En viktig fråga om nazismen i Sverige och Tyskland

17-1105054859

I veckoupplagan av ETC #7, daterad 7 juni, frågar Anders Lindström ”… när skulle demokratin kunna sätta en gräns, hit men inte längre..” Han inleder med en historisk tillbakablick ”När i tid och hur skulle till exempel nazismens framväxt i Europa på 30-talet kunnat stoppas demokratiskt?”

Johan Ehrenberg svarar med att påminna om hur nazismen i Tyskland blev möjlig bland annat på grund av vänsterns splittring, men också på grund av borgerligt stöd. Han skriver också att samma utveckling idag inte är möjlig på grund av att ”de lösningar som de bruna partierna föreslår står i direkt motsättning till de behov ett globalt kapital har idag.”

Jag gissar att Ehrenberg syftar på behovet av rörlighet över gränser för att säkra tillgång till arbetskraft med låga krav. Detta gör inte mej det minsta trygg. Om Ehrenberg har rätt skulle konservativt och nyliberalt motstånd mot högerextremism vara beroende av krass ekonomi mer än grundmurad ideologisk övertygelse. Är Reinfeldt beredd att rucka på sitt hårdnackade motstånd mot SD och annan rasism, om han får signaler om att det inte längre skulle tjäna Sverige, näringslivet och tillväxten? Jag hoppas inte.

Johan Ehrenberg pekar på det motstånd som krävs i form av massdemonstrationer , men också inom förvaltning och public service: ”Det är självklart att det inte finns någon anledning för skolor eller andra demokratiskt styrda institutioner att ge dem plats.” Om jag läser rätt, syftar krönikören Ehrenberg här på ”den nya nazismen”. Bra, men vad beträffar SD är han mera diffus. Han ser dem som en bakåtsträvande grupp, tio procent, som bygger på invandrarhat och den nationalism ”som alltid funnits i de andra partierna.” Frågan om de skall dras över samma kam som övriga extremister, eller betraktas som rumsrena lämnas öppen.

Det vore olyckligt om SD:s nuvarande status som riksdagsparti, EU-parti, och deras ”whitewashing” skulle leda till att vi slutar peka ut dem som en fara för demokratin. Formellt ska de accepteras, men det är allt. Inget mer. Vi fortsätter att vända ryggen. Markera mot SD.

Kommentar till Johan Ehrenbergs “Fy fan för nationaldagen”

 

 

I Dagens ETC – och i nätupplagan skriver Johan Ehrenberg: “Att ge efter för denna nationalism och fira en särskild dag där vi ska hitta på vad vi är som de andra människorna inte är… nej, bättre att jobba på.”

 

Han blandar tyvärr samman nationalism och nationaldagen.

 

Nationalismen kan vi avvara, den har ställt till med mycket ont – har inget behov av att försvara den. Men jag  ser däremot nationaldagen som ett tillfälle att försvara en öppen och välkomnande syn. Internationalism om man vill kalla det så.

 

Risken med Ehrenbergs hållning är att nationen Sverige (som finns vare sej han vill eller ej) lämnas öppen för chauvinism och nationalism. Vi behöver manifestera en öppen och frihetsälskande  demokrati.

 

Firandet av nationaldagen 2012 i Umeå var ett bra exempel. Jag har beskrivit mina upplevelser här:
https://demokratinspsykologi.se/demokrati/nationaldagen/