Partiledaren – intervju med Miljöpartiets Åsa Romson

12498908063_84d21325a2_c

 

I går inleddes programserien Partiledaren i SVT. Miljön var TV-husets entré. Motivering till det?

Har sett hela programmet först idag. På grund av inledande störningar gick det först inte att se de inledande fem minuterna.

Camilla Kvartoft hade tagit på sej skjutjärnsutrusningen. Hon hade föresatt sej att göra en tuff intervju. En strategi var att göra Romson och Mp ansvariga för regeringsbeslut som inneburit att partiet tvingats kompromissa. I sina nya roller som ministrar måste miljöpartister svara för åtgärder som de aldrig annars skulle ha förordat.

Frågorna gällde bland annat eventuell avyttring av Vattenfalls verksamhet i Tyskland. Romson lät förstå att hon avvaktar vilken uppgörelse Vattenfall kommer fram till i förhandlingar med den tyska motparten.

Ett glasklart besked: Byggande av nya kärnkraftsverk kommer miljöpartiet aldrig att medverka till i regeringsställning.

”Nedrustning är ju er politik – hur kunde ni gå med på en försvarsuppgörelse som innebär en ökning av kostnaderna?” Romson duckade frågan bland annat genom visa hur Miljöpartiet tvingat fram en avslutning av vapenavtalet med Saudi-Arabien.

I kommentarerna till de fruktansvärda båtkatastroferna med flyktingar på Medelhavet kunde Romson – i likhet med politiker i allmänhet – inte ge några svar. Hon menade dock att Sverige skulle kunna ge humanitära visa, något som också vissa inom Fp föreslagit.

Bensinskattehöjningen försvarade Åsa Romson framgångsrikt med att framhålla åtgärder för att hela Sverige ska leva. Hon menade att satsningar på landsbygd och glesbygd uppväger att skatten på fossila bränslen stiger.

En bra intervju med raka svar på raka frågor.

Vassa stenar. Skillnad på cyklistliv och bilistliv?

 20140528_203255[1]

Inte långt från mitt hem finns en trafikplats, ny och fin. Som det brukar vara snurrar biltrafiken ovanför gångare och cyklister – allt för effektiv framkomlighet och säkerhet. I viss mån har även skönheten beaktats med planteringar och designade stråk. Välplanerat och genomtänkt. Men vänta – hur var tänkt med den som trillar? Det visar sej vara en enorm skillnad beroende på om du är cyklist eller om du är bilist vid en avåkning. Bilisten i sitt plåtskal med krockkuddar möts av detta om hen oturligtvis far i diket:

20140528_203036[1]

20140528_203101[1]

Ser väl okej ut? Mjukt och bra eller hur? Och om du är cyklist? Jo, detta:

20140528_202917[1]

Mjukt och bra, jo tjena! Nu har jag gått länge och väntat, tänkt det bästa: “Det kommer säkert ett lager matjord snart.” Men icket! Det är tydligen meningen att den passiva säkerheten ska cyklisten stå för själv genom att ständigt bära den hjälm som trafikanterna däruppe i sina bilar slipper.

Skärpning, ni som bygger trafikstråken! Var vänliga och tänk på allas säkerhet!

20140528_202858[1]

Fördelningen av jordens resurser är galet skev

Tack Trine Munkvold för att du uppmärksammade twitterföljare på en av dagens viktigaste nyheter. Tack dn.se och inte minst – tack till Oxfam som tar fram dessa horribla siffror.

Kan det verkligen vara sant att 85 personer äger mer än den fattigaste halvan av jordens befolkning till sammans?

http://www.dn.se/ekonomi/85-rikare-an-halva-jordens-befolkning-tillsammans/

 

Farväl till saken

 

 

 

DSCN0440

 

Jag har inte svårt att skiljas från föremål. Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar” bekräftade att det finns viktigare saker än ting. Mitt motto har länge varit ungefär ”dö med en bönematta och en skål ris vid min sida”. Eller så här: ”Hoppsan där gick kristallvasen i kras. Då får vi dammsuga!”

Tills det blev dags att flytta till något mindre. Vissa ting betyder trots allt mer än andra.

Någon i bekantskapskretsen har använt strategin ”beställ en container och bort med skiten”. Problemet blir då att kunna blunda och slänga. Utan pardon.

Jag har istället mottot;  ge grejen en sista chans.

Konsten är att sakta, beslutsamt och metodiskt skiljas från tingen. De flesta tingen.

Först gäller det att betrakta, se vår gemensamma historia. Allt det vi varit med om tillsammans. Minnas. Låt den stå framme, väl synlig i karantän ett tag.

Nästa steg är att fråga föremålet: Ska vi fortsätta att umgås i framtiden? Behöver vi varann? Varför skulle vi behöva varann? Kan vi umgås på andra sätt än genom att jag kan ta på dej? (Återkommer till hur det kan ske.)

Om frågorna leder till beslut om skilsmässa sörjer jag möjligen ett tag . Sedan blir nästa fråga: Vad ska det bli av dej, tingest? Har min vän Fabian större nytta av dej?  Kan du smälta samman med andra ting? Eller ska du  kanske brinna och skapa energi?

Sedan dags att ta adjö, Cykelkärran packas och det bär iväg. Hejdå!

Påfallande ofta infinner sej en lättnad. Ånger? Sällan!

”Det susar i säven”, den behåller jag – som huvudkudde till bönemattan. Och Nina Björks bok, till utlåning.

 

Anders Fagerlund

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kött och andra svårigheter

Visa detaljinformation

Findus – skandalen med nötkött som bytts mot hästkött i lasagne kom inte så länge efter avslöjandet att fläskfilé falskeligen utgetts för att vara oxfilé. Jag börjar känna att “råttet är mågat” (som ishockeyspelaren Per Ledin uttryckte det).

Överväger allvarligt att gå över helt och hållet till rena råvaror där det går att se vad innehållet består av. Ägg, äpplen och potatis. Och vatten – kanske. Hemskjutet kött i frysen.

Åtminstone till den dag jag kan börja lita på köttleverantörer och diverse hel- och halvfabrikat.

Vart tog pengarna vägen?

Utökat anslag till järnvägsunderhåll har utlovats från högre ort. För oss resenärer var det en liten tröst i bedrövelsen.

– Kanske blir det bättre nästa vinter, trodde vi. Men hur blir det med den saken? Dagens debattartikel på dn.se ger skäl att undra. Författarna Janne Rudén, förbundsordförande, Seko och Anders Ygeman (S), ordförande för riksdagens trafikutskott skriver att pengar för underhåll är slut. Men inte bara det utan de ifrågasätter också hur kompetent upphandlingen av underhåll sköts och att säkerheten vid arbetena brister.

Man får bara hoppas att representanter för regeringen kan bemöta kritiken och visa oss att artikelförfattarna har fått allt om bakfoten. Annars är det allvarligt inför den vinter som kommer förr eller senare.

Resa med tåg – till Frän Sta´

Dagen före Alla helgons dag. Färden gick mot Fränsta, som är gravarnas ort för mej.

Har gjort resan förr med bil med en viss ritual varje gång.  Stopp på samma ställen efter vägen, avnjutande samma utsikter vid varierande årstid och väder.

Men nu skulle här åkas tåg!

Strax före sju på morron från Umeås Östra station. Sömniga morgonpendlare. Reseplanen väl uträknad och minst sagt tight – två snabba byten mellan tågen i Sundsvall. En och en halv timma i Fränsta (eller “Frän Stad”, som tågets spökröst envisades med att påstå att orten heter) kändes  tillräckligt för att hinna promenera till gravarna och  pizzalunch.

För att göra en lång historia kort;  Det hela gick alldeles utmärkt, även om det av och till hängde på ett hår.

Botniabanas rykte är inte det bästa vad beträffar punktligheten. När tåget redan på morgonen inte anlänt vid avgångstid, dalade mitt humör. Men mot alla odds hann vi till Sundsvall i  tid för kaffe på Pressbyrån.  Sen Norrtåg mot Östersund och Fränsta.

Den dryga timmen där förtjänar ett särskilt kapitel som jag ska återkomma till.

Nu räckte det med att komma hem och en timma mer eller mindre spelade ingen roll.  Lokföraren lakoniska meddelande: ”nu är tekniken inte längre riktigt med oss” var överflödigt och alltför välbekant när tåget bara tvärnitade mitt i Krokbergstunneln norr om Härnösand.  Den följande kommentaren var ett trött: ”Detta får vi lägga på EU:s konto”, när vi krypkörde ut ur tunneln vidare mot Kramfors.

Skuld var också högst påtagligt närvarande när vi lämnade Sundsvall och en kvinna utropade : ”Vi sitter på fel tåg. Vi skulle ju till Östersund – det här går till Umeå!!” Hon och barnet steg av i Timrå varvid hon säger högt: ”Jag skyller på dej, så att jag har någon att skylla på.” Det handlade nog snarare om kaos på avgångsstationen där tre tåg avgick nästan samtidigt och vi alla for omkring som yra höns för att hinna med.

Om detta ska bli min nya vana för att besöka gravarna i Fränsta – det återstår att se. Kanske, – men Fränsta är i alla fall Frän-Sta´!

 

 

 

 

Ett kinderägg!

 

Jag har mitt eget kinderägg just nu stående ute i trädgården, berett hjälpa mej att förflytta alla de nerblåsta löven till återvinningscentralen på Gimonäs. (Nytt ord – äntligen har jag lärt mej vad det ska heta – åtevinningscentral.)

 

Det fina med ett kinderägg är att det ska förena flera saker i en. Nu är det inte fråga om godis, leksak och överraskning, som i originalet, utan:

 

  • Miljövänligt transportfordon
  • Sparbössa
  • Motionsredskap

 

Kanske kan man lägga till: kontaktskapare, samvetsömhetsbefriare och fritidssysselsättning. Men då blir det två ägg och det räcker egentligen med det första.

 

 

 

 

 

 

 

Tunnelbanan bidrar till biltrafik?

Jag är intresserad av debatten om kollektivtrafiken i Sveriges städer. Umeå växer och förr än vi anar kan problemen vara likartade i Umeå som i Stockholm och Göteborg. Skalan är mindre, men geografin kan komma att skapa problem vid utbyggnad även här.

Läser i dagens DN.se om forskning kring samhällsnyttan av utbyggnaden av tunnelbanenätet i Stockholm. Som väntat blir resultatet mycket positivt. Jag blir dock undrande över artikelns vinkling att tunnelbanan bidragit till ökad biltrafik. I mina ögon är detta en skruvad logik. Forskarnas (artikelförfattarens?)  tankegång är följande:  tunnelbanan gjorde det möjligt att bygga längre bort från centrum. Och mera avlägsen bebyggelse skapade en större biltrafik.

Att biltrafiken ökat är säkert riktigt liksom att  antalet personkilometer med bil ökar med avståndet från centrum. Men att lägga “skulden” för detta på tunnelbanan – det kan jag inte gå med på. Till att börja med byggde man där man byggde av många anledningar – även att det gick att bygga vägar att köra bil på. Det var under en tid när man såg mycket positivt på privatbilismen och gynnade den. Så på samma sätt kan man lägga “skulden” för ett avlägset Hässelby på vägbyggen. Dessutom ligger det mycket närmare till hands att skylla ökad bilism, på att människor väljer att åka bil, än på att det finns en tunnelbana.

dn.se

Cykliska tankar om träda

Under cykeltur stöter vi på detta:

 

 

 

vilket ger upphov till ett samtal om träda – eller vila. Ordet träda  har tyvärr kommit ur allmänt bruk, men står för något viktigt som handlar om mer än mark och gröda.

Det  passar i midsommartid att tänka över hur tillvaron är ordnad i perioder. “Först så går det upp, så går det ner – och så går det upp…” sjunger Tage Danielsson i sin text till Jularbos “Livet i Finnskogarna“. Och just så är det; allt går upp – och ner – eller om man så vill runt, runt. Vi har alla en inre bild av året i form av något slags cirkelgång – till och med i våra psyken finns kretsloppets idé inbyggd. Sedan må midsommar befinna sej längst upp eller någon annanstans.

Detta får vi finna oss i – universums lagar kan vi inte rubba. Kretslopp är vi infogade i vare sej vi vill eller inte. Jorden snurrar runt solen och tippar av och an i sin bana och på samma sätt har kristallen sin period och pulsaren sin frekvens. Hjärtat slår som det vill någon eller några gånger per sekund.

Därför ska vi inrätta oss efter det här och hitta vår rytm. Vare sej det handlar om den rätta pulsen mellan närhet och distans i en relation – ömhet och kyla, omhändertagande och krav- allt har sin tid – eller omväxlingen mellan vila och arbete. Vi ska helga vilodagen, vare sej vi tror på en Gud eller ej, och vi ska varva ner för inför sömnen. Vi ska ta en paus i arbetet. Då och då.

Allt detta har bonden klart för sej när han låter jorden vila med jämna mellanrum. Träda. Fältet bjuder tillbaka med en vacker syn.

 

 

 

Demokratins flöde

 

 

www.andersfagerlund.se idag några reflektioner kring hur människans tendens att leva i cykler avspeglar universum. Det går upp och ner, fram och tillbaks, runt, runt.

 

Pulsen, andningen präglar allt. Vi mår bättre om vi accepterar detta och inrättar – så gott det nu går – vår tillvaro därefter. Om vi tvärtom går emot behoven, finns risker. Skift- och nattarbete är ett exempel på detta – den vakande  småbarnsföräldern ett annat.

 

Rytmer finns på alla nivåer och dimensioner – från det minsta till det största.

 

Även demokratin finns i ett flöde där konflikten mellan motstridiga krafter skapar ett  böljande samspel. “Ingen säger att det är enkelt att leva med samexisterande, kontrasterande värden” skriver Isobel Hadley-Kamptz  i boken “Frihet och fruktan”. Krafterna  i en demokrati böljar fram och tillbaks. I bästa fall sker det öppet och efter spelreglerna. Vinnaren  är vi.

 

Mörker hos mej

 

Jag tänker stänga ner och  släcka i kväll. Just därför att det är en symbolhandling – en demonstration. Den visar att  vi bryr oss om hur det går för vår jord. Att vi tänker på klimatet, ozonet och alla eländen som kan hända oss och framtida generationer.

 

Symboler är viktiga för det meningsfulla i tillvaron. Meningen med att släcka är att vi kan göra något ihop. Vi gör det av fri vilja. Det är en demokratisk handling. På samma gång en demonstration för yttrandefriheten.

 

Jag skiter i om det är rationellt – kanske vi inte  sparar något att släcka lamporna. Men det visar på en gemensam vilja och förmåga till kollektiv handling som jag tror och hoppas kan göra skillnad.

 

För övrigt har jag ganska mörkt inne hos mej annars också.  Grannen säger: “trodde du var bortrest”.

Jag blir så glad att min granne bryr sej!

 

(PS Earth Hour är mellan 2030 och 2130 i kväll.)