Kulturarvet diskuterades till toner av psalmer

Namnlös

 

På Västerbottens museum samlades en panel bestående av Ulrika Grubbström från muséet, Anahita Ghazinezam, skribent och debattör, samt Qaisar Mahmood från Riksantikvarieämbetet. Temat var vårt kulturarv, hur det ska definieras och för vem finns det till?

Ulrika Grubbström ser kulturarvet som något relativt och flytande som ständigt måste ifrågasättas. Hon tror inte på att definiera platser eller föremål som naglar fast.

Anahita Ghazinezam ifrågasatte också begreppet kulturarv och ville göra upp med det traditionella. Till exempel hemslöjden och dess “träknivar” som fick stå som symbol för något som hon vill ifrågasätta. Hon gjorde sej även till tolk för en skeptisk historiesyn och menar att mycket av det som kallas för “kulturarv” blir exkluderande, innefattar bara vissa. Hon kunde också  se historien som ett upprepande av oförrätter och frågade –  behöver vi verkligen historien?

Qaisar Mahmood ville se kulturavet från ett maktpespektiv och menade att om han som företrädare för ett ämbetsverk inte erkänner att han har makt att definiera vad som ska satsas på och däremed också ger en definition, kommer det att göras av andra. Han ville lyfta fram begreppet “kulturarva”, ett verb, som markerar att traditon handlar om något människor gör hela tiden. Människan skapar mening genom att strukturera sin upplevelse av tillvaron i tid och rum. Platsen är viktig, men också tid. Vi förstår skeende i dåtid, nutid och framtid. Om man tolkar kulturarvet på detta sätt menar han att vi kan  komma bort  från en statisk syn på vad som ska bevaras.

Frågor från publiken handlade bland annat om hur det samiska kulturavet kan komma till sin rätt.

Flera, både i panel och publik ifrågasatte också hur den samiska kulturen har kommit att utnyttjas i marknadsföringssyfte.

Frida Hyvönen sjöng några psalmer, inspirerad av sin mormor. Hon spelade på tramporgel och vi var några i publiken som kände oss inkluderade. Andra säkert inte. Så fick det vara.

 

Fungerar humor som vapen mot rasism?

DSCN0592 (2)

 

 

“Det sägs: ‘ta debatten’ – med det går inte att debattera med sådana som dessa. Jag fick lov att ta till andra medel.”

Det sade Kawa Zolfagary, som ligger bakom  Vita kränkta män  när han samtalade  med Anahita Ghazinezam på Littfest i Umeå. Frågan var: “Fungerar humor som antirasistiskt budskap?”

Svaret beror på vad man menar med “fungerar”. Att vi som delar hans åsikter låter oss roas är helt klart – jag skrattade mej till tårar inför några av exemplen. Kawas begåvade sätt att vända på dumheter kan säkert förena och stärka dem som redan är antirasister, men sedan är det en annan sak om någon av “idioterna” som citeras skulle ändra åsikt av att deras inlägg publiceras. Ironi är som bekant ett tveeggat vapen, vilket som bekant inte bör använda mot barn och jag är tveksam inför om det är rätt att medicin mot de herrar och damer vars mindre begåvade alster nu hängs ut.

Hur som helst, en rolig stund var det. Och till slut kunde Kawa tala allvar- jag undrade ett tag om han kunde.