Ebba Busch Thor och Stefan Löven till rasande angrepp mot Jimmie Åkesson i stundtals förvirrad partiledardebatt

ebba-ute_580

Är skolans problem att Alliansen ser till att pengar rinner ut till storföretag, eller är det att rödgröna inte bryr sig om att eleverna ska lära sig något? Så karikatyrmässigt skulle en tittare uppfatta att politiker ser på den svenska skolans problem efter att ha sett början på kvällens partiledardebatt. Tyvärr tror jag att många tittare stänger av redan här, förvirrade och distanserade

Siffror som kastades fram och tillbaka.  Satsningar på skolan, försvaret och miljön – omöjligt att fatta för den som inte är direkt insatt i sakfrågorna. Vem riktar sig politikerna till i en sån här debatt? Kan omöjligt vara genomsnittssvensken.

Undantag fanns – plötsligt blev det knivskarpt: När regeringsfrågan kom upp blev Jimmie Åkesson  hårt ansatt.

Stefan Löven angrep honom för hans bakgrundhistoria i ett parti som han kallade både nazistiskt och rasistiskt. Ebba Busch Thor följde rasande upp med anklagelser om järnrör, antisemitiska skämt och uttalanden inom Åkessons parti. Åkesson tappade fattningen och kunde inte försvara sig  med sakargument. Påfallande störd föll han tillbaka på allmänna beklaganden om låg debattnivå, mumlade om enskilda personers misstag. Efter den omgången var Åkesson påfallande tillbakadragen under resten av debatten.

Anna Kinberg Batra  och Stefan Löven utbytte bistra blickar, personkemin mellan dem känns mycket frostig. Det känns efter den här debatten orealiststiskt att Jan Björklunds idé om ett tänkbart framtida samregerande mellan Alliansen och S och skulle vara en framkomlig väg.

Anna Kinberg Batra  sade tydligt att hon inte kan tänka sig en alliansregering med stöd av SD. “Hur de sedan röstar i enskilda frågor kan inte jag rå över”.

 

 

 

Anna Kinberg Batra i Almedalen

Anna Kinberg Batra Almedalen

Händernas position fick mej att tänka på en romanssångerska. Anna Kinberg Batras kontrollerade stil kan bäst sammanfattas med hjälp av bilden ovan. Hon verkar säga tyst till sej själv: “Flaxa inte med händerna som Annie och Ebba. Jag är en blivande statminister och då duger det inte att vifta hur som helst.”

Klänningen, i en blåfärg som nu börjar bli så vanlig att jag kommer att börja kalla den politikerblått, avslöjade trendigt vältränade överarmar.

Anna Kinberg Batra talade i den avmätta stil som vi nu börjar vänja oss vid. Hon höll sej ofta till manus, vilket ibland försvårade publikkontakten. Som alla talare var hon bäst utan papperen.

Och plötsligt börjar hon fnittra! Kanske någon hade ropat något roligt, någon som ville påminna henne om något. Kittlar henne litet. Som om hon inte tar sej själv på allvar några sekunder. Kanske vill hon lätta upp, får draghjälp av någon. Eller tänk om det bara spontant kommer fram en lättare och roligare sida? Vad vet jag, men det vore kul.

Hennes tal handlade om jobben, framförallt “det första jobbet”, som hon säkert sade tjugo gånger.  (Hur kul kan det vara att stå och tjata på det sättet. Medietränare, tänk på era kunders mentala hälsa!) Men när hon talade om sitt första egna jobb var hon engagerad och verkade nästan längta efter tillvaron i en sommarkiosk. Att få använda armmusklerna till att bära kartonger.

Det gick inte att ta miste på hennes äkthet i frågan om att människor ska få sitt första jobb. Det gäller ju inte bara unga, utan också de som sökt sej till Sverige. Men motsägsefullt och med en svepande generalisering talade hon sedan om “dom som inte jobbar” – som andra politiker vill höja bidrag för. I mina öron låter det som en gammal fördom att det finns de som inte vill jobba. Sånt stryker hon medhårs, liksom vissa främlingsfientliga strömningar när hon talar om otrygghet och missförhållande för människor i det som nu med ett nytt uttryck kallas för “nya utanförskapet”. Medveten om risken för generaliseringar, tar hon sedan tillbaks –  “Det gäller inte alla”. Men några av hennes  formuleringar lät ändå som avsedda för att avhålla en del moderater från att gå över till Sd.

När det gäller Nato var det inte fråga om om utan när vi skall anslutas. Vad som skulle vara “när” framgick dock inte. Plakatpolitik.

“Stefan Löfven har ingen jobbagenda – han har en jobbig agenda!” Ha, ha, David Batra:  Kandiderar du för en ministerpost – rolighetsminister?

 

Skilsmässoprojekt? Ja, men vi kör ändå!

 

I “Viktors val” – satsningen med politiska kommentarer  på dn.se betecknas det här som “skilsmässofilm”.

Det tål att påminnas om att ingen av de inblandade är skådespelare. Inte ens på amatörnivå. Och kanske är det skådespel som hade behövts för att göra tillställningen trovärdig. Men ändå – är det inte så här det går till i en familj det ska bjudas till  och vara trevlig, skicka diverse inspelade hälsningar när och fjärran? Kan göra ett töntigt intryck, ja, men de tre i bild verkade ha utmanat sin genans och istället anammmat Klungansketchens: “Kan vi inte köra ändå!?”

http://www.dn.se/webb-tv/program/viktors-val/viktors-val-alliansens-gripande-skilsmassofilm/

Partiledaren – intervju med Moderaternas Anna Kinberg Batra

2015_anna_kinberg_batra_6_foto_peter_knutson_0 2

Kinberg Batra försvarade den kritiserade  decemberöverenskommelsen med de rödgröna. Hon gjorde det delvis på liknande sätt som igår Ebba Busch Thor från Kristdemokraterna. Taktiken är att “gilla läget”, framhålla det faktiska parlamentariska läget och att allianspartierna inte alls har lämnat walk over. Istället utmålas DÖ som det minst dåliga alternativet i rådande situation och en välbehövlig distans skapas till Sd.

Intressant är hur hon flera gånger talar om att “byta ut regeringen”. Är det så att hon tillsammans med de andra alliansartierna avvaktar ett läge där den nuvarade rödgröna konstellationen spricker, kanske till följd av i första hand psykologisk krigföring mot Miljöpartiet?

Anders Holmberg gjorde sedan sitt bästa för att hålla kvar samtalet kring partiets ideologi, något som uppenbarligen besvärade Anna Kinberg Batra. Försöken att lyfta diskussionen till en principiell nivå misslyckades helt. Svaren från moderatledaren var närmast av typ “goddag – yxskaft.”

Den kluvenhet mellan liberalism och konservatism som Katarina Barrling pekade på var bekant för Kinberg-Batra. Hon kunde vidgå att dubbelheten finns, men var sedan noga med att inte positionera sej på skalan. Både liberala friheter och den “ordning och reda” som verkar uppfattas som signifikativ för konservatism, var lika viktiga för henne. Här gjorde Holmberg ett bra jobb när han pekade på viktiga identitetspolitiska frågor där hon tagit tydlig ställning. Det låsta kroppsspråket sprack upp när femisism och homosexuellas rättigheter kom på tal.  Det kändes befriande att se henne lämna det Reinfeldska pokerfacet för några minuter. Tyvärr tog hon åter på den stela masken när hon gång på gång vägrade att ställa sej bakom Fredrik Reinfeldts starka uttalande från 2014 om att “Vi ska öppna våra hjärtan” för människor på flykt. En tydlig och klar eftergift av Anna Kinberg Batra för en invandringsskeptisk opinion inom den moderata väljarkåren. Är det priset hon får betala för att kunna sitta kvar året ut?