Nils Horner är död. Avståndet ökar. Var det meningen?

3202383_2048_1365




Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio


Nils Horners reportage berörde. Hans stämma gick att känna igen direkt.
Vissa stunder kändes det som om han var radion. När han, Cecilia Uddén och Jenny Sanner Roosqvist för ett par år sedan besökte Umeå, var det en självklarhet att gå och lyssna. Och jag med många andra
var nyfikna på att se vem mannen med det karaktäristiska tilltalet var.

Han har av många nu beskrivits som en snäll människa, en ödmjuk människa. Om det vet jag inget, men det går inte att ta miste på hans intresse för människor, vanliga människor. När han bevakade en katastrof letade han upp de drabbade före makthavarna. Vi fick höra berättelserna, ljuden, skeendet. Så efter sprängdådet mot en restaurang i Kabul sökte han upp vittnen – och sköts.

Nils samtalade med människor i Asien och gav oss deras ord, de ord som krävs för att vi ska förstå att de inte är annorlunda än oss utan människor av kött och blod, med tankar, känslor och strävan som vi. Journalister som han förmedlar livet så att vi kan alla kan bli litet mera bröder och systrar. Så att vi förstår att vi alla är i samma båt på denna planet. 

En möjlighet är att mordet på Nils Horner hade till syfte att skrämma journalister. Inför de stundande valen i Afghanistan kan många aktörer ha intresse av att så få som möjligt har insyn i vad som sker. Vilka dessa är, de som kan tjäna på om bevakarna lämnar landet, verkar svårt att veta, (även om det finns spekulationer, till ex av Anders Fänge i SvD) men psykologin är urgammal och bygger på rädsla. Redan idag meddelade Dagens Nyheters utrikeschef, Pia Skagermark, att tidningen uppskjuter en planerad bevakning på plats. Asien, Afghanistan, har plötsligt kommit längre bort. Var det meningen så? 

Det är omöjligt att ställa krav på att andra ska ta risker – bara att hoppas att någon gör det. För allas skull.

Nils Horners samlade rapportering till Sveriges radio.

 


 

 

Välviljans pris

 

valviljan_2

Foto: Pär Domeij och Patrick Degerman

 

Mötet mellan samiskt och rikssvenskt skildras i pjäsen Välviljans pris, som nu turnerar i Västerbotten.

Under en timma med tre människor på scen skissas ett livsöde och tragedi. De åldrande på scenen famlar efter svar.

Vi får aldrig träffa Nila direkt, men lär ändå känna honom genom hans dagbok och genom hans pappas och lärarinnas berättelse. Vad var det som hände med honom, vad var det som gick fel? Gunnar Eklund skriver två parallella berättelser om en ung sames liv, två berättelser som konkurrerar. I mötet mellan pappan och läraren tvinnas berättelserna samman, det blir möjligt att ana smärtan hos ett barn, en ung man som inte hittade  hemvist,  livsväg, identitet. Depressionen tar honom.

Fint och ömsint skildrat, med små medel. Musiken, porlande jojken, för oss litet närmare något av det som Nila själv hade så svårt att tala om.

Han berättar till slut sin historia via dagboken, tonen når fram långt efter att det blivit för sent.

Föreställningen turnerar vidare. Gå och se!

På scenen: Gunnar Eklund, Anna Söderling och Nina Nordvall Vahlberg
Manus: Gunnar Eklund
Föreställningen ingår i Rock Art in Sápmi, Västerbottens museums stora samarbetsprojekt under Umeå kulturhuvudstad 2014. Pjäsen presenteras av Västerbottensteatern och Rock Art in Sápmi.

En doffft … av den (inte så) fina världen

 

Foto: Freepik.com

 

Häromdagen  i den större staden, besöker dess bibliotek,  möter vänliga människor, skaffar lånekort eftersom fler besök, fler stunder att fördriva i den större och vänliga staden, kan förutses.

Med lånebok i hand till den bekväma läseplatsen – och påminns om skriket från min ungdoms USA med rashat och diskriminering: “Negroes stink!” Andra människor där, människor vars närvaro gör sej påmind även via det i vår avgränsade värld förbjudna luktsinnet. Den varma och välkomnande miljön är för tillfället fristad också åt människor i nöd, utan tillgång till den för de flesta svenskar självklara lyxen – dusch.

Ett konkret och mycket sinnesnära exempel på vad som får vissa att ta avstånd.

Nu händer inte det. Det finns en tolerans just där och då. Bra! Men avståndstagandet finns, det vet vi. Se bara bilden med kvinnan som ger fingret åt en tiggande kvinna i Expressen.

Statsvetaren Bo Rothstein, som förjänstfullt behandlat tilliten som en oundgänglig tillgång för ett samhälle, kom tyvärr nyligen med en propå att förbjuda tiggeri. Han blandar samman politiska lösningar med den småskaliga etiken som måste gälla för det nära här och nu.

Ett bad och möjlighet till tvätt av kläder  borde tillhöra de mänskliga rättigheterna. Hellre det – småskaligt och tillgängligt för alla –  än äventyrsbad i flotta anläggningar. En badstuga i varje stadsdel vore något att se fram emot.

 

  

 

 

 

Fördelningen av jordens resurser är galet skev

Tack Trine Munkvold för att du uppmärksammade twitterföljare på en av dagens viktigaste nyheter. Tack dn.se och inte minst – tack till Oxfam som tar fram dessa horribla siffror.

Kan det verkligen vara sant att 85 personer äger mer än den fattigaste halvan av jordens befolkning till sammans?

http://www.dn.se/ekonomi/85-rikare-an-halva-jordens-befolkning-tillsammans/

 

MR-dagarna 2013

IMG

 

 

 

För tredje året i rad var jag volontär  MR-dagarna. Hårt jobb från morgon till kväll. Detta år som twitteransvarig. Inte mycket chans att själv gå på något av de seminarier och föreläsningar som vittande om hur mänsliga rättigheter kränks med ofta tragiska följder.

Det starka engagemanget hos alla deltagare och medverkande under de tre dagarna på Kulturhuset i Stockholm var gripande. Trängseln var stor för att komma in på vissa seminarier och ibland fick inte alla plats.

Men det går bra att ta del av inspelningar på Bambuser. Sök på hemsidan och klicka på Bambuser. Bland mycket annat går det att se seminarierna  “Mänskliga rättigheter i krisens Europa” (programändrades sent till att hållas på engelska)  och “Kriget har inget kvinnligt ansikte”.

Flera prominenta deltagare, bland andra Hans Rosling, Suzanne Osten, Bengt Westerberg och Kajsa Ekis Ekman. Årets Per Angerpris , som delas ut av Forum för levande historia  fick Paul Rusesabagina vars livräddande insatser ligger till grund för filmen Hotel Rwanda.

Nästa år genomförs MRdagarna i Umeå med  rubriken “Röster för rättigheter”. Boka redan nu 13- 15 november 2014.

http://www.mrdagarna.nu/

Klarspråk från Ashton

hämta

Catherine  Ashton, europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik har gjort ett skarpt uttalande mot Eritrea och landets vidriga sätt att spärra in meningsmotståndare mot regimen. Bland fångarna finns svensken Dawit Isaak. Se det välformulerade och mycket tydliga uttalandet här:

http://www.eeas.europa.eu/statements/docs/2013/130918__01_en.pdf

 

Hur tänker en liberal?

 

En bit på väg.

Triumfer för liberalismen och hot mot det liberala samhället.

Det är en antologi som utkom i våras på inititiv av Bertil Ohlininstitutet och Liberala ekonomklubben.

Bara den ambitiösa och något storvulna titeln lockade till läsning. Och jag har läst!

I boken finns mycket kunskap och klokskap samlad och boken rekommenderas till alla som är det minsta politiskt engagerade att läsa – och reagera.

Jag har skrivit några reflektioner här: Hur tänker en liberal.

Min avslutning: “Visserligen röstar jag inte på Folkpartiet, men med ett visst avstånd kan jag likväl uppskatta och respektera att liberaler fortsätter att prioritera de grundläggande mänskliga fri- och rättigheter som flera av skribenterna i En bit på väg påminner oss om.  Förr än vi anar kan vi behöva slåss tillsammans för dessa demokratiska fundamenta. Aktuella händelser i Umeå med nynazister som tågar på gator och torg visar på det.”

Menace from heaven

IMG

 

 

Hur skulle  du känna om dina barn och barnbarn var ute och råkade komma i närheten, passera förbi kanske – en medlem av Al Qaida, eller någon annan terroristorganisation. Och som bokstavligen en blixt från en klar himmel träffas de av en missil från en drönare. Projektilen var inte riktad mot dem, de råkade bara vara ivägen. Skulle du säga: “OK, sån´t får man ta. Bara litet ‘collateral damage'”?

Hannah Arendt

ha_05025019_H.Arendt_-B.Sukowa-_-c-_Heimatfilm-300x168

Hannah Arendt trodde sej möta ett monster när hon reste till rättegången mot Adolf Eichmann, naziledaren som ställdes inför rätta i Jerusalem 1961. Den hon såg sittande i glasburen upplevde hon som obetydlig människa, en “vanlig byråkrat”. Det var också den bild han själv ville ge – att han i lydnad mot Hitler och det tredje riket bara hade utfört sitt jobb. Inför att detta innebar mord på miljontals hade han ingen ånger och skuld. Allt skylldes på de redan döda eller försvunna ledarna högre upp i hierarkierna.

Det Hannah Arendt visade sina artiklar var hur hur  sådana som Eichmann – just de vanliga obetydliga människorna – kan vara kapabla att under vissa omständigheter utföra de mest vidriga handlingar. I förlängningen menade Arendt att kan gälla de flesta av oss. För den åsikten blev hon våldsamt kritiserad.

Senare forskning – av bland andra  Milgram och Zimbardo – har gett Hannah Arendt rätt vad beträffar den pessimistiska synen på vad människor är beredda att göra om de leds i fel riktning. Se här en podcast om Hannah Arendt och Milgrams experiment – med autentiska skrik från påstådda offer för elstötar som försökspersoner trodde sej utdela.  Senare har också betonats att lojaliteten med ett påstått viktigt och högre syfte är avgörande. Jag har också skrivit om den process som gör att människor kan vara kapabla att döda.

Filmen Hannah Arendt skildrar skeendet och dramatiken kring hennes rapporter från rättegången mot Adolf  Eichmann. Hennes bakgrund och viktiga inflytanden bildar en ram av förståelse.

Filmen ger en spännande inblick i ett viktigt skeeden med filosofiska och psykologiska vinkar. Den saknar inte heller  romantiska kvalitéer. Föreläsningar som riskerar att upplevas torra, balanseras av starka relationer.

Filmen har regisserats av Margarethe von Trotta. Rollen som Hannah Arendt spelas  trovärdigt av Barbara Sukowa.

Se Hannah Arendt. Förhoppningsvis snart på DVD.

 

 

Maria Johansdotter

 

 

MB900415678

 

För en tid sedan såg jag den fina filmen Tomboy som handlar om Laure som vill vara pojken Mïchael. I anslutning till filmen skrev jag Vad heter du? – en artikel om hur och varför vi människor är så benägna att kategorisera och sätta olika företeelser i fack, om vår förhållning till osäkerheter i det vi varseblir och tolkar.

Människor som inte lätt låter sej indelas i kategorin kvinna eller man får svårigheter som delvis har med dessa psykologiska fenomen att göra.  Så har det förmodligen alltid varit. Och så var det för Maria Johansdotter, huvudpersonen i Västerbottensteaterns lunchteater.

Under namnet Magnus Johansson verkade Maria som musiker med stor framgång och var vida känd i början av 1700-talet. Liksom Laure i Tomboy, tvingades till slut Maria/Magnus att bekänna vem hen var. ”Är du pojke eller flicka?” ”Kvinna eller man?”. Omgivningen kräver ett svar, tar inte hänsyn till det ambivalenta. Straffet blev hårt.

Om detta öde handlar pjäsen. Med enkla medel skildras de avgörande årens dramatik i Maria Johansdotters liv. Musiken bidrar till att det intensiva känslospelet hela tiden hålls vid liv

Ännu en dag spelas pjäsen. Vad den vita hästen har med det hela att göra? Gå och se!

Syriens regim bombar civila

 

 

Ekot rapporterar  24 februari att flygplan bombat rent civila mål i Alleppo, Syrien. Den svenske journalisten berättar om ett flyganfall med klusterbomber mot en stadsdel. Ingen dödades i just denna attack. Sverige har ratificerat ett förbud mot klustervapen.

 

Nu har en svensk reporter själv sett och berättat. Blir detta en vändning? Kommer nu Sverige och den svenska opinionen att vakna och protestera mot våldet? Mot det våld som Syriens regim utövar mot sin egen befolkning? Blir det äntligen “verkligt” nu när “en av oss” har sett?

 

Jag hoppas. Och protesterar.

 

 

Torbjörn Tännsjö har missuppfattat vad som är problemet

Nej Torbjörn, du verkar inte ha förstått vad det handlar om. I dag på dn.se skriver du om en europeisk hederskultur. Om du hade tittat noga på Uppdrag granskning förra onsdagen borde du förstått. Kvinnorna som trädde fram i programmet –  heder är inte den stora grejen för dem. Det är att de är hotade till livet – hotade med våldtäkt, stympning. Utöver att kränkas är flera av dem livrädda.

 

Du jämför din egen “kränkthet” med kvinnorna i Uppdrag granskning. Försök att sätta dej in i deras situation. Ditt debattinlägg är oempatiskt.

Sima Samar – ännu en modig kvinna

 

Den 7 december fick Sima Samar Right Livelihood-priset för sin långa verksamhet för mänskliga rättigheter i Afghanistan. Hon har utvecklat och drivit The Shuhada Organization som omfattar ett hundratal skolor och 15 kliniker och sjukhus. Hon har även verkat politiskt centralt i landet och med risk för livet varit aktiv i Afghanistan Independent Human Rights Commission.

 

Citat:

“I was able to establish the Afghanistan Independent Human Rights Commission in a country where using the word ‘human rights’ was counted as a crime. I believe that reconciliation should not be traded for justice and that victims of human rights violations should not again be victims for short-term political gain. We must follow the desires of the Afghan people who oppose amnesty for human rights violators and want to see violators prevented from obtaining government posts and brought to justice. The chronic situation in Afghanistan requires longterm commitment, and the strategy should be comprehensive and multidimensional. Most importantly we have to educate people, which might be the key for a prosperous society including the reduction of poverty and respect for human dignity. I have to say that I think that I have not done exceptional work but the environment that I work in is certainly very difficult.”

 

Dagen före priset utdelades hölls ett seminarium vid UD:s International Press Centre. Temat var: Turning points – how do great changes in society come about? Många av frågorna kretsade kring personligt mod och hur det uppstår. Sima Samar: “There should be a decision like: ‘let them kill me'”. Ett inre beslut att vara beredd utmana den rådande makten.

 

Kontakt:

Dr. Sima Samar Afghanistan Independent Human Rights Commission

Karte 3, Pul-e-Surkh

District 6

Kabul

Afghanistan

www.aihrc.org.af

http://shuhada.org.af/

+ 93 20 250 0676

 

Källor: PM från UD:s International Press Centre och The Right Livelihood Award
Bild kopierad från PM

Från diktatur till demokrati

 

 

 

Gene Sharp, född  1928, är en av årets Right Livelihood-pristagare. Han fick priset i Stockholm 7 december med motiveringen: “För att ha utvecklat och formulerat icke-våldsmotståndets grundläggande principer och strategier samt dess  genomförande i konfliktområden runt världen.”  /Min övers./

En snabb koll på internet ger en stor respekt för allt vad Gene Sharp åstadkommit. Här bara en kort inblick med tips om vidare läsning.

 

Sharp har varit professor i statskunskap vid University of Massachusetts Dartmouth sedan 1972, numera emeritus. Sedan 1965 är han forskare vid Harvard. Han har fått ett antal priser för sin verksamhet och var senast i år nominerad till Nobels fredspris.

Han nämns som inspiratör för en mängd frihetsrörelser världen runt, bland annat i Burma och Baltikum.

Bland alla hans publikationer har den lilla ”From Dictatorship to Democracy” spritts i stora upplagor och har översatts till 31 språk. Den finns att ladda ner här som pdf.

 

Gene Sharp är grundare av The Albert Einstein Institution  som verkar för:

 

  • Försvar för demokratisk frihet och demokratiska rättigheter
  • Motstånd mot förtryck, diktatur och folkmord, samt
  • Begränsa användning av våld i förändringsprocesser

/Min övers./

 

Engelskspråkig artikel på Wikipedia med många länkar för den som vill veta mer om Gene Sharp.

 

Dokumentärfilmen om Gene Sharp How to Start a Revolution har blivit mycket uppmärksammad och är prisbelönad. Den har nämnts som viktig inspirationskälla för Occupy Wall Street-rörelsen.

 

Om Right Livelihood-priset:

Saxat från hemsidan :

Right Livelihood-priset grundades 1980. Sedan 1985 delas priset ut vid en årlig ceremoni i Sveriges riksdag.

Målsättningen är att “hedra och stödja de som erbjuder praktiska och exemplariska lösningar på de viktigaste utmaningarna världen står inför”.

 

Övriga pristagare 2012:

Sima Samar Afghanistan.

Hayrettin Karaca Turkiet.

Campaign Against Arms Trade (Storbritannien), representerat av Henry McLaughlin.

 

Deltagarna (utom Karaca som ersattes av Deniz Ataç ) deltog den 6 december i ett seminarium på UD:s internationella presscenter. Under rubriken ”Turning points – how do great changes in society come about” höll pristagarna varsitt kort anförande och deltog i en paneldebatt.

 

Gene Sharp med Maj-Britt Theorin fotograferade i samband med seminariet på UD:s internationella presscenter

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En modig kvinna

 

Jag ska villigt erkänna att det tog ett tag att lära mej namnet Sapiyat Magomedova. Men efter att ha hört hennes historia glömmer jag inte. I Göteborg på MR-dagarna 12 november utdelades Per Anger-priset till denna modiga människorättsadvokat. Med fara för eget liv tar hon sej an människor i den ryska delrepubliken Dagestan. Det rör sej om människor vars mänskliga rättigheter kränkts i en region där tortyr, försvinnanden och utomrättsliga försvinnanden är vanliga. Polis kan mycket väl vara förövare och brotten utreds därför inte alltid.

 

Sapiyat  har misshandlats svårt av poliser. Hennes skador har dokumenterats i bild och kan ses om man googlar på hennes namn. Istället för att få upprättelse anklagades hon själv för att han misshandlat de fyra storvuxna poliserna!

 

Sapiyat Magomedova är en hjälte och mycket värdig Per Anger-priset 2012. En intervju med henne går att lyssna på här.

 

Per Anger-priset är ett internationellt pris för humanistiska och demokratifrämjande insatser. Priset instiftades av Sveriges regering 2004 för att hedra minnet av diplomaten Per Anger som samarbetade med Raoul Wallenberg i Ungern under slutet av andra världskriget. Pristagare utses av Forum för levande historia och utdelas till personer och organisationer som utmärkt sig för samtida eller tidigare gärning.


	

Raoul Wallenberg-kalendern – ett julklappstips!


Omslagets skyddspass tillhör familjen Horvath-Lindberg och är fotograferat av Karl Gabor

 

 

Den syriske poeten Faraj Bayrakdar arresterades 1987 för “suspekt politisk verksamhet”  Han satt sedan femton år i fängelse där han torterades. Exakt ett år från idag, den 28 november 2013 kommer det att vara hans tur att stå som  dagens namn i Raoul Wallenberg-kalendern. Faraj kommer att finnas där tillsammans med Moder Teresa, Martin Luther King jr, Anna Politkovskaja och 351 personer till. Citat ur Ola Larsmos introduktion: ” Med den här kalendern vill vi visa att det varje dag sker sådana mirakel, där någon vågar livet för någon annan. De människor vi har valt att ta med står för helt olika politiska och religiösa åskådningar, men de har inte använt våld , och de har tagit stora risker för att försvara andra människors rättigheter.”

 

Jag vet inte om jag skulle ha modet att stå upp som hjältarna i kalendern. Men vi  kan åtminstone bidra genom att visa på andra som vågat – varför inte kalla dem hjältar. Som konsult i förskolan fick jag ofta frågor kring hur man skall hantera och besvärliga barn. Det var mycket samtal om gränser och bemötande av osociala  och destruktiva beteenden. Ibland försökte jag föra in samtalet på den positiva aspekten – vem kan man peka på och föreslå barnet som “role model”? Finns det någon annan än den ofta våldsamme actionhjälten- Batman, Hulken, eller vem det nu kan vara?  Jesus? – nej, han går numera sällan hem i vår sekulära värld. Kanske kan Raoul Wallenberg-kalenden utgöra en liten start och inspiration, en källa att ösa ur för den som vill hitta exempel på modiga människor att berätta om. Kalendern ges ut av Forum för levande historia. Den kostar bara 59 kronor.

 

Kalenderomslaget  är ett av de skyddspass som utfärdades av Raoul Wallenberg och hans medarbetare i Budapest 1944, och som räddade tusentals.