Jan Björklund i Almedalen

Jan Börklund Almedalen

Folkpartiledaren Jan Björklund har alltid sett likadan ut, haft samma uppsyn, låtit likadan. Hans oväntade skäggstubb idag riskerade därför att ta fokus från det han ville säga. I och för sig var det inga dramatiska nyheter han hade att komma med, så kanske det behövdes något för att dra uppmärksamhetet till talet som var det sista i Almedalen för i år. Den rosa tröjan ska jag återkomma till.

Nu är det inte bara Jan Björklund som kan upplevas oföränderlig. Hans parti bygger på värderingar som funnits mycket länge och som dessutom påverkat alla de andra svenska partierna från höger till vänster. Det är en black om foten för Folkpartiet att inte kunna ta patent på liberalismen. Istället har vissa sakfrågor fått dominera som draglåster – skolan och på senare tid försvaret. Det var en viktig markering när Björklund talade om hur nära det är för ryska flygstridskrafter att ta sej till Gotland.

Folkpartiledaren betonade arbetslinjen som (underförstått) en fortsatt grund för samarbete i Alliansen. “Kunskapsskolan” ska fortsätta vara Folkpartiets linje med bland annat tidiga betyg. Lärarna ska bestämma i klassrummet – även det en klar signalpolitik.

Jan Björklund kommer att behöva stöd av olika grupper inom partiet  för att bli omvald och mycket i hans tal verkade ämnat internt för positionering. Han behöver kanske främst övertyga den socialliberala falangen. Han vände sej nu till Bengt Westerberg och berömde hans insatser för reformer för funktionshindrade. Den gesten ser jag som en stark markering av hur viktigt det är att stå upp för de svaga i samhället. Han nämnde också uttryckligen ett par gånger att Folkpartiet är socialliberalt.

Är det i det sammanhanget vi ska se den rosa tröjan? Är den snarare en politisk markering med viss feministisk anstrykning än bara en trendig bratmundering?

Jonas Sjöstedt i Almedalen

Jonas Sjöstedt Almedalen

 

“Vanlig Vänlig Vänster! Så skulle Jonas Sjöstedts framträdande på lördagen kunna sammanfattas. Det är inte lätt att få upp ett publikt tryck en en sådan kväll, den näst sista i Almedalen och Sjöstedt avstod klokt nog från att försöka.

Nu blev det ett lugnt framträdande som kanske lika gärna hade kunnat äga rum i riksdagen, på ett förstamajtal eller i ett partimöte litet var som helst.

Med lugn och fast övertygad röst uttryckte han sej klart och enkelt på det sätt som är hans styrka. Stilla bakom talarstolen, utan gester, utgjorde han en kontrast till Jimmie Åkessons speedade vandrande på scen. Klädseln påminde om Åkessons försäljarstil, men med bortvald kavaj. Med bara en vit skjorta, beiga chinos och ett tunt läderbälte  markerade han vanligheten. Vänligheten fanns i tonläget och i den inbjudande attityden. Han välkomnade med en av kvällens få gester de lobbyister för näringslivets välfärdssektor som han angripit i valrörelsen! Som företrädare för vänstern kritiserade han framförallt nu regeringen, för dess passivitet i miljöfrågor och otillräckliga investeringar i välfärd och annan infrastruktur. Ett medvetet val att inte nu ta strid mot högern?

Liksom Åkesson talade Jonas Sjöstedt om barn. Han lovade att arbeta för miljonanslag till att göra deras somrar innehållsrika. Liksom andra poliker denna sommar berättade han att han kan förstå hur barn har det. Han ville också visa sej som en barnens välgörare. Också Jonas har en haft kompisar som inte haft det så lätt. Budskapet: “Jag vet hur det är.” Jag är en “vänlig vanlig vänster”.

Jag tvivlar inte på den goda viljan. Jag tror att du vill gott, Jonas Sjöstedt, men ska du nu också ge dej in på Björklunds hemmaplan och strössla med symboliska miljoner i detaljfrågor som egentligen ska skötas av politiker och tjänstemän i kommuner och landsting!? Är inte så säker på att den sortens politik vinner röster i längden. Folkpartiets siffror dalar.

 

 

 

 

Anna Kinberg Batra i Almedalen

Anna Kinberg Batra Almedalen

Händernas position fick mej att tänka på en romanssångerska. Anna Kinberg Batras kontrollerade stil kan bäst sammanfattas med hjälp av bilden ovan. Hon verkar säga tyst till sej själv: “Flaxa inte med händerna som Annie och Ebba. Jag är en blivande statminister och då duger det inte att vifta hur som helst.”

Klänningen, i en blåfärg som nu börjar bli så vanlig att jag kommer att börja kalla den politikerblått, avslöjade trendigt vältränade överarmar.

Anna Kinberg Batra talade i den avmätta stil som vi nu börjar vänja oss vid. Hon höll sej ofta till manus, vilket ibland försvårade publikkontakten. Som alla talare var hon bäst utan papperen.

Och plötsligt börjar hon fnittra! Kanske någon hade ropat något roligt, någon som ville påminna henne om något. Kittlar henne litet. Som om hon inte tar sej själv på allvar några sekunder. Kanske vill hon lätta upp, får draghjälp av någon. Eller tänk om det bara spontant kommer fram en lättare och roligare sida? Vad vet jag, men det vore kul.

Hennes tal handlade om jobben, framförallt “det första jobbet”, som hon säkert sade tjugo gånger.  (Hur kul kan det vara att stå och tjata på det sättet. Medietränare, tänk på era kunders mentala hälsa!) Men när hon talade om sitt första egna jobb var hon engagerad och verkade nästan längta efter tillvaron i en sommarkiosk. Att få använda armmusklerna till att bära kartonger.

Det gick inte att ta miste på hennes äkthet i frågan om att människor ska få sitt första jobb. Det gäller ju inte bara unga, utan också de som sökt sej till Sverige. Men motsägsefullt och med en svepande generalisering talade hon sedan om “dom som inte jobbar” – som andra politiker vill höja bidrag för. I mina öron låter det som en gammal fördom att det finns de som inte vill jobba. Sånt stryker hon medhårs, liksom vissa främlingsfientliga strömningar när hon talar om otrygghet och missförhållande för människor i det som nu med ett nytt uttryck kallas för “nya utanförskapet”. Medveten om risken för generaliseringar, tar hon sedan tillbaks –  “Det gäller inte alla”. Men några av hennes  formuleringar lät ändå som avsedda för att avhålla en del moderater från att gå över till Sd.

När det gäller Nato var det inte fråga om om utan när vi skall anslutas. Vad som skulle vara “när” framgick dock inte. Plakatpolitik.

“Stefan Löfven har ingen jobbagenda – han har en jobbig agenda!” Ha, ha, David Batra:  Kandiderar du för en ministerpost – rolighetsminister?

 

Gustav Fridolin i Almedalen

Gustav Fridolin Almedalen

“Vi är landet med en av de mest effektiva statsförvaltningarna” – en inledande mening i  Gustav Fridolins tal in Almedalen nyss. Därmed började han en lång föreläsning om den svenska pedagogikens historia. Snark! Stillastående, i illasittande slips och i beklämmande kontrast till testosteronstinne Åkesson från igår. Trååkigt, Gustav!

Eftersom jag själv har så mycket större sympati för Miljöpartiet än Jimmies Sverigedemokrater hade jag förstås önskat att tvärtom, Fridolin hade varit den bäste försäljaren. Men det är han inte – han kan inte ens visa upp sina byxor. Inte det minsta sinne för PR. Tror han att det räcker med att ha rätt? Det gör det inte! Man måste också kunna paketera.

Som sagt, nu tycker jag att Fridolin har mera rätt än Jimmie Åkesson. Och något av sakinnehållet i Miljöpartiets politik kom också fram efter den långa akademiska inledningen – för dem som fortfarande gitte lyssna. Ordet utvecklingsoptimism låter bra. Och visst finns det anledning att försvara MP mot anklagelser för att vara allmänt bakåtsträvande. Men igen – var fanns glöden?  Var det ens ett försvar? Det verkar igen som om Fridolin tror att det räcker med att påpeka vad som är det rätta, sen ska alla fatta.

En intressant retorisk vändning när Fridolin upprepar frasen: “Det här landet … ” med därefter ifyllda goda saker som att vi är för en generös invandringspolitik eller ett land som man ser på med avund utifrån när det gäller välfärdspolitik, osv. Ett lyckat grepp med tanke på Sverigedemokraternas ambition att lägga beslag på det nationella för egen del. Gillar att Miljöpartiet kontrar och visar att fler än nationalister vill och kan göra anspråk på att definiera Sverige.

Jag tyckte också om att Gustav Fridolin beslutsamt avvisar politikernas klåfingrighet i att detaljstyra skolan. Paradoxen att vilja lyfta skolans, lärares, anseende och status samtidigt med att ta ifrån dem ansvar – den har han genomskådat. Bra!

Men ändå – Gustav Fridolin – hallå!  Du måste hänga med nu i medietvåtusentalet! Det duger inte med sömnpiller för att komma tillbaks till tvåsiffriga opinions – och röstetal!

 

Jimmie Åkesson i Almedalen

Jimmie Åkesson Almedalen

 

I sitt tal i Almedalen i kväll tilltalar en kaxig  Jimmie Åkesson publiken “Sverigevänner!” Och senare “Sverigevänner och Almedalsbesökare”. Nu vet vi ju att Sverigevänner är ett kodord för Sd:s partisympatisörer och alla som inte tilhör den skaran är då underförstått inte “vänner av Sverige”. Okej.

Nåja, jag ska inte gnälla och märka ord.  Det finns annat att ta fasta på med relevans för demokratins psykologi. Jimmie Åkesson dolde inte sin stolthet över partiets framgångar i opinioner på senare tid. Han närmast pöste över gav ett segerrusigt intryck. Lite macho över honom.

Skickligt fångade han upp U21-landslagets framgångar och fick med sej publiken i en rungande snålskjuts. Som den försäljare han liknade lyckades han få alla att ropa “jaa” flera gånger. Finns det bättre början för den som vill sälja in ett budskap?

Efter inledande militanta tongångar som eldade  mot IS-krigare gick Åkesson över till den privata sfären. Han är emot öronmärkta pappamånader. Han verkar anse att det inte är bra för barnen att pappor i större utsträckning tar ansvar för sina barn. Istället vill han att familjerna ska fortsätta som förut med mammorna som huvudansvariga och tog överhuvudtaget inte upp frågan om det kan finnas skäl att sätta tryck på arbetsgivare i den här frågan.

I ett försök att flirta med kvinnliga väljare utlovade han en miljard till barnen. Han talade sej varm för barnen och radade upp politikåtgärder som skulle se till deras bästa – som han utgick från att han visste vad det är. Sedan menade han  att politiker inte skall lägga sej i hur familjerna vill ha det med sina barn, (?) men pengar skulle i alla fall strös ut över väl utvalda politikområden, alla med bra symbolvärde. Jan Björklund kunde inte ha gjort det bättre.  Och att Stefan Löfven ska hålla sej utanför familjerna – som om han vore en fridsstörare i hemmet  – den varningen delade han ut i likhet med den andra småbarnsföräldern Ebba Busch – Thor som talade igår. Flirt med Kd i många avseenden! Retoriken att utmåla socialister som ett personligt hot emot människors privatliv känns igen från vissa valaffischer trån tjugo- och trettiotalen.

Till slut visste Jimmie inte till sej i kalsongerna hur stor han ville vara. Avslutade med:  “Vi ska bli största partiet”.

Det känns som om Jimmie Åkesson går på högvarv just nu. Har han markkontakt? Var ska detta sluta?

Ebba Busch Thor i Almedalen

Ebba Bush Thor Almedalen

 

Ebba Busch Thor kan sitt tal utantill och liksom Annie Lööf använder hon mycket medvetna gester och kroppsspråk.

Ebba Busch Thor vill framstå som en fredsduva i oskyldigt vitt. Men hennes ord är tuffa gentemot IS. Hon talar om att skicka JAS -plan. Just nu tävlar politiker i Sverige om att vara hårdast i sina uttalanden – påminner litet om inrikespolitiken i USA där det är viktigt att inte framstå som mjuk. “Sverige är värt att försvara”. (Vem tycker inte det?)

Plötsligt sänker hon rösten och verkar mycket medveten om hur viktigt det är att inte framstå som hård och kall. Nu talar hon om familjevärden, och om “den svenska modellen” som innebär att vi tar hand om varann i vårt land. Knyter an till en gammal tradition av omsorg och solidaritet.

Publiken tjuter som om de vore indianer i en gammal westernfilm.

Nu står hon plötsligt alldeles stilla, med händerna efter sidan. Rakt upp och ned. Ser skyddlös och utlämnad ut. Till skillnad från andra talare i Almedalen saknar hon barriär mellan sej och publiken. Hon talar ideologiska ord, om trygghet. Den trygga familjen. Hon har sitt barn i publiken. Det känns som om hon vill säga att han är viktigare. Hon är ursinnig när hon säger att Stefan Löfven ska hålla sej undan från familjen. Känns litet som guilt by association. Hon är helt ärlig. Jag ryser litet och tänker en liten stund på Margaret Thatcher. Jag tror verkligen att Ebba Busch Thor skulle kunna bussa stridsplan på sin fiende.

 

Stefan Löfven i Almedalen

Löfven i löven

 

 

Stefan Löfven skapade snabbt kontakt när han vände sej till publiken och skämtade  – bland annat med Lisbeth Palme. Han var också mycket personlig i en känslomässigt laddad passage då han talade om sina förädrar och vad de betytt för honom.

Ett sätt att betona kontinuitet.

Jag upplevde Löven som ganska formell i sin strikta kostym, fjärran från Palmes framträdanden. Var det meningen att poängtera det statsmannamässiga? Att hans parti har regerat landet långa tider.

Engagemanget lyste igenom mera trots än tack vare hans stil i övrigt. Han håller oftast en jämn nivå i sina tal, så också i kväll. Han skulle vinna på att variera sitt uttryck ännu mer. Nu framgår prioriteringarna mera på grund av upprepningar – något som mer går fram hos experter och journalister än hos den genomsnittligt intresserade.

Intressant att Stefan Löfven nu betonar personliga värden som individens ansvar i relation till samhällets skyldighet. Stefan Löfven kopplade åtgärder mot arbetslöshet med utbildningsfrågan och använde det för mej nya ordet utvecklingsmoral i det sammanhanget.  Det är en gammal socialistisk tanke som han plockar upp – bildningsidealet. Att alla samhällsmedborgare har rätt, men också ansvar, att förverkliga sin potential – sina inneboende resurser. Socialdemokratins kris handlar till stor del om en identitet. Att Löfven nu plockar upp tankar från länge sedan måste vara ett resultat av arbete kring de ideologiska grunderna. Återigen kommer jag att tänka på ordet kontinuitet. Idéarv. Är detta Socialdemokraternas nya strategi?

Statsministerns vämjelse och vrede inför IS  framgick tydligt. Han höjde rösten på ett sätt som klart visade på avsky. När det sedan blev tal om olika aktiviteter inom EU, upplevde jag att han lät som en trött riksdagsman. Transportsträcka, eller ett smart sätt att krypa under radarn? Tror att många i publiken är hjärtligt trötta på EU och tycker att detta med Grekland – kan vi inte bara slippa det?

 

Annie Lööf i Almedalen

Annies händer

 

Inför sitt tal i Almedalen i går sitter Annie Lööf i publiken. “Nu ska jag stå här”, säger hon efter att ha presenterats. Det känns som ett slip of the tounge – hon erkänner att hon inte är bekväm med situationen – vems nu regin kan vara – och går efter en sekund upp på scen.

Hennes engagemang går inte att ta miste på – bland annat med en stark plädering för en samlad borgerlighet och valfrihet inom vården. Vissa delar kan jag också sympatisera med; hennes tal om grön skatteväxling som bör attrahera miljöpartister, även den starka pläderingen för ett öppet samhälle. Det sista drog också kvällens starkaste bifall.

Men centerpartiledaren kunde ändå upplevas återhållen och starkt kontrollerad i sitt utspel.  Hennes många handgester inövade och stela, delvis dolda bakom blombukett. Klädseln strikt och ganska formell.

Någon gång kunde hon tillåta sej att låta engagemanget ta plats och ges ett uttryck i stark känsla. I talet om det öppna samhället – ja! Och när hon talade sej varm för Toverödshus äldreboende. Bra det också. Och allra mest : En samlad borgerlighet. Makten tillbaka!

Hon måste ha varit spänd av någon anledning – jag såg en enorm lättnad när talet var över. Varför?

 

 

Almedalen – igen!

 

 

Jag ser Almedalen på två olika och motstridande sätt. Det är bilder som finns samtidigt och inte motsäger varandra. Den första  – en demokratins smältdegel. Ola Nordebo beskriver detta mycket bättre än vad jag själv kan. Läs honom i dagens VK. Mängden möten bildar en kreativ kraft – även för vårt län. Region Västerbotten har på ett fint sätt förmedlat var som pågått under veckan via direktsändningar.

 

Den andra bilden är negativ. Som jag skrev här i går finns det en stor risk att journalisternas rågång mot politiker och andra makthavare blir diffus. I rosédimman upplöses gränser och man hamnar i knät på varann. Sådana personliga kopplingar kommer självklart alltid att förnekas – det ligger i sakens natur.

 

Jag är nyfiken och intresserad av Almedalens politikervecka. Kanske är det dags att återvända nästa år då det var trettio år sedan senast jag var på den vackra ön. Ola Nordebo har inte besökt Almedalen. Han skriver inte direkt om hur han ser på sammanblandningen  mellan journalistik och politik. Däremot har han uppenbarligen markerat en fysisk distans. Är det ett ställningstagande?

 

 

 

 

Journalister och politiker i knät på varann

 

 

I Almedalen träffas just nu politiker från alla partier, journalister och människor som vill främja sin sak. Plus kanske en intresserad allmänhet.

 

Systemteori, socialpsykologi och praktik talar alla för att människor som kommer tillsammans bildar ett system. Mekanismen är enkel: närhet. Nätverkande – genom mingel och gemensamma fester, eller bara att man umgås blir till att man skapar ett gemensamt vi.

 

Journalistiken ska hålla sej utanför politiken, inte sitta i dess knä med ett glas rosé. Den brittike journalisten Nick Davies bidrog till avslöjandet av hur skandaltidningen News of the World bedrivit systematisk avlyssning. Landets etablissemang var djupt insyltade i tidningen. Är Almedalen ett symptom på något liknande? Läs mer i Dagens Arena.

 

Det har med demokratins psykologi att göra.