Partiledaren – intervju med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt

press-Jonas9-150x150 2

Det tål att fundera över hur Jonas Sjöstedt hade klarat en liknande intervju om han idag, istället för att sitta på läktaren, hade befunnit sej i regeringsställning. Om han till exempel hade varit ansvarig för sjukvård och sociala frågor, hade han då kunna vara så avslappnat trygg med att besvara hypotetiska frågor om ett framtida socialistiskt samhälle?

Intervjuaren Anders Holmberg ifrågasatte vad det är för ideologi som styr Vänsterpartiet idag, men valde att avstå från det vanliga ifrågasättandet av om partiet verkligen har tagit avstånd från kommunismen. På Holmbergs fråga om var det finns en genomförd och fungerande socialism valde Sjöstedt att lyfta fram Sverige, eller vissa inslag i svensk politik. Vård och omsorg, skola. Och visst är våra bibliotek ett exempel på att samhället kan – via skattemedel – tillgodose ett allmänt samhälleligt behov. Bra att på det sättet avdramatisera en ideologiskt laddad fråga genom att peka på något så alldagligt och sällan ifrågasatt.

Sjöstedt kunde nu lugnt beskriva ett framtida (v) – styrt samhälle. Demokrati skall naturligtvis råda, marknad ska finnas. Småföretag gynnas. Åtskilliga större företag styrs av de som arbetar i dem och några vinster förkommer inte inom offentlig verksamhet. Det görs rejäla gröna satningar. Kvinnor och män har lika löner och villkor. Samhället investerar i bostäder, infrastruktur, skola och vård.

Allt detta ska åstadkommas successivt, utan revolution – folket röstar helt enkelt fram allt detta i allmänna val. Det blir kanske som med den successiva avvecklingen av ränteavdragen som Sjöstedt pläderde för – en procentenhet per år. Superreformism. Inga mattor ska ryckas undan några fötter!

Vänsterpartiet har just nu ett bra läge där det i godan ro kan se hur de andra partierna manövrerar med varann. Kanske blir det upp till bevis i höst i samband med en budgetuppgörelse?

I den efterföljande chatten gav vänsterledaren några argument för varför Sverigen ska hålla sej utanför Nato. Han nämnde land annat Turkiet som olämplig allianspartner eftersom landet använder militären mot sitt eget folk och att Natos strategi bygger på möjligheten att använda kärnvapen.

Partiledaren – intervju med Miljöpartiets Åsa Romson

12498908063_84d21325a2_c

 

I går inleddes programserien Partiledaren i SVT. Miljön var TV-husets entré. Motivering till det?

Har sett hela programmet först idag. På grund av inledande störningar gick det först inte att se de inledande fem minuterna.

Camilla Kvartoft hade tagit på sej skjutjärnsutrusningen. Hon hade föresatt sej att göra en tuff intervju. En strategi var att göra Romson och Mp ansvariga för regeringsbeslut som inneburit att partiet tvingats kompromissa. I sina nya roller som ministrar måste miljöpartister svara för åtgärder som de aldrig annars skulle ha förordat.

Frågorna gällde bland annat eventuell avyttring av Vattenfalls verksamhet i Tyskland. Romson lät förstå att hon avvaktar vilken uppgörelse Vattenfall kommer fram till i förhandlingar med den tyska motparten.

Ett glasklart besked: Byggande av nya kärnkraftsverk kommer miljöpartiet aldrig att medverka till i regeringsställning.

”Nedrustning är ju er politik – hur kunde ni gå med på en försvarsuppgörelse som innebär en ökning av kostnaderna?” Romson duckade frågan bland annat genom visa hur Miljöpartiet tvingat fram en avslutning av vapenavtalet med Saudi-Arabien.

I kommentarerna till de fruktansvärda båtkatastroferna med flyktingar på Medelhavet kunde Romson – i likhet med politiker i allmänhet – inte ge några svar. Hon menade dock att Sverige skulle kunna ge humanitära visa, något som också vissa inom Fp föreslagit.

Bensinskattehöjningen försvarade Åsa Romson framgångsrikt med att framhålla åtgärder för att hela Sverige ska leva. Hon menade att satsningar på landsbygd och glesbygd uppväger att skatten på fossila bränslen stiger.

En bra intervju med raka svar på raka frågor.

Emo-deraterna

fredrik

  Jag drömde i natt att jag var med Fredrik Reinfeldt. Hur eller på vilket sätt vi umgicks minns jag inte. Vi kanske åkte bil. Fredrik var låg, som ofta på senare tid. Vi såg vid sidan av vägen ett gäng som hade väldigt kul, vi stannade till och glodde. Det var ett ungt gäng som partade loss. Småfulla, flera med cigaretter. Mingel och serpentiner. Disco. Litet av studentfest, men något högre medelålder än så. Några ansikten skymtade fram och jag kände igen en och annan.

– Vet du vad det där är för några, dom verkar ha så kul, sa Fredrik.

– Det är ett gäng folkpartister, jag har träffat dom, sa jag.

– Hum, man kanske skulle göra nåt i den stilen, vi behöver en ny image. Moderaterna ses som tråkiga och gammaldags av väljarna numer, sa Fredrik.

– Gör det, sa jag. Parta loss bara.

– Nu fick jag en idé, sa Fredrik. Vi ska byta namn!  Vi ska kalla oss för Em-Oderaterna!

-Mmm…?

– Fiffigt, va. Det börjar på ett m som vi ska betona extra mycket. Skojar liksom till det litet!

– Varför inte kalla er för Emo-deraterna. Många unga älskar emo. Musik och sånt, du vet, sa jag.

– Hum, kanske det, sa Fredrik. Nu jävlar! Vi ska ha en kick-off som heter duga.

Moderatledaren ringer Kent Persson:

– Fan, Kent, Googla någon som kan dra igång ett party.

Icke-kommunikation är också kommunikation.

 

hämta (1)

Ibland är tystnad mera talande än ord. Maud Olofsson sade något mycket viktigt mellan raderna i Aktuelltintervjun förra veckan. Hon kan inte ha varit omedveten om vad reaktionerna skulle bli på hennes vägran att svara på den enkla frågan: ”Informerade du Fredrik Reinfeldt om NUON?”

Hon drog på sej kritiken och framstod som löjlig men samtidigt var det hon indirekt avslöjade desto viktigare.

Vad visste Fredrik Reinfeldt om att Nuonaffären var aktuell och förbereddes? Statsministern har uppgett att han endast informerades när fakta redan var på bordet. Maud Olofsson har tidigare gett en annan version, nämligen att hon verkligen hade informerat till alla berörda, inklusive statsministern.

När Maud Olofsson Vid den famösa intervjun tisdagen den 13 maj vägrade att svara var det hon inte sade samtidigt det viktigaste, nämligen: ”Jag hade fel, statsministern visste inte”. Denna icke-kommunikation är svaret: ”Jag har ju sagt att han visste – det tar jag inte tillbaks.” Det är inte otänkbart att hon var fullt medvetet kalkylerande om att detta underförstådda budskap inte skulle höras, utan att istället journalistiska ryggmärgsreflexer skulle utlösas. Reinfeldt har redan fattat dubbelheten – inte konstigt med hans surmulna tystlåtenhet efteråt. Medvetna allianspolitiker går förmodligen omkring och gläds åt att borgerlig press nu deltar i excesser att driva med Mauds framträdande. Det passar utmärkt i politiken att nu tysta ned den viktigaste frågan – Alliansregeringens ansvar för NUON-fiaskot.

De enda som trätt fram till stöd för Maud Olofsson är C-politiker, men i linje med mönstret är det rent personlig äreräddning det handlar om: ”Skulle Maud Olofsson ha ägnat massor av tid åt att informera statsministern om en affär som ett statligt bolag ska göra med kort varsel…” skriver till exempel Kristina Jonäng, ledamot i centerns partistyrelse i SvD. Uppslutning bakom Alliansledningen, alltså samtidigt som Maud Olofsson äreräddas på närmast Jesus-nivå. Ungefär: ”Hon är skuldfritt uthängd på korset.”

Drevets logik dominerar ännu så länge. När kommer sanningens logik? Och hur ska Fredrik Reinfeldts pudel då se ut? Kommer den före höstens val?

Nyfiken på Göran Hägglund. Programserien kom ner på fötterna.

goranhagglund-05

 

Göran Hägglund (Kd) är en av vinnarna i programserien Nyfiken på där läkaren och psykoterapeuten Poul Perris samtalat med partiledarna

Programformatet passade Hägglund som hand i handske. Som ledare för ett värdebaserat parti tog han tillfället i akt. Han framhöll konsekvent människors lika värde och gemenskap i det nära, men också det civila samhället där församlingen kan vara ett exempel

Poul Perris verkade också denna gång trivas med att hålla kvar vid det personliga och svävade inte ut i frågor kring dagsaktuell politik. Och den som har följt mina inlägg i anslutningg till samtalsserien blir inte överraskad över att jag gillar det. Jag har flera gånger irriterats på att frågorna har fokuserat på annat än partiledaren och hur hen vill beskriva sej och sin roll och historia i partiet.

Nu slapp Hägglund att ställas inför de mest kontroversiella frågarna. Inom hans parti finns gott om stridsfrågor som skulle kunnat tas upp, som bland annat rätten till abort. Även dessa hade kunnat diskuteras utifrån det psykologiska perspektiv som programmet ska ha.

I den efterföljande analysen använde statsvetaren Ludvig Beckman ordet ”dygder” för att beskriva Hägglunds politiska människosyn. Dygder handlar om personlig mognad, etik och ansvarsfull hållning, om ett rättfärdigt sätt för människan att leva. Uppfordrande kan tyckas, men Hägglund undvek fällan att uppfattas som moraliserande. Moral såg Hägglund som grundad mer i goda värderingar och en religiöst arv än i pekpinnar och von-obenattityd. Denna väl förankrade grundsyn hos Hägglund lämpar sej väl för en intervjuform med fokus på psykologi.

Det var tydligt hur starkt engagerad Göran Hägglunds blev när uttrycket ”verklighetens folk” kom på tal. Göran Hägglund nämnde detta i ett tal i Almedalen och ställde på ett närmast populistiskt sätt ”vanliga strävsamma människor” som Hägglund identifierar sej med i kontrast till en tongivande kulturelit. Statsvetaren Ludvig Beckman såg i sin reflektion också en parallell till frikyrkans opposition till den överhet som statskyrkan historiskt har utgjort – den elit som Hägglund målar ut i in retorik står på samma sätt som en överhet i förhållande till folket.

Dags att sammanfatta mina intryck av serien. Det blir ändå till slut ett positivt helhetsintryck. Jag uppskattar att programmakarna har lyckats att utmana det propagandistiska och enkelspåriga  genom att se politiken via ett temperamentet och personlighet. De två statsvetarna Ludvig Beckman och Katarina Barrling  har bidragit med att visa på fler nyanser och hur det mångfacetterade i en människa också kan komma till uttryck även genom den ledare som  är bunden av partilojalitet. Tänkandet i enkla fack utmanas, olika sätt att se på saker kan prövas utan krav på absolut sanning. Då kan det till och med bli bli möjligt att se liberala drag i Jonas Sjöstedts tänkande, eller som i kväll när Göran Hägglunds jämlikhetsideal beskrevs som en vänsterståndpunkt.

 

Nyfiken på Annie Lööf. En dyna om ständigt flöt upp.

 

Annie_tumnagel_2

Jag har tyckt synd om Annie Lööf ända sedan hon blev partiledare för Centerpartiet. Det är som om hennes svårigheter har drabbat mej. Hennes problem med en uppenbar prestationsångest och nervositet har ofta gjort att hon talat för mycket och för snabbt i situationer då hon hade behövt tänka efter. Och självmordsuppdraget att ta sej an ett parti som så mycket famlar efter ett berättigande och en trygg väljarbas.

I dagens samtal med Poul Perris i SVT:s serie Nyfiken på landade Lööf en kort stund i sej själv. Det var när hon berättade om den sorg som drabbat familjen för två år sedan. Hon skulle behövt vara kvar där och sluppit den klämkäcka optimismen. Men istället för att hålla kvar vid känslan gick samtalet snabbt över till hennes engagemang för dem som drabbas av mobbning. Ett par sekunder handlade det igen om Annie Lööfs  känslor över att bli retad för sitt röda hår, men hon hade där snabbt en strategi för att försvara sej och behövde inte känna sej nedtryckt. Bra det, men hon behövde då  inte smaka på något annat än på den tävlings- och kampanda som driver henne.

Jag har vid numera, efter att serien snart är klar, gett upp om att Poul Perris skulle tillåtas att fördjupa samtalen att gälla partiledarens person mer än en kort stund. Dock överraskade han ändå idag mot slutet, med en sista, lätt desperat fråga efter vad Annie Lööf upplevde som sitt största misslyckande. Vad han var ute efter vet jag inte, men anar en liten förhoppning att Centerledaren skulle ha kommenterat de starkt dalande opinionssiffrorna. Dock förgäves. Lööf hade vid det laget sedan länge gått in i ”massmediamode” och gick på autopilot. Hennes attityd var totalt förutsägbar och hon skulle ha kunnat svara i sömnen.

 Min  bild av samtalet var  som när man försöker trycka en flytdyna under vattnet. Den kommer ständigt upp.

 Poul Perris upplevdes långa studera lika fragmentarisk och nyckfull i sitt frågande som Centerpartiets politik. Jag förstår att han hade det svårt, men hade han också gett upp? Hoppas han hade någon att tala med efteråt.

Hur långt har världen kommit sedan 1936?

tank med ringar 2

Några datum från det år då min farmor gick bort och pappa fick sorg:

16 augusti 1936. De olympiska spelen i Berlin avslutas. En propagandatriumf för Adolf Hitler. Han låter släppa ut vita duvor på olympiastadion. En symbol för fred.

Två månader senare:

23 oktober – Tyskland och Italien stöder Francisco Franco med “frivilliga” och vapen.

24 oktober – Tyskland erkänner det italienska kejsardömet Abessinien efter Mussolinis invasion med bland annat stridsgas.

25 oktober – Adolf Hitler och Benito Mussolini tillkännager axeln Rom-Berlin.

Någon som vill dra några jämförande paralleller med vår tid?

Jimmie Åkesson ljög och missade en chans.

Vänsterpartiet har ända sedan C.H. Hermanssons tid slitit med arvet av det kommunistiska förflutna. Redan 1968 tog Hermansson tydligt avstånd från den Sovjetiska interventionen i Tjeckoslovakien och mycket har gjorts sedan dess för att tvätta bort diktaturstämplen, men fortfarande använder motståndare partihistorien för att svärta ned.

Även det betydligt yngre partiet Sverigedemokraterna har gjort vissa försök att frigöra sej från antidemokratiska strömningar, framförallt genom utrensningar av företrädare som uttalat uppenbart rasistiska åsikter. SD har numer så kallad ”nolltolerans” mot rasism inom partileden.

Men är detta trovärdigt? I söndags hade Jimmie Åkesson chansen att visa upp ett ärligt ansikte. Många var säkert med mej undrande; Är partiets nya linje ärligt menad, eller handlar den om retorik och smart strategi?

Redan i mitt blogginlägg på kvällen direkt efter samtalet framförde jag tvivel över påstådd okunnighet om förhållandena i det parti Åkesson gick med i. Även om han då var mycket ung, och även om det knappast kan avkrävas all kunskap om partihistorien av en 15-16-årig, kan han inte undgått att redan då lägga märke till avarterna. Han beskrivs redan då som intelligent och vaken – även om inte skinnskallekulturen var representerad i hans direkta närhet, borde det ha räckt med en snabb koll i lokaltidningen.

Reaktionerna på programmet kom snabbt. Redan samma kväll publicerades motbilder till Jimmie Åkessons beskrivning av den miljö han växte upp i. Under några dagar var mediebevakningen massiv. På bloggar och sociala medier gavs motbilder av de historiska förhållanden som Jimmy Åkesson målade upp av barn- och ungdomens Sölvesborg. En generaldirektör twittrade ”kräks över Åkesson”.

Men vad var det viktigaste med Åkessons vinklade historieskrivning?  Ok, han har rätt i att han måste få beskriva ”sin sanning” som han framhöll i SVT-programmet debatt. Det han snubblar över är något annat.

Att det krävs professionella politiska journalister för att belysa ett partis agenda och politik ser jag som självklart. Ändå var jag positiv till programidén att en psykologiskt kunnig person sätts att samtala med dem som i framtiden kan komma att styra oss. Även om det självklart inte det minsta handlar om psykoterapi är det som motiverar en psykologiskt kompetent samtalsledare just att denna lyfter fram personen bakom politikern. Vi får en för en kort stund möjlighet att se en bit bakom fasaden. Eller om vi ser enbart yta, säger också detta något. För mej handlar det om trovärdighet, äkthet, engagemang och jag tror att fler som tittar undrar över liknande saker. Vi gör vår egen bedömning, är inte naiva, vi tror inte på allt som sägs, vi läser mellan raderna och är beredda att ifrågasätta. Den efterföljande skoningslösa kritiken mot Jimmie Åkessons historieskrivning visar på det.

Jag har haft invändningar mot programmen och har jag framfört dem i flera av blogginläggen direkt efteråt. Min kritik har handlat om att Poul Perris uppdrag har blivit för vitt, han har förväntats att ställa frågor som ska belysa partierna och deras politik. I och med detta har han också gjort avkall på att gå i närkamp med personen/politikern. Eftersom jag var så kritisk på den punkten till tidigare samtal blev jag glad över att Jimmie Åkesson hölls kvar längre i det personlig perspektivet med frågor av typen ”visste du verkligen inte vad det var för ett parti du gav dej i lag med?”

Och det är här som Åkesson avslöjar sej. På frågan om SD:s nazistiska rötter ger han sej in i förnekelse. Det blir viktigare för Jimmie Åkesson att rentvå sej själv än att ta chansen att ärligt redovisa var han står idag. Hans lögn avslöjar sanningen – han är kvar i det gamla.

Han skulle kunnat säga: Detta var då, men nu är det så här – och gjort en tydlig markering av att han helt tar avstånd från partiets odemokratiska förflutna. Han hade möjligen kunnat göra detta på ett konkret och tydligt sätt, jag vet inte, men då hade de gamla sakförhållandena så småningom spelat mindre roll. Det inte spelat någon som helst roll hur det var eller inte var i Sölvesborg på nittiotalet. Människor kommer ändå att vara negativa och skeptiska till SD, men skulle ändå kunna respektera och tro på önskan att ta en plats bland andra demokratiska partier i Sverige. Man hade kunnat förlåta både ungdomlig naivitet och glömska. Men Åkesson tog inte chansen och har redan fått välförtjänt stark kritik för det. Hans försvar att han ”bara berättade som det var” håller inte eftersom den hans tystnad i övrigt avslöjar att det handlar om medveten lögn idag snarare än om vad han såg eller inte såg igår.

Vi må vara våra livsberättelsers berättare men vi är aldrig mer än medförfattare till dessa berättelser. Även om vi lär känna oss själva genom den egna berättelsen är denna självkännedom i sin tur satt i ett beroendeförhållande till andras berättelser, och denna ömsesidigt och narrativt bestämda identitet är avgörande för våra etiska val och handlingar. …. vi kan dessutom ställas till svars för begripligheten i våra egna livsberättelser

/Anders Tyrberg i Anrop och ansvar. Berättarkonst och etik./

Nyfiken på Jimmie Åkesson. Att tvätta bort en stämpel.

Jimmie Åkesson upplevdes spänd i samtalet – som i ett underläge. Partiledaren för Sverigedemokraterna var på sin vakt.  Han bör  ha förstått att det skulle komma frågor kring partiets minst sagt dubiösa förhistoria. Den bild av han vill ge av sej som tidigt politiskt intresserad och kunnig, samtidigt okunnig om SD:s minst sagt odemokratiska bakgrund kändes motsägelsefull och lämnade en stor lucka i hans ”väg in i politiken”. Efter detta och Pouls frågor om rasismen ökade distansen mellan de två i rummet och Åkessons röst blev torr och spänd.

Jag hade långa stunder en känsla av att Åkesson ville framstå som en fredlig och snäll människa för att sälja in en bild av sej och partiet; ”Vi är inte rasister med järnrör – och istället för att slåss med invandrarbarnen sprang jag hem till mamma.”

Trots det fortsatt tveksamma upplägget att förstå partiet via partiledaren , tycker jag ändå att det här samtalet var bättre än tidigare genom att fokus idag var mera konsekvent psykologiskt. Även när nazismen och rasimen togs upp var inriktningen att förstå från Åkessons perspektiv. Litet i trots mot den konstiga programidén framhärdade Perris i att fokusera på Jimmie Åkesson själv. Förvånande nog tonar då också mot slutet fram en person som har det tungt. Jag upplevde att Åkesson var genuin en kort stund  när han släppte på garden och berättade om sina svårigheter.

Sverigedemokraternas överförenklade och stereotypa retorik blev som tydligast då begreppet  “mångkulturalism” användes på ett svepande sätt. Formuleringen att detta skulle innebära “alla får göra litet vad som helst” fick Jimmie Åkesson tyvärr komma undan med. Detta borde ha följts upp och ifrågasatts – inte minst med tanke på debatten på senare tid om programledarens roll i public service.

Nyfiken på Åsa Romson – som tog chansen


a21290cd57f30742_200x200ar

Av och till i  tidigare samtalen har jag upplevt att partiledarna främst ägnat sej åt skadeeliminering. Det har känts som om de motvilligt (med undantag för Löfven?) släpats till situationen och förvånat efter tre kvart konstaterat: ”Ovant, men det gick ju bra, det var riktigt trevligt att få tala om sej själv en stund.” (Dvs. inte så hemskt som jag trodde?)

Åsa Romsons attityd var mera ogarderat lustfylld, totalt utan respekt för Perris som stundtals kunde luta sej tillbaks och släppa fram ett språkrör (sic!) som associerade och reflekterade fritt långa stunder. Detta gjorde också att det avsnitt som mest berörde hennes bakgrund blev längre än vid de tidigare sessionerna. Ordet kärlek nämndes för första gången i samtalsserien – det säger en hel del.

Med risk för att bli tjatig upprepar jag ändå min kritik mot det fokus som programmet har valt – att belysa ett parti utifrån dess partiledares psykologi. Dels ser jag det som en omöjlig uppgift (Åsa Romson var ju också mycket riktigt kritisk på den punkten) och dels leds samtalen bitvis i fel riktning när Poul plötsligt hoppar in i dagspolitiken à la Ekots lördagsintervju. Det ger ett splittrat intryck. Samtalstiden borde istället ha utnyttjas till flera uppföljande, gärna kritiska, frågor kring hur partiledarna tänkt och känt kring viktiga frågor.

Den efterföljande analysen var klargörande på ett par punkter. Ludvig Beckman och Katarina Barrling fokuserade bland annat på det utmejslat intellektuella och akademiska i Miljöpartiets idelogi. Tanken att stå upp för jordens framtid kräver en kombination av kunskaper och empati. Insikterna om jordens prekära belägenhet växte fram bland forskare och miljödebattörer på sextiotalet oh fångades sedan upp politiskt av människor som drog egna slutsatser. Det handlade inte om att växa in i partiet eller att få miljötänkandet ”med modersmjölken” – utan just om medvetet tänkande och vuxna aktiva val. Kanske underskattade statsvetarna den gruppsamhörighet som gradvis ändå växer fram utifrån närhet och gemensamma sociala erfarenheter.

Metaforen med en ”gemensam inre kompass” som förenar fria individer ideologiskt är träffande. Så länge allas individers känner en indikation på samma riktning är allt okej, men möjligheten finns till individuella, ej ledarstyrda val.

Dessutom fick vi på slutet höra en rolig beskrivning av miljöpartistiska idén att ge rösträtt åt dem som drabbas av miljöns utarmning och förstöring utan att ha eget inflytande: Rösträtt åt torsken!

Nyfiken på Stefan Löfven

 

Stefan01Foto: Magnus Länje

Funderar över varför intervjun med Stefan Löfven kändes så mycket mer avslappnad än sist med statsminister Fredrik Reinfeldt i stolen mittemot psykoterapeuten Poul Perris. Jag har två alternativa förklaringar. Den första handlar om sättet att intervjua. Poul höll sej mera konsekvent vid det som han är bra på – att prata person, alltså att vara just nyfiken på Stefan Löfven. Den största svagheten med de tidigare samtalen har varit att de  handlat för mycket om politik, även ren dagspolitik. Den avvägning som Perris gjorde idag var bättre.

Min andra tanke: Stefan Löfven tycktes bekväm med situationen. Vi psykologer och psykoterapeuter får lära oss att lyssna efter betydelsebärande situationer och berättelser. Detta som vi med annat ord också kallar narrativ behöver inte alltid vara stort och omfattande – det kan handla om små situationer som är symboliskt mättade. Statsvetarna (minns inte vem av dem) satte med rätta fingret på händelsen i matkön där Löfven minns att han agerade till förmån för en person i underläge.  Det behövdes förmåga att identifiera sej med den orättvist behandlade för att kunna agera som tonåringen Stefan då gjorde. Berättelsen kändes äkta upplevd nu 40 år senare. Det går att dra en parallell till samtassituationen där S-ledaren nu också hade förmågan att för en stund  ta den utsattes position, dvs han kunde vara nöjd med att vara “klient” utan rädsla att tappa kontroll. Detta därför att han känner att han har också den andra sidan – han kan vända på situationen och betona det aktiva ansvarstagandet – undviker därmed att själv hamna i en tänkbar offersituation. Den säkerhet han känner i samtalet emanerar inifrån, en trygghetsskapande faktor som gör att han har förmågan att gå in i en dialog i gemenskap utan att känna sej hotad.

Sedan är det ingen motsättning mellan detta mer personliga och att det samtidigt passar ett politiskt/retoriskt syfte att lyfta fram matköepisoden eftersom den också kan ses  i förhållande till den socialdemokratiska rörelsen i stort och dess roll i samhället med ett värn för de svaga.

Nyfiken på Jonas Sjöstedt

 

Mina förväntningar på den första partiledarintervjun i SVT:s serie “Nyfiken på” var höga och jag satte mej bekvämt tillrätta i stugvärmen samtidigt som utetemperaturen  i Umeå sjönk ner mot minus tjugo. I bild sedan två nervösa dialogpartners, båda till att börja med sökande efter ett sätt att  kunna luta sej tilbaka inför ett ovant format.

Inför samtalet hade jag kommenterat på följande sätt på Ulf Bjerelds blogg:

“Som du säger är det avgörande om utfrågaren lyckas hålla rätt fokus som måste vara politkerns motivation och bevekelsegrunder för de politiska val hen har gjort – och om de bottnar i personligheten och därmed kan vara trovärdiga. Alla psykoterapeuter har inte den inriktning som krävs för att klara uppgiften, men jag tror på Poul Perris både vad beträffar teori och hans personlighet.”

press-Jonas9

Foto: Kalle Larsson

 

Som psykoterapeut var det självklart spännande – inom den egna professionen – att följa Pouls sätt att fokusera och ställa sina frågor. Sedan den förra programserien “Par i terapi” var det lätt för en invigd att känna igen hans sätt att växla mellan olika tidsperspektiv. I den tidigare serien fördes kontrahenterna med varsam hand mellan att vara i “nu och då” och i “här och där”. Jag tyckte om inledningen med en konsekvent och tydligt inriktning på frågor om Jonas, eller snarare “den lille Jonas”, med allt vad det innebar av tidig självständighet, men också utanförkänsla. Poul går sedan ganska snabbt över till ideologi, men också ren politik. Jag märker  att han är genuint intresserad av att få veta om bakgrunden till de val den blivande partiledaren gjorde, men bitvis hamnar frågorna mera i sådant som bättre hör hemma i Ekots lördagsintervju. Jag tappar intresset en stund, skulle hellre önskat att Poul mera konsekvent hade hållit kvar vid frågor som naglade fast personen Sjöstedt. De första minuterna serverar Jonas sina typiska standardformuleringar och blir med rätta avbruten. Men jag tycker att han tilåts komma med mer programmatiska formuleringar även senare i delar  av samtalet. Jag kan därför delvis hålla med Ulf Bjereld som efteråt kommenterar att det hela  “brände aldrig till eller blev spännande – snarare lite feelgood-TV”. Och som sagt jag tror att Poul skulle ha fortsatt på den fina inledningen och hållit kvar där istället för att försöka reda ut V:s politiska ideologi.

Katarina Barrling och Ludvig Beckmans analys var ändå intressant. Märkligt ändå så mycket det går att få ut av att en ledare öppnar sej bara en liten bit på det sätt som ändå här skedde. Det säger en del om hur mycket musselfaktor och personlig snålhet det finns i politiken. Så mycket partilojalitet och jargong som råder i det mesta av vad som uttalas i massmedia. På det sättet tycker jag att SVT och Poul Perris kom en bra bit på väg: Sjöstedt på analysbänken och ut ploppar både liberala och marxistiska prylar. WOW!

MR-dagarna 2013

IMG

 

 

 

För tredje året i rad var jag volontär  MR-dagarna. Hårt jobb från morgon till kväll. Detta år som twitteransvarig. Inte mycket chans att själv gå på något av de seminarier och föreläsningar som vittande om hur mänsliga rättigheter kränks med ofta tragiska följder.

Det starka engagemanget hos alla deltagare och medverkande under de tre dagarna på Kulturhuset i Stockholm var gripande. Trängseln var stor för att komma in på vissa seminarier och ibland fick inte alla plats.

Men det går bra att ta del av inspelningar på Bambuser. Sök på hemsidan och klicka på Bambuser. Bland mycket annat går det att se seminarierna  “Mänskliga rättigheter i krisens Europa” (programändrades sent till att hållas på engelska)  och “Kriget har inget kvinnligt ansikte”.

Flera prominenta deltagare, bland andra Hans Rosling, Suzanne Osten, Bengt Westerberg och Kajsa Ekis Ekman. Årets Per Angerpris , som delas ut av Forum för levande historia  fick Paul Rusesabagina vars livräddande insatser ligger till grund för filmen Hotel Rwanda.

Nästa år genomförs MRdagarna i Umeå med  rubriken “Röster för rättigheter”. Boka redan nu 13- 15 november 2014.

http://www.mrdagarna.nu/

En spännande tolkningsfråga, Jenny Madestam

21057875

 Bild: freepik.com

 

Fredrik Reinfeldt liknade sej vid en stridshingst i media häromdagen. Reaktionerna i massmedia och sociala medier lät inte vänta på sej. Senare har Reinfeldt förklart att det står för att han är taggad inför uppgiften att gå till val nästa år.

I dagens Sveriges Radio P1 morgon frågade programledaren Katherine Zimmerman statsvetaren Jenny Madestam: ”Varför har det blivit så stort?”

Jenny Madestam talade om bland annat om ett oväntat ordval och om att Reinfeldts sätt att uttrycka sej var en avvikelse mot något svenskar förväntar sej. Vi vill ha förnuft, sans och inte så mycket känslor. Kraftfulla ord är mindre vanliga i den politiska debatten.

Hon tyckte också att det var småroligt och litet gulligt av statsministern, men hon såg inte uttalandet som planerat och strategiskt genomtänkt utan mera något som kom till spontant i stunden.

Jag är inte så säker.

Redan Madestam egen känsloreaktion säger en del.  Moderaterna behöver bryta bilden av Reinfeldt som tråkig och håglös (vilket också Jenny Madestam var inne på) och varför skulle det då inte passa alldeles utmärkt att, skenbart spontant och lätt gamängartat, kasta ur sej  ”jag känner mej som en stridshingst”. Jag tror inte att Jenny Madestam är den enda som blir litet charmerad.

 

 

 

 

Hur tänker en liberal?

 

En bit på väg.

Triumfer för liberalismen och hot mot det liberala samhället.

Det är en antologi som utkom i våras på inititiv av Bertil Ohlininstitutet och Liberala ekonomklubben.

Bara den ambitiösa och något storvulna titeln lockade till läsning. Och jag har läst!

I boken finns mycket kunskap och klokskap samlad och boken rekommenderas till alla som är det minsta politiskt engagerade att läsa – och reagera.

Jag har skrivit några reflektioner här: Hur tänker en liberal.

Min avslutning: “Visserligen röstar jag inte på Folkpartiet, men med ett visst avstånd kan jag likväl uppskatta och respektera att liberaler fortsätter att prioritera de grundläggande mänskliga fri- och rättigheter som flera av skribenterna i En bit på väg påminner oss om.  Förr än vi anar kan vi behöva slåss tillsammans för dessa demokratiska fundamenta. Aktuella händelser i Umeå med nynazister som tågar på gator och torg visar på det.”

Varför, Fredrik?

 

 

Jag har sett olika förklaringar till statsministerns uttalande häromdagen om “etniska svenskar mitt i livet”.

Erik Helmersson skriver i dag på dn.se om “okänslighet och osmidighet” som en grund för de famösa orden – något som skulle kunna  handla om Fredrik Reinfeldts personlighet, eller möjligtvis en tillfällig indisposition.

Andra – även jag – har varit inne på att förklara orden med Reinfeldts  eventuella okunnighet om begreppet etnicitet.

Dessutom finns de som – mindre förlåtande – föredrar att se det hela som ett medvetet politiskt utspel. Av förklarliga skäl handlar det då om debattörer utanför de regeringstrognas skara.

Jag hoppas att den tredje tolkningen är fel.  Jag vill inte vill tro att regeringschefen i Sverige  fiskar efter främlingsfientliga röster.

Om det kalla kriget

Nytt idag på hemsidan Psykologi för demokrati: Om hur det var att leva under kärnvapenhot. Även om alldeles för mycket kärnvapen ännu finns, var hotet som starkast under åren efter andra världskriget fram till senare delen av 1980-talet. Jag ställer frågan om vi i Sverige trodde att vi levde i ett slags “tjuffe” – en fredad zon?

Läs mera här: https://demokratinspsykologi.se/det-svenska-tjuffet

Kan folket lita på polisens sekretess?

 

 

 

Polisen läcker – inte bara i England där skandalerna kring Murdochs tidningsimperium avslöjats  upp det senaste året. Polisen har där avslöjat privatpersoners intima uppgifter till press. Även i Sverige finns poliser som berättar sekretessbelagda uppgifter för media. Hus ska man då kunna lita på att polisen ska kunna hemlighålla uppgifter om telefonsamtal, sms och P-adresser?

Det är sannolikt att uppgifter om privatpersoner kommer att läcka ut om EU:s datalagringsdirektiv genomförs. Min uppmaning till riksdagen: Rösta nej.

Se också dn.se