Tystnad


Hare Missenträsk

Här i Missenträsk är det, om inte största möjliga, så ändå … tystnad. En talande tystnad. Väggarna berättar.

Vi går ut på bron. Där brusar skogen. Granen pratar högt och säger: Kommer du ihåg mej som följde dej när du tog cykeln ut? Moppen. Minns du mej som var med när du tog stormörten med pappa? När du vaknade klockan tre och jag susade utanför tältet.

Vi går in igen. Väggklockans slag berättar. Om farfar som sitter i köket och suger på pipan. Om bokskåpet med Brehms Djurens Lif och Uppfinningarne och om bröstkaramellerna. Klockan berättar om den stora tystnaden.

Vi lyssnar till Sara som förtäljer oss om människorna i byarna. Vi kan höra hennes röst om vi lägger örat till väggen. Hon har inte tystnat, talar just nu om haren som går runt huset. I går berättade hon om skogen intill och om vägen mellan husen. Om myren med fåglarna. Hennes röst är stark när vi lyssnar på det rätta stället.

Vi lyssnar till världen i Jörn. Vi söker ljuden i Jörn, men finner bara en man som har ångesten i sitt bröst. Vi hör hur den dånar ur honom. Vi hör hur en bomb briserar i hans bröst. Det brinner där. Han står mitt i tystnaden, bedrövelsen. Han hör inte tystnaden, han ser inte förfallet. Ingen tröstar honom.

Sedan åter tyst. Ingen spelar för oss. Ingen ger oss lättnad. Solen ser oss. Sara tröstar inte, men hon berättar vidare när vi sedan orkar lyssna igen. Hon vill oss något.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *