Annie Lööf i Almedalen

Annies händer

 

Inför sitt tal i Almedalen i går sitter Annie Lööf i publiken. “Nu ska jag stå här”, säger hon efter att ha presenterats. Det känns som ett slip of the tounge – hon erkänner att hon inte är bekväm med situationen – vems nu regin kan vara – och går efter en sekund upp på scen.

Hennes engagemang går inte att ta miste på – bland annat med en stark plädering för en samlad borgerlighet och valfrihet inom vården. Vissa delar kan jag också sympatisera med; hennes tal om grön skatteväxling som bör attrahera miljöpartister, även den starka pläderingen för ett öppet samhälle. Det sista drog också kvällens starkaste bifall.

Men centerpartiledaren kunde ändå upplevas återhållen och starkt kontrollerad i sitt utspel.  Hennes många handgester inövade och stela, delvis dolda bakom blombukett. Klädseln strikt och ganska formell.

Någon gång kunde hon tillåta sej att låta engagemanget ta plats och ges ett uttryck i stark känsla. I talet om det öppna samhället – ja! Och när hon talade sej varm för Toverödshus äldreboende. Bra det också. Och allra mest : En samlad borgerlighet. Makten tillbaka!

Hon måste ha varit spänd av någon anledning – jag såg en enorm lättnad när talet var över. Varför?

 

 

Icke-kommunikation är också kommunikation.

 

hämta (1)

Ibland är tystnad mera talande än ord. Maud Olofsson sade något mycket viktigt mellan raderna i Aktuelltintervjun förra veckan. Hon kan inte ha varit omedveten om vad reaktionerna skulle bli på hennes vägran att svara på den enkla frågan: ”Informerade du Fredrik Reinfeldt om NUON?”

Hon drog på sej kritiken och framstod som löjlig men samtidigt var det hon indirekt avslöjade desto viktigare.

Vad visste Fredrik Reinfeldt om att Nuonaffären var aktuell och förbereddes? Statsministern har uppgett att han endast informerades när fakta redan var på bordet. Maud Olofsson har tidigare gett en annan version, nämligen att hon verkligen hade informerat till alla berörda, inklusive statsministern.

När Maud Olofsson Vid den famösa intervjun tisdagen den 13 maj vägrade att svara var det hon inte sade samtidigt det viktigaste, nämligen: ”Jag hade fel, statsministern visste inte”. Denna icke-kommunikation är svaret: ”Jag har ju sagt att han visste – det tar jag inte tillbaks.” Det är inte otänkbart att hon var fullt medvetet kalkylerande om att detta underförstådda budskap inte skulle höras, utan att istället journalistiska ryggmärgsreflexer skulle utlösas. Reinfeldt har redan fattat dubbelheten – inte konstigt med hans surmulna tystlåtenhet efteråt. Medvetna allianspolitiker går förmodligen omkring och gläds åt att borgerlig press nu deltar i excesser att driva med Mauds framträdande. Det passar utmärkt i politiken att nu tysta ned den viktigaste frågan – Alliansregeringens ansvar för NUON-fiaskot.

De enda som trätt fram till stöd för Maud Olofsson är C-politiker, men i linje med mönstret är det rent personlig äreräddning det handlar om: ”Skulle Maud Olofsson ha ägnat massor av tid åt att informera statsministern om en affär som ett statligt bolag ska göra med kort varsel…” skriver till exempel Kristina Jonäng, ledamot i centerns partistyrelse i SvD. Uppslutning bakom Alliansledningen, alltså samtidigt som Maud Olofsson äreräddas på närmast Jesus-nivå. Ungefär: ”Hon är skuldfritt uthängd på korset.”

Drevets logik dominerar ännu så länge. När kommer sanningens logik? Och hur ska Fredrik Reinfeldts pudel då se ut? Kommer den före höstens val?

Nyfiken på Annie Lööf. En dyna om ständigt flöt upp.

 

Annie_tumnagel_2

Jag har tyckt synd om Annie Lööf ända sedan hon blev partiledare för Centerpartiet. Det är som om hennes svårigheter har drabbat mej. Hennes problem med en uppenbar prestationsångest och nervositet har ofta gjort att hon talat för mycket och för snabbt i situationer då hon hade behövt tänka efter. Och självmordsuppdraget att ta sej an ett parti som så mycket famlar efter ett berättigande och en trygg väljarbas.

I dagens samtal med Poul Perris i SVT:s serie Nyfiken på landade Lööf en kort stund i sej själv. Det var när hon berättade om den sorg som drabbat familjen för två år sedan. Hon skulle behövt vara kvar där och sluppit den klämkäcka optimismen. Men istället för att hålla kvar vid känslan gick samtalet snabbt över till hennes engagemang för dem som drabbas av mobbning. Ett par sekunder handlade det igen om Annie Lööfs  känslor över att bli retad för sitt röda hår, men hon hade där snabbt en strategi för att försvara sej och behövde inte känna sej nedtryckt. Bra det, men hon behövde då  inte smaka på något annat än på den tävlings- och kampanda som driver henne.

Jag har vid numera, efter att serien snart är klar, gett upp om att Poul Perris skulle tillåtas att fördjupa samtalen att gälla partiledarens person mer än en kort stund. Dock överraskade han ändå idag mot slutet, med en sista, lätt desperat fråga efter vad Annie Lööf upplevde som sitt största misslyckande. Vad han var ute efter vet jag inte, men anar en liten förhoppning att Centerledaren skulle ha kommenterat de starkt dalande opinionssiffrorna. Dock förgäves. Lööf hade vid det laget sedan länge gått in i ”massmediamode” och gick på autopilot. Hennes attityd var totalt förutsägbar och hon skulle ha kunnat svara i sömnen.

 Min  bild av samtalet var  som när man försöker trycka en flytdyna under vattnet. Den kommer ständigt upp.

 Poul Perris upplevdes långa studera lika fragmentarisk och nyckfull i sitt frågande som Centerpartiets politik. Jag förstår att han hade det svårt, men hade han också gett upp? Hoppas han hade någon att tala med efteråt.