Skilsmässoprojekt? Ja, men vi kör ändå!

 

I “Viktors val” – satsningen med politiska kommentarer  på dn.se betecknas det här som “skilsmässofilm”.

Det tål att påminnas om att ingen av de inblandade är skådespelare. Inte ens på amatörnivå. Och kanske är det skådespel som hade behövts för att göra tillställningen trovärdig. Men ändå – är det inte så här det går till i en familj det ska bjudas till  och vara trevlig, skicka diverse inspelade hälsningar när och fjärran? Kan göra ett töntigt intryck, ja, men de tre i bild verkade ha utmanat sin genans och istället anammmat Klungansketchens: “Kan vi inte köra ändå!?”

http://www.dn.se/webb-tv/program/viktors-val/viktors-val-alliansens-gripande-skilsmassofilm/

Icke-kommunikation är också kommunikation.

 

hämta (1)

Ibland är tystnad mera talande än ord. Maud Olofsson sade något mycket viktigt mellan raderna i Aktuelltintervjun förra veckan. Hon kan inte ha varit omedveten om vad reaktionerna skulle bli på hennes vägran att svara på den enkla frågan: ”Informerade du Fredrik Reinfeldt om NUON?”

Hon drog på sej kritiken och framstod som löjlig men samtidigt var det hon indirekt avslöjade desto viktigare.

Vad visste Fredrik Reinfeldt om att Nuonaffären var aktuell och förbereddes? Statsministern har uppgett att han endast informerades när fakta redan var på bordet. Maud Olofsson har tidigare gett en annan version, nämligen att hon verkligen hade informerat till alla berörda, inklusive statsministern.

När Maud Olofsson Vid den famösa intervjun tisdagen den 13 maj vägrade att svara var det hon inte sade samtidigt det viktigaste, nämligen: ”Jag hade fel, statsministern visste inte”. Denna icke-kommunikation är svaret: ”Jag har ju sagt att han visste – det tar jag inte tillbaks.” Det är inte otänkbart att hon var fullt medvetet kalkylerande om att detta underförstådda budskap inte skulle höras, utan att istället journalistiska ryggmärgsreflexer skulle utlösas. Reinfeldt har redan fattat dubbelheten – inte konstigt med hans surmulna tystlåtenhet efteråt. Medvetna allianspolitiker går förmodligen omkring och gläds åt att borgerlig press nu deltar i excesser att driva med Mauds framträdande. Det passar utmärkt i politiken att nu tysta ned den viktigaste frågan – Alliansregeringens ansvar för NUON-fiaskot.

De enda som trätt fram till stöd för Maud Olofsson är C-politiker, men i linje med mönstret är det rent personlig äreräddning det handlar om: ”Skulle Maud Olofsson ha ägnat massor av tid åt att informera statsministern om en affär som ett statligt bolag ska göra med kort varsel…” skriver till exempel Kristina Jonäng, ledamot i centerns partistyrelse i SvD. Uppslutning bakom Alliansledningen, alltså samtidigt som Maud Olofsson äreräddas på närmast Jesus-nivå. Ungefär: ”Hon är skuldfritt uthängd på korset.”

Drevets logik dominerar ännu så länge. När kommer sanningens logik? Och hur ska Fredrik Reinfeldts pudel då se ut? Kommer den före höstens val?

Nyfiken på Fredrik Reinfeldt

 

ce30d269

 

 Några snabba tankar direkt efter det andra samtalet i serien med politikersamtal som leds av psykoterapeuten Poul Perris.

Samtalet var på känslomässigt neutral nivå, trots att Poul Perris gjorde sitt allra bästa – jag såg hur han kämpade, men det lyfte inte till emotionella djup. Reinfeldt flöt ovanpå och jag hade en känsla att han inte hade respekt för situationen.  Han var lika mycket på sin vakt som annars i officiella sammanhang och fungerade med sina invanda politiska ryggmärgsreflexer på ett sätt som Jonas Sjöstedt kunde släppa stundvis i sitt samtal förra veckan. Vid ett tillfälle tror jag att Reinfeldt var känslonära, och Poul lutade sej fram – tror att det handlade om nederlag och att vara ute i kylan, men stunden passerade förbi. Att visa svaghet gick inte. Frågan är varför? På grund av oförmåga, ovilja, eller var tillställningen regisserad? Av vem i så fall? Programledarna, eller av Reinfeldt själv? Hans stab?

En psykoterapeut simmar på torra land om det inte finns en överenskommelse om öppenhet. Det gäller också i den här situationen. Även om det inte handlar om psykoterap utan ett publikt samtal,  måste ändå terapeuten ha tillgång till arbetsverktyget tillit och förtroende för att alls kunna få en bra dialog till stånd. Avsaknad av frågor kring det som verkligen bränner till gör att det hela blev ett tråkigt samtal för de allra flesta.

Statsvetarna var kanske de enda som inte kände tristess. Katarina Barrling och Ludvig Beckman lyckades fånga upp oväntade konservativa tankar och uttryck. Jag kommer att tänka på psykoanalys, som kritiserats för att tolka omedvetna processer trots patientens motstånd och försvarsmanövrer. Resultatet av det riskerar att bli antingen övertolkning som faller platt – men även då och då nya insikter. Det som läckte ut av Fredrik Reinfeldts känsloliv kunde bäst tolkas i politiska termer, varför det krävdes akademisk statsvetenskaplig nivå för analysen. Möjligen är dock analysresultatet i form av politisk diagnos omedveten för ”patienten”.

Min psykologiska ”bedömning” efter ett samtal blir dock mer en fråga: Är politik Fredrik Reinfeldts blod och själ?