Anita Salomonsson på Bokcafé Pilgatan

2017-01-28

Häromdagen presenterade författaren Anita Salomonsson sin nya bok Ängeln i posthuset på Bokcafé Pilgatan i Umeå. Den kommer nu i dagarna ut på Norstedts.

Jag anade en viss lättnad Anita Salomonsson. Kanske för att hon nu skrivit av sig en skuld som hon sedan barndomen känt inför sin moster som är förebild för huvudpersonen i romanen om postmästaren ”Elin Wiktoria Karlsson, av sin far, den gode klockmakarn, i vardagslag mest kallad Elina”.

Vad skulden kommer sig av framgår av boken, det ska inte avslöjas här, men klart är att Anita Salomonsson har mycket starka känslor för huvudpersonen som ägnade sitt liv åt att med stor samvetsgrannhet sköta posten i västra delen av Hjoggböle.

En av byinnevånarna har berättat om hur hon som litet barn bemöttes på ett ömsint sätt av Elina och sedan kom att se henne som en ängel. ”Och en ängel, det var hon verkligen”, säger Anita Salomonsson.

Om boken ska jag berätta mer när jag har läst den färdigt. Spana under Lästips.

Gunnar Balgård om sin bok Jack och gänget

gunnar-balgard-3

 

Han anslår tonen direkt, Gunnar Balgård, när han läser ur sin diktsamling Landet i väster: poesi och fotografi; Det här handlar om musik, det börjar och slutar med det. Under den timme han framträder  på Bokcafé Pilgatan i kväll återkommer han flera gånger till att Jack Kerouac skrev under inflytande av jazzen, den musikform som också Gunnar Balgård älskar.

Kerouac fann sitt språk när han hittade sin musik, sitt tempo, sin låt, sedan skrev han bara på, inspirerad, driven. Det tog sen lång tid innan hans “On the road” kunde ges ut, förlaget trodde inte att den var läsbar. Men den kom med tiden att kallas generationsroman, blev en mycket stor framgång.

Jack Kerouac och The Beat Generation ville skildra ett USA utanför den akademiska världen. De reste och såg något mera än storstäderna, mera än överklassens miljöer, skrev om arbetarklassen, om återvändande soldater, ursprungsbefolkningar. Utan att idealisera.

Gunnar Balgård har också rest i USA och jag tror att han har försökt följa Kerouac i spåren, försökt få en bild av liknade miljöer, vad blev det av dem?

Av det har det har blivit poesi och tidningsartiklar, nu också boken Jack och gänget som man  blir nyfiken på. Utgiven av Leopard förlag.

Och författaren slutar som han börjar. Visar oss en film där Kerouac läser dikt till bluestoner, ger oss bilder som ett slags roadmovie. Vi åker med i hög fart.

 

 

Andrea Räder om bröderna Grimm på Bokcafé Pilgatan i Umeå

img_1007-3

Snövit känner du säkert till, liksom Törnrosa och Hans och Greta. Sagor som berättats länge, lästs av barn och föräldrar, filmatiserats av Disney. Och kanske vet du att sagorna skrevs av bröderna Grimm … eller vänta nu, skrevs inte utan nedtecknades.

Dessa bröder har blivit hyllade som föregångare eller förtalade litet på samma sätt som Staffan Westerberg idag – gubbar som skapat ångest hos barn. Men jag tror att få vet mer än så. Vilka var de då? Många nyfikna lyssnade på författaren och tecknaren Andrea Räder som berättade om Jacob och Wilhelm Grimm vid en bokfrukost på Bokcafé Pilgatan i Umeå igår.

Bröderna föddes i slutet av 1700-talet och växte upp i en liten tysk stad under knappa omständigheter. De blev tidigt faderslösa, levde och arbetade hårt, tätt tillsammans, stöttade och kompletterade varandra. Tack vare släktingar och mecenater kunde de studera juridik, men de kom aldrig att arbeta som jurister utan ägnade sig istället åt språkvetenskap. Deras intresse för sagorna väcktes när de forskade i det tyska språkets rötter och började snart samla in och skriva ned vad de fick höra i sin bekantskapskrets. Där upptäckte de en skatt av berättartradition, inte bara av tyskt ursprung utan i ett vidare mellaneuropeiskt sammanhang.

Sagorna som bröderna Grimm nedtecknade var på ett plan enkla, spännande berättelser, avsedda för förströelse och gemenskap, men de berörde ofta också existensiella frågor, moral och etik – något om de båda bröderna var mycket medvetna om och ville framhäva.

Den första samlingen sagor gavs ut 1812 och kom efterhand ut i många nya versioner.

Tyskland var ett klassamhälle, bestående av småstater med varierande styrelseformer, ofta mycket auktoritära. För att kunna utföra sitt arbete var Jacob och Wilhelm beroende av välvilja hos den furste som anställde dem. De var frispråkiga med liberala idéer, och kom i onåd då de tog initiativ till protester i samband med en statskupp. För ett tid övervägde de att lämna Tyskland, men lyckades ta sig till Berlin där de under sista åren av sina liv arbetade på Humboldtuniversitetet med en tysk ordbok. Wilhelm, som var sjuklig dog 1859, några år före Jacob.

Detta och mycket annat berättade Andrea Räder om, varsamt och lyhört intervjuad av bibliotekarien Hans Millgård.

img_1004-2

Under en timmas tid delade Andrea med sig av sin entusiasm kring bröderna Grimm med detaljer och färg. På eftermiddagen samma dag läste hon sagor, också det på Bokcafé Pilgatan.

Andrea Räders bok heter BRÖDERNA GRIMM – inte bara Snövit. Anna Höglund har illustrerat och originalteckningarna finns att se på Bokcaféet.

Slutligen – om du tror att du vet något om bröderna Jacob och Wilhelm Grimm efter att ha sett filmen om dem – glöm det. Lyssna istället på Andrea Räder. Hon ger kunskaper och känsla för dessa båda herrar och vad de åstadkom.

Vi som gick ut denna kalla förmiddag i december höll värmen ända hem.

 

Claes Andersson på Bokcafé Pilgatan i Umeå

 

claes-andersson

“Du glömde det viktigaste – pensionär!”  – Claes Anderssons kommentar till den inledande presentationen med mängder av meriter han samlat under ett långt liv. Poet och författare, psykiater och jazzmusiker är bara några av punkterna på hans CV.

Kanske är det hans lättsamma hållning  – på Umeås Bokcafé Pilgatan i kväll går det att snabbt att släppa eventuell vördnad inför finlandssvensken. Desto mer känner åtminstone jag glädje att vara där och ta del av en välmatad timme med poesi, prosa och pianojazz.

Redan i den inlednade dikten om pappan är Claes Anderssons fina avvägning mellan känsloarter uppenbar. Över sorg, vrede och avståndstagande till något som närmar sig värme. Om hur relationen förändras med åren, tills det mot slutet av pappans liv blir möjligt att mötas.

“Stilla dagar i Mejlans” är Anderssons senaste bok som nu utkommer på Förlaget. Det är inte jag, men det finns likheter säger han om den, som för att gardera sig och slippa undan påträngande frågor. Vilket inte hindrar honom att i nästa stund med glimt i ögat erkänna att “det är mycket jag” när han läser om Anders med en mängd krämpor och sjukdomstillsånd, mannen som klagar över att han alltid blir övergiven av kvinnor.

Claes Andersson varvar uppläsningar med att spela jazz på piano, sätter sin personliga prägel på melodier som många hört förr.

Han föredrar poesin som det mest meningsfyllda bland litterära former, beskriver den nästan som en “addiktion” – ett beroende. “Poesi kan man alltid skriva, även i små stunder som blir över. Ett sätt att vara någon annan.” Och han citerar Ekelöfs ord: “All dikt har först varit dröm”. Claes Andersson har getts ut på ett antal olika förlag, bland annat kom hans poesisamling “Mörkrets klarhet” ut 2010 på Heidruns förlag.

Natten före väljs Trump till president i USA och Claes Andersson har en ångestfylld dag. Själv har han också ställt upp i presidentval men säger med en suck: “Det var tur att jag inte blev vald, det ska fan va president!” Han verkar lättad att vara pensionär.

 

Mattias Alkberg: ”Jag är inte alls så arg som folk tror.” 2016

mattias-alkberg

Skillnaden mellan att turnera som musiker och som poet är att det senare betyder ingen alkohol och mycket tystare. Det är skönt säger Mattias Alkberg, poet, musiker och låtskrivare.

I går samtalade han på Bokcafé Pilgatan i Umeå med Sara Meidell, kulturredaktör på tidningen Västerbottens-Kuriren.

Alkberg ger nu ut sin sjätte (eller var det sjunde, han var osäker) diktsamling med titeln Ön på förlaget Teg Publishing.

Mattias Alkberg visst vara arg. Dikten Pinocchio skrev han i vrede efter det motstånd som han och andra fört mot nedläggning av skolan i hans by. Kampen förlorades, men Alkberg omsatte sin frustration i dikten som slutar:

Begrip eller dö

Att leva är att brytas ned

Mattias Alkberg diktar så att en läsare ofta känner igen sig. Han kan vara experimentell, men kultursnobberi får andra stå för. Han talar om sitt skrivande som kranen som ständigt rinner. Det kan bli för mycket, visst. Men det är hans liv, det han ser omkring, som får honom att dikta, ofta ur ständigt växlande perspektiv – något som Sara Meidell liknade vid vågrörelser i vatten.

Andra dikter som Aklberg läste under kväller på Café Pilgatan:

Biograf, om den desillusionerade iakttagaren som tar olika identiteter, ifrågasätter allt  – och inte vågar sig ut.

Molnfabriken med omnejd har sin utgångspunkt i människan som produktionsvarelse i industrin, den storskaliga grottekvarnen som många sett och upplevt in på huden.

Att skriva gör att det känns litet bättre, säger Mattias Alkberg. Uppgivenhet tillsammans med raseri har funnits i hans dikter. Titeln på hans tidigare diktsamling Era svin vittnar kanske om det. ”Men jag är ändå inte så arg som folk tror”. Poeten såg också riktigt glad ut för den uppskattning han fick efter framträdandet. Det var näst intill fullsatt på Bokcafé Pilgatan och kanske kunde han också en stund slippa den inre ”tuffande maskinen” som ständigt skriver nytt.

http://www.mattiasalkberg.se/

http://www.tegpublishing.se/

Tackla hatet

Rebecka Bohlin 2

I skydd av anonymitet grasserar hatet på sociala medier, i kommentarsfält och på hemsidor. Journalister är en av de yrkesgrupper som är mest utsatta. Demokratin är hotad när de inte längre vågar och orkar skriva. Tendensen finns redan – många journalister vittnar om hur de tvekar och ibland väljer att inte publicera av oro för efterverkningar i form av hot  och hat. Idag är var tredje journalist i Sverige utsatt för hot.

Om detta berättade journalisten och författaren Rebecka Bohlin på Bokkafé Pilgatan i ett föredrag i serien Ordcafé. Hennes bok Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar dig kommer ut i dagarna.

Rebecka inledde med exempel på hur hoten kan se ut.  Den spanska journalisten Lydia Cacho fanns 2014 med på Reportrar utan gränsers lista över världen främsta hjältar för yttrandefriheten. Hennes familj undkom nätt och jämt ett brevbombsattentat. Och intervjuade svenska tidnings- radio- och TV-journalister vittnar alla om extrema våldshot.

Som vanligt lyssnade jag med psykologöron. Hur reagerar någon som får ständiga hot av arten: “nån borde köra upp en kniv i fittan på dig “, eller ännu värre saker? Svaret från alla: “Självklart är jag rädd”. Varför skulle journalister reagera på annat sätt än andra?

Hoten och hatet skapar stress som nöter på den som utsätts.  Det handlar ofta om extrema situationer. Rebecka Bohlin tryckte framförallt starkt på arbetsgivarens ansvar att se problematiken som en arbetsmiljöfråga och att agera i enlighet med detta. Den som har fullt stöd av ledningen mår litet bättre och kan ha större möjlighet att orka fortsätta. Rebecka talade också om hur omgivningen i övrigt kan stötta och vad den utsatta själv kan göra. Boken innehåller åtskilliga tips på hur stressen kan hanteras.

Ett generellt råd slutligen: Håll inte tyst om hoten. Berätta, anmäl!

Ausonius bakade Arklöfs recept

Gellert Tamas

Författaren och dokumentärfilmaren Gellert Tamas intervjuade John Ausonius många timmar i fängelset. En dag ville fången bjuda på fika och Tamas lät sig väl smaka på kakan tillsammans med det närvarande filmteamet. “Och vem har bakat?” “Det har jag – det är Jackie Arklöfs recept.”

Detta och mycket annat med anknytning till boken Lasermannen, nu i ny upplaga, berättade Gellert Tamas i kväll på Bokcafé Pilgatan i Umeå.

(“När man blir inbjuden till Pilgatan tackar man inte nej.”)

Tamas inledde med en kort bakgrundsbeskrivnig över det Sverige som Ausonius härjade i under början av nittiotalet. “Många menar att den stora förändringen av vårt land skedde vid mordet på Olof Palme – men jag menar att det istället skedde under de här åren.”

Ausonius, lika litet som Mangs i Malmö och Breivik i Norge var “ensamma galningar”. De agerade visserligen på egen hand men hade alla en mycket medveten politisk agenda. Ändå har många velat se dem som sjuka, avvikande individer – till skillnad från till exempel jihadister som omedelbart beskrivs som terrorister i samband med olika former av attentat.

Gellert Tamas berättar om obehagliga intervjusituationer, särskilt i början av kontakten med John Ausonius. Det tog lång tid innan det gick att tala om mer personliga ämnen som Ausonius uppfattade som känsliga. Skotten mot oskyldiga människor var däremot inga problem att ta upp. Någon empati för offren fanns inte hos den man som är ansvarig för att ha dödat en människa och skadat åtskilliga andra allvarligt.

En del publikfrågor berörde den politiska situationen i Sverige och Europa idag. Tamas avvärjde klokt att ta på sig rollen som orakel som siar om framtiden, men en viss pessimism sipprade ändå fram.

Någon bad Tamas jämföra Sverige idag med början av 1990-talet. Bland annat pekade han på internets betydelse. Information och nyheter ligger nu en knapptryckning borta, människor tenderar att låsa in sig i bubblor av likasinnade som bekräftar varann, något som leder till polarisering.

Boken Lasermannen av Gellert Tamas bör alla läsa. Som sagt nu i nyutgåva, finns i pocket.