Etnisk svensk – vad är det för fel på det?

 

 

 

En polett trillade ner och jag vaknade i natt. Varför känns det så fel att tala om “etniska svenskar”?

 

I radioprogrammet Epstein  i P1 med Louise Epstein och Thomas Nordegren som bisittare deltog i debatt om begreppet Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs universitet, samhällsentreprenören Carlos Rojas och Maja Hagerman, historiker.

 

Jag har reagerat på statsministerns uttalande häromdagen, liksom många andra – och har fått kritik för det. Någon påpekade mycket riktigt att Reinfeldt inte är den första svenska politiker som använder begreppet etnicitet. Men det skaver ändå – jag har inte kunnat frigöra mej från olusten.

 

Louise Epstein började med att fråga: “Är jag ‘etnisk svensk’ eller inte? Vet inte!” Till saken hör att Andreas Johansson Heinö, som forskat i ämnet, definierar etnisk tillhörighet med det som personen själv anser sej tillhöra – dvs. den självupplevda identiteten.

Individens subjektiva upplevelse blir objektiv i forskarens ögon. Motivet för forskningen är inte bara kunskap i sig, utan också administrativt nyttigt för samhället. “Det kan till exempel vara bra för att kartlägga arbetslösheten i olika subgrupper – etniska grupper – av invandrare, säjer Johansson Heinö.”

Det låter ju bra, vem kan ha något emot att vi får bättre koll på den ena och den andra statistiken i vårt samhälle? Man får veta mer om vilka vi är och hur vi i största allmänhet funkar.

 

Men nästa tanke leder till mitt nattliga uppvaknande:

Har ni läst boken “Sista kulan sparar jag till grannen” Av Fausta Marianovic? Läs den. Där får ni veta vad det innebär att etnicitet skapas och växer fram. Jag vill på inget sätt skönmåla Jugoslavien under Tito. Men det som hände, och som Fausta beskriver så bra, var att medvetenheten om etnicitet återuppväcktes. Det var ett grymt skeende där var och en som tidigare upplevt sej som medborgare förr eller senare måste tänka efter: Vad tillhör jag för etnisk grupp? Vilken nation hör jag till? Begreppet “balkanisering” fick åter kött och – bokstavligen – blod.

 

Inför gevärspipan är det inte längre bara en forskarenkät eller en byråkratisk indelning du ska svara på, utan: “Är du med eller emot mej – vill du leva eller dö?” Den svenska inkluderande medborgaridentiteten har ett värde som vi ska vara rädda om.

 

Så, Louise – är du “etnisk svensk eller inte?” Jag hoppas det kommer att vara ok att du fortsätter fundera i lugn och ro!

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *