Vilks på analyssoffan

 

 

Erik Helmersson skriver idag på dn.se en och tänkvärd text om Lars Vilks, undflyende och svår att begripa sej på.

 

Själv har jag, som Helmersson, växlat i min inställning till Vilks. Som många var jag fascinerad av konstnärens kamp för sitt Nimis – drivvedsbygget på stranden i  Kullabergs naturreservat. Jag minns en resa till Skellefteå för några  år sedan, enbart för att ta del av en miniversion av Nimis vid Skellefteälven.

 

Vilks teoretiska syn på konsten lämnar jag därhän. Men Helmerssons försök att förstå är intressant.  Jag erkänner min nyfikenhet. Han menar att Vilks ständigt vill vara en outsider och i underläge – ett självdestruktivt drag.

 

Psykologin kan dock inte ursäkta. Jag lämnar alla sympatier när Vilks fraterniserar med rasister – tack till Uppdrag granskning för att ni följde honom på resan till New York!

 

Det må vara hur det vill med Lars  Vilks motiv – det som återstår sammanfattar Erik Helmersson i slutet av ledaren. Jag tillåter mej att citera: ”Så vilket stöd förtjänar Lars Vilks? ….. det skulle kunna vara att slåss för Vilks yttrandefrihet men samtidigt stå fullt beredd att argumentera mot honom.”