Lyssna räcker långt

 

 /Nemi publicerad med tillstånd från Bulls Press/

 

Måndag den 18 mars i Sveriges Radio P1  samtalade Alexandra Pascalidou och Tomas Nordegren med Camilla Näslund om ”fetma och fördomar”.

Camilla har tidigare varit gravt överviktig och berättar sin historia mycket öppenhjärtligt.

Som svar på en  fråga om fetman har varit ett tecken på karaktärslöshet berättar Camilla om den smärta hon känt, men nu lämnat. Hon berättar även om dåligt bemötande, mobbning, om en beställare som inte litar på henne på grund av hennes fetma, vilken han tolkar som ett bevis på svag karaktär. Och hon talar om sitt sockerberoende.

Programledarna talar här i munnen på varandra – Tomas Nordegren frågar och invänder; ”Att väga 200 kg, det är ju livsfarligt…..” Alexandra Pascalidou: ”Men har man rätt att behandla illa…?” TN: ”…nej, men jag menar.. om… man då hade behandlat alla förstående och tyckt att det var okej, då hade man kanske inte haft någon motivation … att ändra på det där.”  AP häpet: ”Så du menar att omgivningens diskriminering eller stigmatisering eller förnedring … kan hjälpa dom?” TN: ”Jag bara undrar – om alla hade tyckt att det var okej, eller inte reagerar….”

Camilla reagerar starkt  på Nordegrens fråga och ser den som diskriminerande: ”Det är inte så att jag ska behöva bli kränkt för att jag är sjuk.”

Personerna i studion talar förbi varandra. Tomas Nordegren tar fasta på att det negativa bemötande som Camilla Näslund varit utsatt för är ett uttryck för en korrektion och markering av en norm – ett sätt att föra en person tillrätta och få den att ändra ett felaktigt beteende medan Alexandra Pascalidou  fångar upp den känsla som Camilla Näslund har uttryckt och vill låta det stanna där.

Tomas Nordegren är alltså klart inriktad på åtgärder i sitt sätt att tänka – skitstövelpositionen, som Nemi uttrycker här ovan.

Jag vill inte påstå att det här är könsrelaterat, men har stött på det i många sammanhang när jag arbetat med relationer mellan människor – att parterna inte når varandra därför att man inte förstår vad den andre vill i situationen. Det räcker ibland med  att bara lyssna. Lösningar måste komma inifrån den som lider.

När Freud experimenterade i början av sin karaktär stötte han på en patient som mer eller mindre förbjöd honom att tala. Han skulle bara lyssna – det var hennes ”talking cure”.

Jag har nog många gånger känt av den sorts otålighet som Tomas Nordegren uttrycker med sina frågor, men har med åren blivit alltmer försiktig med att komma med förslag. Eller har jag bara blivit mera diplomatisk?