Partiledaren – intervju med Jan Björklund

24470 - Jan Björklund

Visst kan det tyckas rätt att, så här i god tid före nästa riksdagsval, passa på att föra en idédiskussion med ledande företrädare för riksdagspartierna. SVT:s Intervjuserie Partiledaren började förra veckan och slutar i morgon med Annie Lööf. Näst sist, Jan Björklund, var den förste att äntligen ta frågorna om partiideologi på seriöst allvar. Hade det varit bättre om Camilla Kvartoft och Anders Holmberg hade sparat de brännande dagsaktualiteterna till sista delen av halvtimmen? De två rutinerade politiska journalisterna har gått på instinkt och fångat upp teman för dagen direkt – vilket sen triggat motsvarande ryggmärgsreflexer hos politiker. Ideologi verkar sedan ha hamnat långt bak i medvetandet.

Den aktuella dagsfrågan var given även denna gång. Vattenfall stänger kärnkraftsreaktorer tidigare än vad som förut angetts. Björklund skyllde nu självklart på skatter och avgifter som belastar verksamheten, trots att Vattenfalls VD Magnus Hall idag i radiointervju lade tonvikten på effekten av de låga energipriserna som huvudorsaken till att Ringhalsreaktorer avvecklas.

Som ovan nämnts visade sedan Jan Björklund ett avslappnat intresse för att reflektera kring Folkpartiet och liberalismen. Han följde upp Katarina Barrlings inledning med en historisk tillbakablick. Tanken att liberalismen “segrat ihjäl sej” uttrycktes inte direkt, men fanns bakomliggande. Och visst är det ett problem för Fp att det från höger till vänster numera ryms större eller mindre inslag av liberala idéer i partiprogrammen.

Camilla Kvartoft gjorde tappra försök att få Björklund att komma ut som renodlad socialliberal i Bengt Westerbergs anda – med klent resultat. Bland annat talades det om skolan. Det fria skolvalet släpper han aldrig men försöker att förena detta med stöd för skolor som det går dåligt för. De ska få mer resurser, bättre lärare som har mer betalt. Låter bra när han säger det. Återstår att se om detta kommer att innebära gigantiska obsklasser, (vet någon idag vad det var en gång?), eller verkligt seriösa satsningar på en bra skola för alla.

Partiledaren – intervju med Moderaternas Anna Kinberg Batra

2015_anna_kinberg_batra_6_foto_peter_knutson_0 2

Kinberg Batra försvarade den kritiserade  decemberöverenskommelsen med de rödgröna. Hon gjorde det delvis på liknande sätt som igår Ebba Busch Thor från Kristdemokraterna. Taktiken är att “gilla läget”, framhålla det faktiska parlamentariska läget och att allianspartierna inte alls har lämnat walk over. Istället utmålas DÖ som det minst dåliga alternativet i rådande situation och en välbehövlig distans skapas till Sd.

Intressant är hur hon flera gånger talar om att “byta ut regeringen”. Är det så att hon tillsammans med de andra alliansartierna avvaktar ett läge där den nuvarade rödgröna konstellationen spricker, kanske till följd av i första hand psykologisk krigföring mot Miljöpartiet?

Anders Holmberg gjorde sedan sitt bästa för att hålla kvar samtalet kring partiets ideologi, något som uppenbarligen besvärade Anna Kinberg Batra. Försöken att lyfta diskussionen till en principiell nivå misslyckades helt. Svaren från moderatledaren var närmast av typ “goddag – yxskaft.”

Den kluvenhet mellan liberalism och konservatism som Katarina Barrling pekade på var bekant för Kinberg-Batra. Hon kunde vidgå att dubbelheten finns, men var sedan noga med att inte positionera sej på skalan. Både liberala friheter och den “ordning och reda” som verkar uppfattas som signifikativ för konservatism, var lika viktiga för henne. Här gjorde Holmberg ett bra jobb när han pekade på viktiga identitetspolitiska frågor där hon tagit tydlig ställning. Det låsta kroppsspråket sprack upp när femisism och homosexuellas rättigheter kom på tal.  Det kändes befriande att se henne lämna det Reinfeldska pokerfacet för några minuter. Tyvärr tog hon åter på den stela masken när hon gång på gång vägrade att ställa sej bakom Fredrik Reinfeldts starka uttalande från 2014 om att “Vi ska öppna våra hjärtan” för människor på flykt. En tydlig och klar eftergift av Anna Kinberg Batra för en invandringsskeptisk opinion inom den moderata väljarkåren. Är det priset hon får betala för att kunna sitta kvar året ut?

Partiledaren – intervju med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt

press-Jonas9-150x150 2

Det tål att fundera över hur Jonas Sjöstedt hade klarat en liknande intervju om han idag, istället för att sitta på läktaren, hade befunnit sej i regeringsställning. Om han till exempel hade varit ansvarig för sjukvård och sociala frågor, hade han då kunna vara så avslappnat trygg med att besvara hypotetiska frågor om ett framtida socialistiskt samhälle?

Intervjuaren Anders Holmberg ifrågasatte vad det är för ideologi som styr Vänsterpartiet idag, men valde att avstå från det vanliga ifrågasättandet av om partiet verkligen har tagit avstånd från kommunismen. På Holmbergs fråga om var det finns en genomförd och fungerande socialism valde Sjöstedt att lyfta fram Sverige, eller vissa inslag i svensk politik. Vård och omsorg, skola. Och visst är våra bibliotek ett exempel på att samhället kan – via skattemedel – tillgodose ett allmänt samhälleligt behov. Bra att på det sättet avdramatisera en ideologiskt laddad fråga genom att peka på något så alldagligt och sällan ifrågasatt.

Sjöstedt kunde nu lugnt beskriva ett framtida (v) – styrt samhälle. Demokrati skall naturligtvis råda, marknad ska finnas. Småföretag gynnas. Åtskilliga större företag styrs av de som arbetar i dem och några vinster förkommer inte inom offentlig verksamhet. Det görs rejäla gröna satningar. Kvinnor och män har lika löner och villkor. Samhället investerar i bostäder, infrastruktur, skola och vård.

Allt detta ska åstadkommas successivt, utan revolution – folket röstar helt enkelt fram allt detta i allmänna val. Det blir kanske som med den successiva avvecklingen av ränteavdragen som Sjöstedt pläderde för – en procentenhet per år. Superreformism. Inga mattor ska ryckas undan några fötter!

Vänsterpartiet har just nu ett bra läge där det i godan ro kan se hur de andra partierna manövrerar med varann. Kanske blir det upp till bevis i höst i samband med en budgetuppgörelse?

I den efterföljande chatten gav vänsterledaren några argument för varför Sverigen ska hålla sej utanför Nato. Han nämnde land annat Turkiet som olämplig allianspartner eftersom landet använder militären mot sitt eget folk och att Natos strategi bygger på möjligheten att använda kärnvapen.

Partiledaren – intervju med Sverigedemokraternas Mattias Karlsson

0831636664429_192

 

Mattias Karlsson, fortfarande vikarie för Jimmie Åkesson, såg litet trött ut under kvällens utfrågning i SVTs programserie Partiledaren. Kanske tur för honom att Anders Holmberg höll en ton som i jämförelse med Camilla Kvartoft i gårdagens samtal med Åsa Romson gav ett närmast vänligt och behagligt intryck.

Frågor kring den interna striden med företrädarna för ungdomsförbundet inledde intervjun. ”Operation vittvätt” pågår och en del av den dubbelhet som denna aktion innebär framgick under den följande halvtimmen. Som statsvetaren Katarina Barrling påpekade innebär inte glidningen mot värdekonservatism att kopplingen till nationalism försvinner, snarare tvärtom – den blir starkare.

Karlsson fick gott om tid att lägga ut texten i partiets paradgren invandringen.

De många frågorna kring partiets ideologi och mål tydliggjorde hur kluven ledningen inom Sd framstår. Samtidigt som man vill distansera sej från en “elak” och invandrarfientlig bild, stryks främlingsfientligheten medhårs genom att måla upp en bild av ett aggressivt islam. Det hjälper inte hur mycket ledande företrädare tar avstånd från terrordåd, Karlsson måste ändå peka på avarterna. Därefter, när hans framtoning tippar över, smickrar han “många goda och duktiga invandrare”; “Det handlar inte om enskilda indivder” utan om långsiktiga mål. På det här sättet lyckas Mattias Karlsson slå knut både på sej själv och på partiet. Invandringskritiskt – men “inte mot invandrare”.

Inte undra på att Karlsson, som sagt, verkade pressad och trött mot slutet. Det gäller att hålla ihop benen, så att inte puckarna slinker in den vägen.

Nyfiken på Fredrik Reinfeldt

 

ce30d269

 

 Några snabba tankar direkt efter det andra samtalet i serien med politikersamtal som leds av psykoterapeuten Poul Perris.

Samtalet var på känslomässigt neutral nivå, trots att Poul Perris gjorde sitt allra bästa – jag såg hur han kämpade, men det lyfte inte till emotionella djup. Reinfeldt flöt ovanpå och jag hade en känsla att han inte hade respekt för situationen.  Han var lika mycket på sin vakt som annars i officiella sammanhang och fungerade med sina invanda politiska ryggmärgsreflexer på ett sätt som Jonas Sjöstedt kunde släppa stundvis i sitt samtal förra veckan. Vid ett tillfälle tror jag att Reinfeldt var känslonära, och Poul lutade sej fram – tror att det handlade om nederlag och att vara ute i kylan, men stunden passerade förbi. Att visa svaghet gick inte. Frågan är varför? På grund av oförmåga, ovilja, eller var tillställningen regisserad? Av vem i så fall? Programledarna, eller av Reinfeldt själv? Hans stab?

En psykoterapeut simmar på torra land om det inte finns en överenskommelse om öppenhet. Det gäller också i den här situationen. Även om det inte handlar om psykoterap utan ett publikt samtal,  måste ändå terapeuten ha tillgång till arbetsverktyget tillit och förtroende för att alls kunna få en bra dialog till stånd. Avsaknad av frågor kring det som verkligen bränner till gör att det hela blev ett tråkigt samtal för de allra flesta.

Statsvetarna var kanske de enda som inte kände tristess. Katarina Barrling och Ludvig Beckman lyckades fånga upp oväntade konservativa tankar och uttryck. Jag kommer att tänka på psykoanalys, som kritiserats för att tolka omedvetna processer trots patientens motstånd och försvarsmanövrer. Resultatet av det riskerar att bli antingen övertolkning som faller platt – men även då och då nya insikter. Det som läckte ut av Fredrik Reinfeldts känsloliv kunde bäst tolkas i politiska termer, varför det krävdes akademisk statsvetenskaplig nivå för analysen. Möjligen är dock analysresultatet i form av politisk diagnos omedveten för ”patienten”.

Min psykologiska ”bedömning” efter ett samtal blir dock mer en fråga: Är politik Fredrik Reinfeldts blod och själ?