SCUM-manifestet

 

Det här är ingen recension, utan min reaktion på och reflektion över SCUM-manifestet, Turteaterns uppsättning i Umeå. Om du vill veta mera om pjäsen rekommenderar jag Turteaterns hemsida. Där finns en välmatad lista över länkar till recensioner och debatt med beskrivningar av innehållet och bakgrunden. Valerie Solanas, som var den som låg bakom SCUM-manifestet, finns väl beskriven på nätet.

 

Jag stod inte upp och jublade efter föreställningen. Jag valde att sitta ner, trots stående ovationer och trots att jag insåg att jag hade varit med om något stort. Jag delade publikens entusiasm  –  för föreställningen. Andrea Edwards var lysande i sin roll.  Det var teater på hög nivå. Övertygande, men kanske var det där mina invändningar börjar. Slutet kändes obehagligt.

 

Jag var inställd på vad som skulle komma av hat och förakt. Det kunde jag ta – trots alla överdrifter har Solanas rätt i sin grundanalys till stora delar. Män har haft makten sedan urminnes tider och har ställt till det ordentligt med mänskligheten. Att kvinnor tar plats och inflytande är självklart rätt och välkommet.

 

Det är först när det kommer till akt två, med deklaration om vad som ska göras, som jag tappar tråden. SCUM-manifestet står för en utopi där män kan undvaras och dödas. Endast de män som samarbetar ska tillåtas leva i underordnade roller. En elit av kvinnor ska leda. Självklart är detta ingen utopi, utan en dystopi – för alla.

 

Valerie Solanas var ett offer för manssamhällets sämsta sidor. Utsatt, förnedrad, fattig och sjuk kunde hon ändå skapa konst. Hon kunde sätta ord på vad hon kände. När detta inte togs emot och hon dessutom avvisades agerade hon ut sitt raseri med katastrofala följder. Hennes lösning i ord blev hennes lösning i livet; våldets lösning. På teatern gestaltas och upprepas – i ord – Valeries uppmaning om våld.

 

Mycket i mitt yrkesliv har bestått i att hjälpa människor att uttrycka sina känslor och att få verktyg att agera konstruktivt – även att orka gå emot missförhållanden tillsammans med systrar och bröder.

 

När nu publiken jublar och hyllar en föreställning som propagerar för våldets väg, kan jag dela beundran, men aldrig delta i hyllningen till konstverket.  Jag mår bara dåligt.

 

Det destruktiva och självdestruktiva har aldrig varit min grej. Jag önskar att Valerie hade kunnat lyssna på  Mikael Wiehes ballad Valerie . Hade önskat att hon hade kunnat känna sej förstådd. Det hade kanske inte hjälpt henne, men ingen annan väg är möjlig för mej.

 

Till alla – kvinnor och män – som kämpar för att bättre och jämställt samhälle, till mina barn som konfronteras med orättvisor vad beträffar möjligheter och privilegier. Till dem säger jag – se SCUM-manifestet, tänk på Valerie och fortsätt att verka i ord och samhandling för att ingen ska behöva utnyttjas och tryckas ner som hon – och att även män ska ta sitt fulla medborgerliga ansvar.

 

 

2 reaktioner till “SCUM-manifestet”

  1. Näääääj! (på norrländskt manér) Ska nu en man (Mikael Whiehe) tolka och trösta denna kvinnas liv? Är det verkligen det du vill skriva? Åh jag blir helt lessen över denna tolkning! Det är inte “dig” hon vill döda. Hon vill ju döda MANNEN, mannen i den tid hon levde, hon vill döda rock-killen som är ihop med 14 åringar (iggy pop) och konstnären (andy warhol tex) mfl. Hon har ju dessutom inte mycket till övers för pappas flicka (mig skulle hon nog gärna döda tex). Men om du skulle orka läsa den mer kulturellt erkända Virginia Woolfs ett eget rum eller 3 guinneas så kanske det skulle gå in bättre vad hon snackar om. SYSTEMET! Fuck the system! Jag matar systemet lika mycket som du (man)! VI gör det tillsammans! Jag är faktiskt ärligt förvånad att det inte är grövre skildrat – själva lämlästandet och dödandet av MANNEN, med tanke på hur usla erfarenheter hon hade av MANNEN- och systemet. För att inte gå in på diskussionen om vad som hänt om en man skrivit detta. Strindberg har kommit undan med allehanda äcklande beskrivningar av kvinnan, och han är nationalhjälte, nietzsche läses fortfarande på universitets-nivå (!) trots hans envisa åsikter – men du vet, det finns en hel del exempel… Marx är ju också väldigt omtyckt. Idag är det upp till dig vad du vill ta med dig från en sån här pjäs. Men att allt som skriker döda, betyder just döda, eller att folk skulle uppfatta det så, det tror jag inte på. det är bara inte sant. Klart hon var självdestruktiv – det har du säkert klienter som är om du är tex psykolog – men om det inte är “din grej” det är ju sorgligt! varför då ens vara intresserad av att “hjälpa folk” nä, jag får inte ihop ditt resonemang! lycka till i kampen för att alla ska få vara med och forma samhället och sina egna liv!

    1. Madde – tack för att du tar dej tid att kommentera – det känns alltid bra när någon läser och tycker till. År beredd på kritik – det stör mej inte.
      Jag har hela tiden förstått att Solanas var rasande på män – de män som var de som stod för systemet. Och att hon också var beredd att låta enskilda män ta ansvar med sitt liv, det vet du också. Det fanns alltså anledning att vara rädd för henne en gång. Hennes verk var inte bara konst utan även en uppmaning till verkligt uppror. Det har hon också uttalat. Föreställningen var fantastiskt bra – budskapet gick hem till mej. Jag kände mej träffad och mycket sorgsen efteråt. Andra män visade sin entusiasm – jag kan inte klandra dem för det – vi reagerar alla på olika sätt. Jag gissar att de män som jublade gjorde detta framförallt som en hyllning till Andrea Edwards skådespeleri. Och det med all rätt — jag önskar att jag hade kunnat delta.
      Mikael Wiehes låt tog jag med för att den uttrycker så väl samma sak som jag känner: sorg och förskräckelse.
      För att ändra det som är fel i samhället är samverkan och demokratiska metoder det jag står för. Jag ser ingen motsättning till mitt yrke i detta, tvärtom är det en förutsättning för psykoterapi som var min verksamhet innan pensionen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *