Ebba Busch Thor och Stefan Löven till rasande angrepp mot Jimmie Åkesson i stundtals förvirrad partiledardebatt

ebba-ute_580

Är skolans problem att Alliansen ser till att pengar rinner ut till storföretag, eller är det att rödgröna inte bryr sig om att eleverna ska lära sig något? Så karikatyrmässigt skulle en tittare uppfatta att politiker ser på den svenska skolans problem efter att ha sett början på kvällens partiledardebatt. Tyvärr tror jag att många tittare stänger av redan här, förvirrade och distanserade

Siffror som kastades fram och tillbaka.  Satsningar på skolan, försvaret och miljön – omöjligt att fatta för den som inte är direkt insatt i sakfrågorna. Vem riktar sig politikerna till i en sån här debatt? Kan omöjligt vara genomsnittssvensken.

Undantag fanns – plötsligt blev det knivskarpt: När regeringsfrågan kom upp blev Jimmie Åkesson  hårt ansatt.

Stefan Löven angrep honom för hans bakgrundhistoria i ett parti som han kallade både nazistiskt och rasistiskt. Ebba Busch Thor följde rasande upp med anklagelser om järnrör, antisemitiska skämt och uttalanden inom Åkessons parti. Åkesson tappade fattningen och kunde inte försvara sig  med sakargument. Påfallande störd föll han tillbaka på allmänna beklaganden om låg debattnivå, mumlade om enskilda personers misstag. Efter den omgången var Åkesson påfallande tillbakadragen under resten av debatten.

Anna Kinberg Batra  och Stefan Löven utbytte bistra blickar, personkemin mellan dem känns mycket frostig. Det känns efter den här debatten orealiststiskt att Jan Björklunds idé om ett tänkbart framtida samregerande mellan Alliansen och S och skulle vara en framkomlig väg.

Anna Kinberg Batra  sade tydligt att hon inte kan tänka sig en alliansregering med stöd av SD. “Hur de sedan röstar i enskilda frågor kan inte jag rå över”.

 

 

 

Annie Lööf i Almedalen

Annies händer

 

Inför sitt tal i Almedalen i går sitter Annie Lööf i publiken. “Nu ska jag stå här”, säger hon efter att ha presenterats. Det känns som ett slip of the tounge – hon erkänner att hon inte är bekväm med situationen – vems nu regin kan vara – och går efter en sekund upp på scen.

Hennes engagemang går inte att ta miste på – bland annat med en stark plädering för en samlad borgerlighet och valfrihet inom vården. Vissa delar kan jag också sympatisera med; hennes tal om grön skatteväxling som bör attrahera miljöpartister, även den starka pläderingen för ett öppet samhälle. Det sista drog också kvällens starkaste bifall.

Men centerpartiledaren kunde ändå upplevas återhållen och starkt kontrollerad i sitt utspel.  Hennes många handgester inövade och stela, delvis dolda bakom blombukett. Klädseln strikt och ganska formell.

Någon gång kunde hon tillåta sej att låta engagemanget ta plats och ges ett uttryck i stark känsla. I talet om det öppna samhället – ja! Och när hon talade sej varm för Toverödshus äldreboende. Bra det också. Och allra mest : En samlad borgerlighet. Makten tillbaka!

Hon måste ha varit spänd av någon anledning – jag såg en enorm lättnad när talet var över. Varför?

 

 

Skilsmässoprojekt? Ja, men vi kör ändå!

 

I “Viktors val” – satsningen med politiska kommentarer  på dn.se betecknas det här som “skilsmässofilm”.

Det tål att påminnas om att ingen av de inblandade är skådespelare. Inte ens på amatörnivå. Och kanske är det skådespel som hade behövts för att göra tillställningen trovärdig. Men ändå – är det inte så här det går till i en familj det ska bjudas till  och vara trevlig, skicka diverse inspelade hälsningar när och fjärran? Kan göra ett töntigt intryck, ja, men de tre i bild verkade ha utmanat sin genans och istället anammmat Klungansketchens: “Kan vi inte köra ändå!?”

http://www.dn.se/webb-tv/program/viktors-val/viktors-val-alliansens-gripande-skilsmassofilm/

Nyfiken på Annie Lööf. En dyna om ständigt flöt upp.

 

Annie_tumnagel_2

Jag har tyckt synd om Annie Lööf ända sedan hon blev partiledare för Centerpartiet. Det är som om hennes svårigheter har drabbat mej. Hennes problem med en uppenbar prestationsångest och nervositet har ofta gjort att hon talat för mycket och för snabbt i situationer då hon hade behövt tänka efter. Och självmordsuppdraget att ta sej an ett parti som så mycket famlar efter ett berättigande och en trygg väljarbas.

I dagens samtal med Poul Perris i SVT:s serie Nyfiken på landade Lööf en kort stund i sej själv. Det var när hon berättade om den sorg som drabbat familjen för två år sedan. Hon skulle behövt vara kvar där och sluppit den klämkäcka optimismen. Men istället för att hålla kvar vid känslan gick samtalet snabbt över till hennes engagemang för dem som drabbas av mobbning. Ett par sekunder handlade det igen om Annie Lööfs  känslor över att bli retad för sitt röda hår, men hon hade där snabbt en strategi för att försvara sej och behövde inte känna sej nedtryckt. Bra det, men hon behövde då  inte smaka på något annat än på den tävlings- och kampanda som driver henne.

Jag har vid numera, efter att serien snart är klar, gett upp om att Poul Perris skulle tillåtas att fördjupa samtalen att gälla partiledarens person mer än en kort stund. Dock överraskade han ändå idag mot slutet, med en sista, lätt desperat fråga efter vad Annie Lööf upplevde som sitt största misslyckande. Vad han var ute efter vet jag inte, men anar en liten förhoppning att Centerledaren skulle ha kommenterat de starkt dalande opinionssiffrorna. Dock förgäves. Lööf hade vid det laget sedan länge gått in i ”massmediamode” och gick på autopilot. Hennes attityd var totalt förutsägbar och hon skulle ha kunnat svara i sömnen.

 Min  bild av samtalet var  som när man försöker trycka en flytdyna under vattnet. Den kommer ständigt upp.

 Poul Perris upplevdes långa studera lika fragmentarisk och nyckfull i sitt frågande som Centerpartiets politik. Jag förstår att han hade det svårt, men hade han också gett upp? Hoppas han hade någon att tala med efteråt.