Fittstim min kamp

Efter den första stormen har lagt sej vore det frestande att försöka sej på en analys av SVT:s dokumentär Fittstim min kamp.  Jag har sett den första delen som (sändes i torsdags) två gånger – inklusive den efterföljade debatten.

Kritiken har så här långt varit förödande från feministiskt håll, trots någon enstaka kommentar i stil med “bra att saker kommer upp på bordet”.

Maria Sveland frågar till exempel i ETC Beta: “Driver du med mej Belinda Olsson?”

Det blir ingen analys från mej. Den får vänta tills alla de tre delarna har sänts, men jag kan ändå inte hålla tillbaka några korta reflektioner redan nu.

Inför programmet ställdes en provokativ fråga: “Har feminismen gått för långt?” Det var onödigt och dumt. Det är naivt att tro att en sådan fråga skulle  uppfattas som ett öppet och liberalt sanningssökande. Den fungerar istället som en trigger. Varför reta upp redan i förväg? Frågan väcker dessutom starka farhågor att antifeminister får vatten på sin kvarn i och med att formuleringen nästan tas ur deras mun.

Gudrun Schyman och Fi kan vara en vinnare. Hittills har hennes insats i programmet lovordats av många. Som av en tanke var hon gäst i P1:s lördagsintervju två dagar  Fittstim min kamp  och hon fick då  ännu en gång tillfälle att ge sin syn på feminismens situation idag. Gudrun har förståelse för vad dagens unga idag brinner för och hon kan förklara på ett enkelt och bra sätt hur olika aspekter av att vara i underläge hänger ihop.

Min fråga idag är: När programmakarna nu – frivilligt eller ofrivilligt – fått så många att förenas i ett gemensamt avståndstagande – kommer raseriet att vändas mot män i nästa program?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *