Nyfiken på Åsa Romson – som tog chansen


a21290cd57f30742_200x200ar

Av och till i  tidigare samtalen har jag upplevt att partiledarna främst ägnat sej åt skadeeliminering. Det har känts som om de motvilligt (med undantag för Löfven?) släpats till situationen och förvånat efter tre kvart konstaterat: ”Ovant, men det gick ju bra, det var riktigt trevligt att få tala om sej själv en stund.” (Dvs. inte så hemskt som jag trodde?)

Åsa Romsons attityd var mera ogarderat lustfylld, totalt utan respekt för Perris som stundtals kunde luta sej tillbaks och släppa fram ett språkrör (sic!) som associerade och reflekterade fritt långa stunder. Detta gjorde också att det avsnitt som mest berörde hennes bakgrund blev längre än vid de tidigare sessionerna. Ordet kärlek nämndes för första gången i samtalsserien – det säger en hel del.

Med risk för att bli tjatig upprepar jag ändå min kritik mot det fokus som programmet har valt – att belysa ett parti utifrån dess partiledares psykologi. Dels ser jag det som en omöjlig uppgift (Åsa Romson var ju också mycket riktigt kritisk på den punkten) och dels leds samtalen bitvis i fel riktning när Poul plötsligt hoppar in i dagspolitiken à la Ekots lördagsintervju. Det ger ett splittrat intryck. Samtalstiden borde istället ha utnyttjas till flera uppföljande, gärna kritiska, frågor kring hur partiledarna tänkt och känt kring viktiga frågor.

Den efterföljande analysen var klargörande på ett par punkter. Ludvig Beckman och Katarina Barrling fokuserade bland annat på det utmejslat intellektuella och akademiska i Miljöpartiets idelogi. Tanken att stå upp för jordens framtid kräver en kombination av kunskaper och empati. Insikterna om jordens prekära belägenhet växte fram bland forskare och miljödebattörer på sextiotalet oh fångades sedan upp politiskt av människor som drog egna slutsatser. Det handlade inte om att växa in i partiet eller att få miljötänkandet ”med modersmjölken” – utan just om medvetet tänkande och vuxna aktiva val. Kanske underskattade statsvetarna den gruppsamhörighet som gradvis ändå växer fram utifrån närhet och gemensamma sociala erfarenheter.

Metaforen med en ”gemensam inre kompass” som förenar fria individer ideologiskt är träffande. Så länge allas individers känner en indikation på samma riktning är allt okej, men möjligheten finns till individuella, ej ledarstyrda val.

Dessutom fick vi på slutet höra en rolig beskrivning av miljöpartistiska idén att ge rösträtt åt dem som drabbas av miljöns utarmning och förstöring utan att ha eget inflytande: Rösträtt åt torsken!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *