Emo-deraterna

fredrik

  Jag drömde i natt att jag var med Fredrik Reinfeldt. Hur eller på vilket sätt vi umgicks minns jag inte. Vi kanske åkte bil. Fredrik var låg, som ofta på senare tid. Vi såg vid sidan av vägen ett gäng som hade väldigt kul, vi stannade till och glodde. Det var ett ungt gäng som partade loss. Småfulla, flera med cigaretter. Mingel och serpentiner. Disco. Litet av studentfest, men något högre medelålder än så. Några ansikten skymtade fram och jag kände igen en och annan.

– Vet du vad det där är för några, dom verkar ha så kul, sa Fredrik.

– Det är ett gäng folkpartister, jag har träffat dom, sa jag.

– Hum, man kanske skulle göra nåt i den stilen, vi behöver en ny image. Moderaterna ses som tråkiga och gammaldags av väljarna numer, sa Fredrik.

– Gör det, sa jag. Parta loss bara.

– Nu fick jag en idé, sa Fredrik. Vi ska byta namn!  Vi ska kalla oss för Em-Oderaterna!

-Mmm…?

– Fiffigt, va. Det börjar på ett m som vi ska betona extra mycket. Skojar liksom till det litet!

– Varför inte kalla er för Emo-deraterna. Många unga älskar emo. Musik och sånt, du vet, sa jag.

– Hum, kanske det, sa Fredrik. Nu jävlar! Vi ska ha en kick-off som heter duga.

Moderatledaren ringer Kent Persson:

– Fan, Kent, Googla någon som kan dra igång ett party.

Icke-kommunikation är också kommunikation.

 

hämta (1)

Ibland är tystnad mera talande än ord. Maud Olofsson sade något mycket viktigt mellan raderna i Aktuelltintervjun förra veckan. Hon kan inte ha varit omedveten om vad reaktionerna skulle bli på hennes vägran att svara på den enkla frågan: ”Informerade du Fredrik Reinfeldt om NUON?”

Hon drog på sej kritiken och framstod som löjlig men samtidigt var det hon indirekt avslöjade desto viktigare.

Vad visste Fredrik Reinfeldt om att Nuonaffären var aktuell och förbereddes? Statsministern har uppgett att han endast informerades när fakta redan var på bordet. Maud Olofsson har tidigare gett en annan version, nämligen att hon verkligen hade informerat till alla berörda, inklusive statsministern.

När Maud Olofsson Vid den famösa intervjun tisdagen den 13 maj vägrade att svara var det hon inte sade samtidigt det viktigaste, nämligen: ”Jag hade fel, statsministern visste inte”. Denna icke-kommunikation är svaret: ”Jag har ju sagt att han visste – det tar jag inte tillbaks.” Det är inte otänkbart att hon var fullt medvetet kalkylerande om att detta underförstådda budskap inte skulle höras, utan att istället journalistiska ryggmärgsreflexer skulle utlösas. Reinfeldt har redan fattat dubbelheten – inte konstigt med hans surmulna tystlåtenhet efteråt. Medvetna allianspolitiker går förmodligen omkring och gläds åt att borgerlig press nu deltar i excesser att driva med Mauds framträdande. Det passar utmärkt i politiken att nu tysta ned den viktigaste frågan – Alliansregeringens ansvar för NUON-fiaskot.

De enda som trätt fram till stöd för Maud Olofsson är C-politiker, men i linje med mönstret är det rent personlig äreräddning det handlar om: ”Skulle Maud Olofsson ha ägnat massor av tid åt att informera statsministern om en affär som ett statligt bolag ska göra med kort varsel…” skriver till exempel Kristina Jonäng, ledamot i centerns partistyrelse i SvD. Uppslutning bakom Alliansledningen, alltså samtidigt som Maud Olofsson äreräddas på närmast Jesus-nivå. Ungefär: ”Hon är skuldfritt uthängd på korset.”

Drevets logik dominerar ännu så länge. När kommer sanningens logik? Och hur ska Fredrik Reinfeldts pudel då se ut? Kommer den före höstens val?

Nyfiken på Fredrik Reinfeldt

 

ce30d269

 

 Några snabba tankar direkt efter det andra samtalet i serien med politikersamtal som leds av psykoterapeuten Poul Perris.

Samtalet var på känslomässigt neutral nivå, trots att Poul Perris gjorde sitt allra bästa – jag såg hur han kämpade, men det lyfte inte till emotionella djup. Reinfeldt flöt ovanpå och jag hade en känsla att han inte hade respekt för situationen.  Han var lika mycket på sin vakt som annars i officiella sammanhang och fungerade med sina invanda politiska ryggmärgsreflexer på ett sätt som Jonas Sjöstedt kunde släppa stundvis i sitt samtal förra veckan. Vid ett tillfälle tror jag att Reinfeldt var känslonära, och Poul lutade sej fram – tror att det handlade om nederlag och att vara ute i kylan, men stunden passerade förbi. Att visa svaghet gick inte. Frågan är varför? På grund av oförmåga, ovilja, eller var tillställningen regisserad? Av vem i så fall? Programledarna, eller av Reinfeldt själv? Hans stab?

En psykoterapeut simmar på torra land om det inte finns en överenskommelse om öppenhet. Det gäller också i den här situationen. Även om det inte handlar om psykoterap utan ett publikt samtal,  måste ändå terapeuten ha tillgång till arbetsverktyget tillit och förtroende för att alls kunna få en bra dialog till stånd. Avsaknad av frågor kring det som verkligen bränner till gör att det hela blev ett tråkigt samtal för de allra flesta.

Statsvetarna var kanske de enda som inte kände tristess. Katarina Barrling och Ludvig Beckman lyckades fånga upp oväntade konservativa tankar och uttryck. Jag kommer att tänka på psykoanalys, som kritiserats för att tolka omedvetna processer trots patientens motstånd och försvarsmanövrer. Resultatet av det riskerar att bli antingen övertolkning som faller platt – men även då och då nya insikter. Det som läckte ut av Fredrik Reinfeldts känsloliv kunde bäst tolkas i politiska termer, varför det krävdes akademisk statsvetenskaplig nivå för analysen. Möjligen är dock analysresultatet i form av politisk diagnos omedveten för ”patienten”.

Min psykologiska ”bedömning” efter ett samtal blir dock mer en fråga: Är politik Fredrik Reinfeldts blod och själ?

 

 

En spännande tolkningsfråga, Jenny Madestam

21057875

 Bild: freepik.com

 

Fredrik Reinfeldt liknade sej vid en stridshingst i media häromdagen. Reaktionerna i massmedia och sociala medier lät inte vänta på sej. Senare har Reinfeldt förklart att det står för att han är taggad inför uppgiften att gå till val nästa år.

I dagens Sveriges Radio P1 morgon frågade programledaren Katherine Zimmerman statsvetaren Jenny Madestam: ”Varför har det blivit så stort?”

Jenny Madestam talade om bland annat om ett oväntat ordval och om att Reinfeldts sätt att uttrycka sej var en avvikelse mot något svenskar förväntar sej. Vi vill ha förnuft, sans och inte så mycket känslor. Kraftfulla ord är mindre vanliga i den politiska debatten.

Hon tyckte också att det var småroligt och litet gulligt av statsministern, men hon såg inte uttalandet som planerat och strategiskt genomtänkt utan mera något som kom till spontant i stunden.

Jag är inte så säker.

Redan Madestam egen känsloreaktion säger en del.  Moderaterna behöver bryta bilden av Reinfeldt som tråkig och håglös (vilket också Jenny Madestam var inne på) och varför skulle det då inte passa alldeles utmärkt att, skenbart spontant och lätt gamängartat, kasta ur sej  ”jag känner mej som en stridshingst”. Jag tror inte att Jenny Madestam är den enda som blir litet charmerad.

 

 

 

 

Mera om näthat och psykologi

Dobermann tittar på skärm i bärbar dator

Uppdrag granskning i går tycks ha väckt stor och berättigad uppmärksamhet. Morgontidningen Dagens Nyheter har kommenterat på ledarsidan och vår statsminister Fredrik Reinfeldt uttalar sej.

 

Sofia Mirjamsdotter – Mymlan – skrev insiktsfullt redan innan programmet sändes. Många har sedan kommenterat henne uppskattande. Sundsvallsbloggaren skriver konstruktivt och vi är många som gillar att hon ger tips om hur man kan göra för att bemöta illasinnade kommentarer, kränkningar och rena hot.

 

Gunilla Törnfeldt kommenterar: “…som någon skrev, poängen är inte att vinna diskussionen, det har man troligtvis inte tid till heller, det är att näthatarna inite ska få stå oemotsagda och tro att de är i majoritet, För det är de inte!”

 

Nej,  så är det, du kommer aldrig att övertyga någon, men visa vad du står för. Det räcker för att vissa kan besinna sej.

 

Så här kan du till exempel skriva: “Det du säger är inte okej.” ; “Vad du skriver här är  kränkande.” ; “Det du skriver är faktiskt ett hot.” Eller: “Ditt språkbruk passar inte på /soc. mediet/.”

 

Se även min förra text i samma ämne.  Några psykologiska tankar kring näthatarens psykologi.

 

 

 

Etnisk svensk – vad är det för fel på det?

 

 

 

En polett trillade ner och jag vaknade i natt. Varför känns det så fel att tala om “etniska svenskar”?

 

I radioprogrammet Epstein  i P1 med Louise Epstein och Thomas Nordegren som bisittare deltog i debatt om begreppet Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs universitet, samhällsentreprenören Carlos Rojas och Maja Hagerman, historiker.

 

Jag har reagerat på statsministerns uttalande häromdagen, liksom många andra – och har fått kritik för det. Någon påpekade mycket riktigt att Reinfeldt inte är den första svenska politiker som använder begreppet etnicitet. Men det skaver ändå – jag har inte kunnat frigöra mej från olusten.

 

Louise Epstein började med att fråga: “Är jag ‘etnisk svensk’ eller inte? Vet inte!” Till saken hör att Andreas Johansson Heinö, som forskat i ämnet, definierar etnisk tillhörighet med det som personen själv anser sej tillhöra – dvs. den självupplevda identiteten.

Individens subjektiva upplevelse blir objektiv i forskarens ögon. Motivet för forskningen är inte bara kunskap i sig, utan också administrativt nyttigt för samhället. “Det kan till exempel vara bra för att kartlägga arbetslösheten i olika subgrupper – etniska grupper – av invandrare, säjer Johansson Heinö.”

Det låter ju bra, vem kan ha något emot att vi får bättre koll på den ena och den andra statistiken i vårt samhälle? Man får veta mer om vilka vi är och hur vi i största allmänhet funkar.

 

Men nästa tanke leder till mitt nattliga uppvaknande:

Har ni läst boken “Sista kulan sparar jag till grannen” Av Fausta Marianovic? Läs den. Där får ni veta vad det innebär att etnicitet skapas och växer fram. Jag vill på inget sätt skönmåla Jugoslavien under Tito. Men det som hände, och som Fausta beskriver så bra, var att medvetenheten om etnicitet återuppväcktes. Det var ett grymt skeende där var och en som tidigare upplevt sej som medborgare förr eller senare måste tänka efter: Vad tillhör jag för etnisk grupp? Vilken nation hör jag till? Begreppet “balkanisering” fick åter kött och – bokstavligen – blod.

 

Inför gevärspipan är det inte längre bara en forskarenkät eller en byråkratisk indelning du ska svara på, utan: “Är du med eller emot mej – vill du leva eller dö?” Den svenska inkluderande medborgaridentiteten har ett värde som vi ska vara rädda om.

 

Så, Louise – är du “etnisk svensk eller inte?” Jag hoppas det kommer att vara ok att du fortsätter fundera i lugn och ro!

 

 

 

Varför, Fredrik?

 

 

Jag har sett olika förklaringar till statsministerns uttalande häromdagen om “etniska svenskar mitt i livet”.

Erik Helmersson skriver i dag på dn.se om “okänslighet och osmidighet” som en grund för de famösa orden – något som skulle kunna  handla om Fredrik Reinfeldts personlighet, eller möjligtvis en tillfällig indisposition.

Andra – även jag – har varit inne på att förklara orden med Reinfeldts  eventuella okunnighet om begreppet etnicitet.

Dessutom finns de som – mindre förlåtande – föredrar att se det hela som ett medvetet politiskt utspel. Av förklarliga skäl handlar det då om debattörer utanför de regeringstrognas skara.

Jag hoppas att den tredje tolkningen är fel.  Jag vill inte vill tro att regeringschefen i Sverige  fiskar efter främlingsfientliga röster.