, om han får signaler om att det inte längre skulle tjäna Sverige, näringslivet och tillväxten? Jag hoppas inte.

Johan Ehrenberg pekar på det motstånd som krävs i form av massdemonstrationer , men också inom förvaltning och public service: ”Det är självklart att det inte finns någon anledning för skolor eller andra demokratiskt styrda institutioner att ge dem plats.” Om jag läser rätt, syftar krönikören Ehrenberg här på ”den nya nazismen”. Bra, men vad beträffar SD är han mera diffus. Han ser dem som en bakåtsträvande grupp, tio procent, som bygger på invandrarhat och den nationalism ”som alltid funnits i de andra partierna.” Frågan om de skall dras över samma kam som övriga extremister, eller betraktas som rumsrena lämnas öppen.

Det vore olyckligt om SD:s nuvarande status som riksdagsparti, EU-parti, och deras ”whitewashing” skulle leda till att vi slutar peka ut dem som en fara för demokratin. Formellt ska de accepteras, men det är allt. Inget mer. Vi fortsätter att vända ryggen. Markera mot SD.

MR-dagarna 2013

IMG

 

 

 

För tredje året i rad var jag volontär  MR-dagarna. Hårt jobb från morgon till kväll. Detta år som twitteransvarig. Inte mycket chans att själv gå på något av de seminarier och föreläsningar som vittande om hur mänsliga rättigheter kränks med ofta tragiska följder.

Det starka engagemanget hos alla deltagare och medverkande under de tre dagarna på Kulturhuset i Stockholm var gripande. Trängseln var stor för att komma in på vissa seminarier och ibland fick inte alla plats.

Men det går bra att ta del av inspelningar på Bambuser. Sök på hemsidan och klicka på Bambuser. Bland mycket annat går det att se seminarierna  “Mänskliga rättigheter i krisens Europa” (programändrades sent till att hållas på engelska)  och “Kriget har inget kvinnligt ansikte”.

Flera prominenta deltagare, bland andra Hans Rosling, Suzanne Osten, Bengt Westerberg och Kajsa Ekis Ekman. Årets Per Angerpris , som delas ut av Forum för levande historia  fick Paul Rusesabagina vars livräddande insatser ligger till grund för filmen Hotel Rwanda.

Nästa år genomförs MRdagarna i Umeå med  rubriken “Röster för rättigheter”. Boka redan nu 13- 15 november 2014.

http://www.mrdagarna.nu/

Torbjörn Tännsjö har missuppfattat vad som är problemet

Nej Torbjörn, du verkar inte ha förstått vad det handlar om. I dag på dn.se skriver du om en europeisk hederskultur. Om du hade tittat noga på Uppdrag granskning förra onsdagen borde du förstått. Kvinnorna som trädde fram i programmet –  heder är inte den stora grejen för dem. Det är att de är hotade till livet – hotade med våldtäkt, stympning. Utöver att kränkas är flera av dem livrädda.

 

Du jämför din egen “kränkthet” med kvinnorna i Uppdrag granskning. Försök att sätta dej in i deras situation. Ditt debattinlägg är oempatiskt.

Vilks på analyssoffan

 

 

Erik Helmersson skriver idag på dn.se en och tänkvärd text om Lars Vilks, undflyende och svår att begripa sej på.

 

Själv har jag, som Helmersson, växlat i min inställning till Vilks. Som många var jag fascinerad av konstnärens kamp för sitt Nimis – drivvedsbygget på stranden i  Kullabergs naturreservat. Jag minns en resa till Skellefteå för några  år sedan, enbart för att ta del av en miniversion av Nimis vid Skellefteälven.

 

Vilks teoretiska syn på konsten lämnar jag därhän. Men Helmerssons försök att förstå är intressant.  Jag erkänner min nyfikenhet. Han menar att Vilks ständigt vill vara en outsider och i underläge – ett självdestruktivt drag.

 

Psykologin kan dock inte ursäkta. Jag lämnar alla sympatier när Vilks fraterniserar med rasister – tack till Uppdrag granskning för att ni följde honom på resan till New York!

 

Det må vara hur det vill med Lars  Vilks motiv – det som återstår sammanfattar Erik Helmersson i slutet av ledaren. Jag tillåter mej att citera: “Så vilket stöd förtjänar Lars Vilks? ….. det skulle kunna vara att slåss för Vilks yttrandefrihet men samtidigt stå fullt beredd att argumentera mot honom.”

Rätt att ge EU Nobels fredspris

 

 

Det är rätt timing att ge fredspriset till EU nu.

 

 

EU  har räddat freden i Europa och därför skulle man kunna se priset som en senkommen men välförtjänt klapp på axeln – ett pris för gamla meriter. Men det finns andra och bättre skäl att ge Europeiska unionen fredspriset nu.  Det handlar om demokrati. Timingen handlar om att ge en stöd och en puff i rätt riktning, i en tid när både demokratin och EU är hotade. Det finns starka antidemokratiska strömningar i flera länder, Ungern och Grekland för att nämna några. Rasistiska tendenser växer sej starka på många håll. Journalisten och författaren Lisa Bjurwalds bok Europas skam kom ut i fjol och ger en exposé över en obehaglig utveckling.

 

Annika Ström Melin talar  i Gomorron världen 2012-10-14 om hur man kan se den norska nobelkomitténs val som en uppmaning och utfordran till EU.

 

EU har misslyckats i flera avseenden – inte minst när det gäller ekonomin. Utpressningspolitiken mot Sydeuropa framstår som dum och improduktiv. Det är också ytterst tveksamt om EU:s press på Ungern att respektera mänskliga rättigheter är tillräcklig. Det återstår att se om Serbiens önskan att komma in i gemenskapen kan motivera att rättssäkerheten för HBTQ-personer kan garanteras.

 

EU står inför svåra tider. Det talas om risk för en upplösning. Alternativet är skrämmande med ett Europa i fritt fall. EU är kanske det enda vi har i dagens läge för att inte åter dras in i en ond och isolationistisk trend med chauvinism.

 

På samma sätt som de tidigare prisen till Röda Korset och FN-organ, kan man kanske se årets utnämning som en belöning för god vilja och goda intentioner, ett pris till en ambition. Men det viktigaste är fredspriset som tyngd i den antinationalistiska vågskålen. Det är norrmän som väljer att ge priset till EU, vilket är logiskt med tanke på att de i sitt eget hem sett vart den extrema nationalismen kan leda.

 

Hot mot demokratin

Som framgår av Västerbottensnytt regionalt idag har ordföranden för arbetarpartiet i Umeå, Jan Hägglund, utsatts för något som kan uppfattas som hot. Svenska motståndsrörelsen med nazistkoppling uppges ligga bakom.

Demokratisk politik handlar om frihet och öppenhet. Att stå för sitt och respektera den som har andra åsikter. Att låta vuxna medborgare utse sina representanter i allmänna val där alla fritt tillåts tala för sin linje. Hot förstör förutsättningen för demokratin. Hotets psykologi är att förstöra samtalet.  Jag röstar inte på Jan Hägglund, men är beredd att stå upp för hans rätt att höja sin röst och verka politiskt.

 

Kommentar till Johan Ehrenbergs “Fy fan för nationaldagen”

 

 

I Dagens ETC – och i nätupplagan skriver Johan Ehrenberg: “Att ge efter för denna nationalism och fira en särskild dag där vi ska hitta på vad vi är som de andra människorna inte är… nej, bättre att jobba på.”

 

Han blandar tyvärr samman nationalism och nationaldagen.

 

Nationalismen kan vi avvara, den har ställt till med mycket ont – har inget behov av att försvara den. Men jag  ser däremot nationaldagen som ett tillfälle att försvara en öppen och välkomnande syn. Internationalism om man vill kalla det så.

 

Risken med Ehrenbergs hållning är att nationen Sverige (som finns vare sej han vill eller ej) lämnas öppen för chauvinism och nationalism. Vi behöver manifestera en öppen och frihetsälskande  demokrati.

 

Firandet av nationaldagen 2012 i Umeå var ett bra exempel. Jag har beskrivit mina upplevelser här:
https://demokratinspsykologi.se/demokrati/nationaldagen/

Nina Björk om vrede och hat

 

 

I Gomorron, världen söndag den 3 juni 2012 säger Nina Björk: “Dom som har makten, behöver inte hata…”

 

Jag kan skriva under. Som psykolog fick jag ständiga exempel på vad vanmakt kan leda till för tragiska konsekvenser. Visserligen oftast på familjeplanet, men det är lätt att dra parallellen till samhällsnivån.

 

“Politiska handlingar /…./ kan göra ont i dem som drabbas av dessa handlingar. Hur hanterar de drabbade den smärtan…?”

Ett delsvar: Det finns många sätt att hantera fysisk och psykisk smärta. Ett av de utåtriktade sätten har jag beskrivit här. Det handlar om människor som agerar våldsamt, ibland bara destruktivt, men ibland också med mera medvetna mål.

 

“Man kan ta politisk ställning genom att känna hat.”

Det finns ett oupplösligt psykologiskt samband mellan att känna, tänka och handla.  Hatet kan vara  en utgångspunkt, en trigger. Utan  medveten reflektion blir handlandet vanmäktigt och destruktivt. Den enbart  hatande riskerar att användas som verktyg för andras handlande.

 

 

Kan någon förklara?

 

 

Anders Breivik och hans dåd har jag skrivit om i Psykologtidningen tidigare i år.  I den artikeln kommenterar jag politiseringen av den psykiatriska utredningen. Jag framhåller också hur viktigt det är att de som ska bedöma  lyckas förstå honom, hans bakgrund och motiv.

Men nu har det snart gått ett år sedan brotten begicks. Längre tid får det inte ta. Det är farligt för ett rättssamhälle att rättsprocessen tillåts dra ut på så lång tid. Respekten för rättvisa och demokrati urholkas när den blir så tandlös.

Nu vet vi vem Anders Behring Breivik är och vi vet vad han har gjort. Varför ska han få framträda ännu mera?  – Det är vad han har velat.

Jag tror att hans få meningsfränder njuter av uppmärksamheten och stimuleras av denna offentlighet

Låt det bli glasklart  att och hur han döms – sen får det räcka!

Någon som kan mer än jag om juridik  och journalistik – förklara  varför  denna rättegång i Oslo ska gå till på det sätt som planeras?