Att gå från handling till ord

 

 IMG

Den ideella organisationen Män för jämställdhet i Umeå arrangerade på lördagen en föreläsning inom ramen för Kulturnatta. Hans Åberg presenterade  boken “Arbeta med våld Vägledning till psykologisk våldsbehandling” som ges ut i dagarna.

Att gå från handling till ord innebär att känslor som annars bara blir destruktiva handlingar istället tar sej mera konstruktiva uttryck, ett annat språk – ord och meningar istället för vanmäktigt våld. Hans Åberg har varit en av initiativtagarna till Mansmottagningen mot våld i Uppsala, MVU, och efter lång erfarenhet är han övertygad om att relationsvåld kan stoppas.

Han åskådliggör tydligt och konkret under föreläsningen hur en våldsutövare först får genomgå ett bedömningssamtal och sedan intervjuas för en kartläggning av vad personen har för tidigare erfarenheter av våld.

När sedan behandlingen har inletts ska personens berättelse relateras till våldet. Den viktiga frågan blir då ofta : ”Det du säger – hur har det att göra med det våld som du har varit med om?”

Behandlingen i sker grupp – en verksamhet med ambitioner om psykologisk utveckling, under professionell ledning. Samtidigt pågår individuella insatser, ibland både före, under och efter gruppverksamheten. Boken innehåller ett antal exempel på hur ett samtal kan gå till.

Verksamheten vid Mansmottagningen i Uppsala är vetenskapligt förankrad med god grund i aktuell forskning

Lars Jalmert har skrivit ett kapitel med rubriken Män och manlighet – våld och icke-våld. Ett kapitel om den så viktiga samverkan med andra aktörer finns också med liksom ett kapitel om genus.

Även om de flesta som begår våldsbrott är män, måste vi vara vaksamma på att även kvinnor har denna problematik. Kvinnor sjukförklaras lättare än män när det gäller grova våldsbeteenden. Ann-Sofie Hansson Pourtaheri skriver i kapitlet Kvinnor och våld: ”Vi hjälper inte den som har den problematiken, och vi lär oss inget om oss själva och vår egen våldsbenägenhet genom att sjukförklara kvinnors användning av våld.”

Det är en viktig händelse , närmast en milstolpe att den här boken har kommit till. När människor  utövar våld mot sin omgivning är det nödvändigt att de får behandling för att ändra sitt beteende, men som Hans Åberg säger: ”Få tycker sej ha metoder för att arbeta med detta.” Boken fyller därför en stor lucka.

Enligt baksidestexten rekommenderas Arbeta med våld för universitets-  och högskolestuderande, yrkesverksamma inom området relationsvåld, den som möter utövare av våld – vittnen och utsatta. Dessutom rekommenderas boken för  de som är engagerade i frivilligorganisationer. Även andra intresserade och alla som varit personligen berörda av våldet inkluderas bland dem som bör kunna läsa boken med behållning.

 

-0-

”Det här är ju lovande”

Ärkebiskop K.G. Hammar efter studiebesök på Mansmottagningen mot våld i Uppsala.

Hans Åberg är leg. psykolog och leg. Psykoterapeut. Han är numera pensionär, men fortsätter att arbeta med de frågor han skriver om i boken. Bland annat har han utbildat personal i Ryssland och Vitryssland.

Medförfattare till Arbeta med våld är Ann-Sofie Hansson Pourtaheri leg. psykolog och leg. psykoterapeut vid Rättspsykiatriska enheten vid Akademiska sjukhuset i Uppsala – även hon mångårig medarbetare vid MVU, samt Lars Jalmert, leg. psykolog och jämställdhetsforskare, professor emeritus vid Stockholms universitet.

Män för jämställdhet är en organisation som jobbar med antivåldsfrågor ur ett maskulinitetsperspektiv både lokalt, nationellt och internationellt.

 

Torbjörn Tännsjö har missuppfattat vad som är problemet

Nej Torbjörn, du verkar inte ha förstått vad det handlar om. I dag på dn.se skriver du om en europeisk hederskultur. Om du hade tittat noga på Uppdrag granskning förra onsdagen borde du förstått. Kvinnorna som trädde fram i programmet –  heder är inte den stora grejen för dem. Det är att de är hotade till livet – hotade med våldtäkt, stympning. Utöver att kränkas är flera av dem livrädda.

 

Du jämför din egen “kränkthet” med kvinnorna i Uppdrag granskning. Försök att sätta dej in i deras situation. Ditt debattinlägg är oempatiskt.

Näthat mot kvinnor

Blommor från en bärbar dator

I komposten ser det mesta till slut likadant ut. Ursprunget kan inte skönjas. Maskar, tusenfotingar och mikroorganismer finns i djupet men syns sällan. Vad är det för djur som är harmlösa och vilka ska vi ta bort?

 

Litet så är det med det hat som numera finns i nätets kommentarsfält – det finns olika djur och det finns olika bakgrund och motiv – men allt kan till att börja med te sej likadant. Det kan vara smart att försöka urskilja beståndsdelarna  om du vill komma försöka göra något åt saken.

 

”kvinnor flyttat fram sina positioner. Fler män hotade, spec de som känner sig maktlösa, undanskuffade, arbetslösa  till  ex. #granskning”                                                                                                                                           

 

Citatet är ett tweet som skrevs av Margaretha Simm – @maggansimm – i samband med reportaget i Uppdrag granskning onsdag kväll. Under programmet talade Andrea Edwards i samma banor. Det är helt klart att det finns förhållanden i samhället som kan gynna vanmäktigt hat. Utan att ursäkta går det ändå att förstå psykologin där bakom. Lösningar på detta är politiska, alltså inget du och jag kan ta itu med direkt här och nu. Vi kan heller inte direkt  komma åt de sexistiska attityder och jargong som råder i vissa sammanhang.

 

Vad finns det mer som gör att människor så totalt omdömeslöst kan hota och kränka kvinnor i nätkommentarer? Hur är de som skriver så här?

 

I likhet med flera andra som tagit upp ämnet tror jag att en stor majoritet av dumheterna kommer av den totala frånvaron av kontakt med mottagaren. Nätet inbjuder till att – helt oemotsagd och utan direkt reaktion – skriva nästan vad som helst. Det innebär att så många ”vanliga klantskallar”, som jag förkortar ”VK”,  tar tillfället i akt att häva ur sej sin frustration  mot kvinnor. Uppdrag granskning och Radio 1 har konfronterat personer som skrivit hot och kränkningar. Påfallande många av dessa har reagerat med ärlig förvåning och har sedan inte haft större problem att ta tillbaks åtminstone delar av vad de skrivit. Detta när de insett vad deras ord har fått för effekt. ”VK” är alltså tillgängliga för argument och kan nås med ”vanliga åthutningar”.

 

Mymlans blogg ”Det här kan du göra som motvikt till näthatet” är en alldeles förträfflig kort manual för hur du bör göra när du stöter på hot och annat obehagligt i kommentarsfält.

 

Men det finns en annan grupp – de som finns i den ”bubbla” som Lisa Bjurwald beskriver i boken Skrivbordskrigarna. Ensamma och isolerade finner de – ofta män – en virtuell gemenskap på nätet. De får en social bekräftelse och närhet som annars inte skulle vara möjlig. De här personerna är inte på samma sätt tillgängliga för kontaktförsök från andra än invigda. De föredrar sällskap som bekräftar redan etablerade åsikter och attityder. I kommentarsfältet – precis som i komposten,  kan du inte veta ursprunget, men syftet kan ofta vara just att slå fast sanningar och stärka gruppgemenskapen.  Dessa herrar är färre och går inte lätta att urskilja från ””VK”. De döljer sej i mängden så.

 

Vi ska bemöta allt. Ta för vana att reagera direkt. Skriv kanske bara: ”Det där var inte ok.”, det kan räcka. Jag tror att ett allmänt bemötande skulle dränera kommentarsfälten så mycket att de verkliga nättrollen inte kan dölja sej i mängden.

 

Och vi ska definitivt reagera även när våra vänner trampar fel. Även de som man normalt inte förväntar det av skriver ibland hotfulla ironier. Bort med det. Om du vänjer dej vid att reagera i din närhet kommer du att ha lättare att bemöta näthataren.

 

Och till slut en uppmaning framförallt till alla medbröder: Man kan faktiskt vara feminist även av solidaritet.

Sima Samar – ännu en modig kvinna

 

Den 7 december fick Sima Samar Right Livelihood-priset för sin långa verksamhet för mänskliga rättigheter i Afghanistan. Hon har utvecklat och drivit The Shuhada Organization som omfattar ett hundratal skolor och 15 kliniker och sjukhus. Hon har även verkat politiskt centralt i landet och med risk för livet varit aktiv i Afghanistan Independent Human Rights Commission.

 

Citat:

“I was able to establish the Afghanistan Independent Human Rights Commission in a country where using the word ‘human rights’ was counted as a crime. I believe that reconciliation should not be traded for justice and that victims of human rights violations should not again be victims for short-term political gain. We must follow the desires of the Afghan people who oppose amnesty for human rights violators and want to see violators prevented from obtaining government posts and brought to justice. The chronic situation in Afghanistan requires longterm commitment, and the strategy should be comprehensive and multidimensional. Most importantly we have to educate people, which might be the key for a prosperous society including the reduction of poverty and respect for human dignity. I have to say that I think that I have not done exceptional work but the environment that I work in is certainly very difficult.”

 

Dagen före priset utdelades hölls ett seminarium vid UD:s International Press Centre. Temat var: Turning points – how do great changes in society come about? Många av frågorna kretsade kring personligt mod och hur det uppstår. Sima Samar: “There should be a decision like: ‘let them kill me'”. Ett inre beslut att vara beredd utmana den rådande makten.

 

Kontakt:

Dr. Sima Samar Afghanistan Independent Human Rights Commission

Karte 3, Pul-e-Surkh

District 6

Kabul

Afghanistan

www.aihrc.org.af

http://shuhada.org.af/

+ 93 20 250 0676

 

Källor: PM från UD:s International Press Centre och The Right Livelihood Award
Bild kopierad från PM

SCUM-manifestet

 

Det här är ingen recension, utan min reaktion på och reflektion över SCUM-manifestet, Turteaterns uppsättning i Umeå. Om du vill veta mera om pjäsen rekommenderar jag Turteaterns hemsida. Där finns en välmatad lista över länkar till recensioner och debatt med beskrivningar av innehållet och bakgrunden. Valerie Solanas, som var den som låg bakom SCUM-manifestet, finns väl beskriven på nätet.

 

Jag stod inte upp och jublade efter föreställningen. Jag valde att sitta ner, trots stående ovationer och trots att jag insåg att jag hade varit med om något stort. Jag delade publikens entusiasm  –  för föreställningen. Andrea Edwards var lysande i sin roll.  Det var teater på hög nivå. Övertygande, men kanske var det där mina invändningar börjar. Slutet kändes obehagligt.

 

Jag var inställd på vad som skulle komma av hat och förakt. Det kunde jag ta – trots alla överdrifter har Solanas rätt i sin grundanalys till stora delar. Män har haft makten sedan urminnes tider och har ställt till det ordentligt med mänskligheten. Att kvinnor tar plats och inflytande är självklart rätt och välkommet.

 

Det är först när det kommer till akt två, med deklaration om vad som ska göras, som jag tappar tråden. SCUM-manifestet står för en utopi där män kan undvaras och dödas. Endast de män som samarbetar ska tillåtas leva i underordnade roller. En elit av kvinnor ska leda. Självklart är detta ingen utopi, utan en dystopi – för alla.

 

Valerie Solanas var ett offer för manssamhällets sämsta sidor. Utsatt, förnedrad, fattig och sjuk kunde hon ändå skapa konst. Hon kunde sätta ord på vad hon kände. När detta inte togs emot och hon dessutom avvisades agerade hon ut sitt raseri med katastrofala följder. Hennes lösning i ord blev hennes lösning i livet; våldets lösning. På teatern gestaltas och upprepas – i ord – Valeries uppmaning om våld.

 

Mycket i mitt yrkesliv har bestått i att hjälpa människor att uttrycka sina känslor och att få verktyg att agera konstruktivt – även att orka gå emot missförhållanden tillsammans med systrar och bröder.

 

När nu publiken jublar och hyllar en föreställning som propagerar för våldets väg, kan jag dela beundran, men aldrig delta i hyllningen till konstverket.  Jag mår bara dåligt.

 

Det destruktiva och självdestruktiva har aldrig varit min grej. Jag önskar att Valerie hade kunnat lyssna på  Mikael Wiehes ballad Valerie . Hade önskat att hon hade kunnat känna sej förstådd. Det hade kanske inte hjälpt henne, men ingen annan väg är möjlig för mej.

 

Till alla – kvinnor och män – som kämpar för att bättre och jämställt samhälle, till mina barn som konfronteras med orättvisor vad beträffar möjligheter och privilegier. Till dem säger jag – se SCUM-manifestet, tänk på Valerie och fortsätt att verka i ord och samhandling för att ingen ska behöva utnyttjas och tryckas ner som hon – och att även män ska ta sitt fulla medborgerliga ansvar.

 

 

Hat som politisk drivkraft

 

 

Isobel Hadley-Kamptz skriver i en stark text på sin blogg om: “… botten i hela mitt politiska medvetande. Barnets vrede över sin egen maktlöshet, barnets hat mot den som utnyttjar sitt övertag, hatet mot den som bestämmer. ‘Du får inte bestämma över mig.'”

 

Känslan av vanmakt i underordning, den delar Isobel Hadley-Kamptz  med många idag – och i historien.

 

Vibeke Olsson beskriver i boken Sågverksungen konflikten inom kollektivet – å ena sidan raseriet som vill slå blint  och å den andra  politiskt medveten handlingskraft. Grunden är ändå densamma – en förtvivlad och desperat medvetenhet om underläget. Kampen handlar om att bryta vanmakt. Sågverksungens pappa förstår att hatet kan rasera den kamp som måste föras organiserat och ordnat.

 

För att förverkliga en grundläggande positiv frihet var sågverksarbetarna i Sundsvallsdistriktet tvungna att skapa och underordna sej något gemensamt.  Emot den liberala individuella ”negativa” friheten stod en absolut nödvändig kollektiv disciplin som måste ses i sitt historiska sammanhang.

 

När vänsterrörelsen senare etablerades  kunde kraften riktas emot en tydlig motståndare – den brukspatron som tjänade på lönearbetaren fanns ofta fysiskt tillgänglig på orten.  Hatet riktades mot honom, eller mot de tjänstemän som kunde ses som lydiga tjänare. Klasshatet var konkret. Efterhand som samhället blivit mera komplicerat och organiserat har överheten/arbetsgivaren anonymiserats. Det finns inte på samma sätt någon eller något att rikta sej emot.  Känslan av underläge finns bara där, men vem är det jag ska rikta den emot?

 

Strukturer tillhör vänsterns tankebagage, men har varit ett ord för eliten. Människorna hatar sin belägenhet bara. Om någon erbjuder ett lämpligt objekt, en representant för  överklass ger man sej tillfälligt på den. Man kan inte hata en  ”struktur”.  Känslan är densamma, men hittar olika föremål.

 

Vanmakten skapar hat, hämndbegär, kanske ibland den mera konstruktiva revanschlustan. Men hatet är ofta bara destruktivt.

 

Det socialdemokratin gjorde var att fånga upp och kanalisera det oerhört starka hatet i samhället i slutet av 1800-talet. Strindberg kände till sist och förstod , trots att han tillhörde de privilegierade medelklassmännen.

 

Nya ”strukturer” stelnade under 1900-talet . Vanmakten idag handlar fortfarande om underläge, det är andra grupper och andra problem  än det som socialdemokratin  en gång gjorde politik av. Men ändå – nedtryckta måste stå uppför varann. Ensam är aldrig stark. Och den enskilt bästa handlingen är att människor lär sej  läsa.

 

Mer om motivation för att vara politisk och politiker. Det finns andra drivkrafter än hat!

Hallå, Facebook!

 

 

På dn.se idag finns en intervju med Thomas Myrup Kristensen, policychef för Facebook i de nordiska länderna.

 

Thomas Myrup Kristensen:

“– Mobbningen finns även i verkligheten och flyttar bara till en ny plattform. Den uppkommer inte bara för att man är online.”

 

Ja, du har rätt, men ser du skillnaden mellan att ett gäng mobbar i skolan och att tusentals gör det på nätet? Eller att oräkneliga mängder får ta del av och inspireras av hot. Konsekvenserna!

 

Thomas Myrup Kristensen:

“Om man kommer med konkreta hot om våld, om man säger att man vill döda någon, är det inte acceptabelt. Däremot att uttrycka ilska eller missnöje ser vi som en yttrandefrihetsfråga.”

Men Thomas, varför har du då inte raderat gruppen som hotar feminister med ett kok stryk och tycker att de behöver “en jävla massa kuk”?