Ebba Busch Thor och Stefan Löven till rasande angrepp mot Jimmie Åkesson i stundtals förvirrad partiledardebatt

ebba-ute_580

Är skolans problem att Alliansen ser till att pengar rinner ut till storföretag, eller är det att rödgröna inte bryr sig om att eleverna ska lära sig något? Så karikatyrmässigt skulle en tittare uppfatta att politiker ser på den svenska skolans problem efter att ha sett början på kvällens partiledardebatt. Tyvärr tror jag att många tittare stänger av redan här, förvirrade och distanserade

Siffror som kastades fram och tillbaka.  Satsningar på skolan, försvaret och miljön – omöjligt att fatta för den som inte är direkt insatt i sakfrågorna. Vem riktar sig politikerna till i en sån här debatt? Kan omöjligt vara genomsnittssvensken.

Undantag fanns – plötsligt blev det knivskarpt: När regeringsfrågan kom upp blev Jimmie Åkesson  hårt ansatt.

Stefan Löven angrep honom för hans bakgrundhistoria i ett parti som han kallade både nazistiskt och rasistiskt. Ebba Busch Thor följde rasande upp med anklagelser om järnrör, antisemitiska skämt och uttalanden inom Åkessons parti. Åkesson tappade fattningen och kunde inte försvara sig  med sakargument. Påfallande störd föll han tillbaka på allmänna beklaganden om låg debattnivå, mumlade om enskilda personers misstag. Efter den omgången var Åkesson påfallande tillbakadragen under resten av debatten.

Anna Kinberg Batra  och Stefan Löven utbytte bistra blickar, personkemin mellan dem känns mycket frostig. Det känns efter den här debatten orealiststiskt att Jan Björklunds idé om ett tänkbart framtida samregerande mellan Alliansen och S och skulle vara en framkomlig väg.

Anna Kinberg Batra  sade tydligt att hon inte kan tänka sig en alliansregering med stöd av SD. “Hur de sedan röstar i enskilda frågor kan inte jag rå över”.

 

 

 

Gustav Fridolin i Almedalen

Gustav Fridolin Almedalen

“Vi är landet med en av de mest effektiva statsförvaltningarna” – en inledande mening i  Gustav Fridolins tal in Almedalen nyss. Därmed började han en lång föreläsning om den svenska pedagogikens historia. Snark! Stillastående, i illasittande slips och i beklämmande kontrast till testosteronstinne Åkesson från igår. Trååkigt, Gustav!

Eftersom jag själv har så mycket större sympati för Miljöpartiet än Jimmies Sverigedemokrater hade jag förstås önskat att tvärtom, Fridolin hade varit den bäste försäljaren. Men det är han inte – han kan inte ens visa upp sina byxor. Inte det minsta sinne för PR. Tror han att det räcker med att ha rätt? Det gör det inte! Man måste också kunna paketera.

Som sagt, nu tycker jag att Fridolin har mera rätt än Jimmie Åkesson. Och något av sakinnehållet i Miljöpartiets politik kom också fram efter den långa akademiska inledningen – för dem som fortfarande gitte lyssna. Ordet utvecklingsoptimism låter bra. Och visst finns det anledning att försvara MP mot anklagelser för att vara allmänt bakåtsträvande. Men igen – var fanns glöden?  Var det ens ett försvar? Det verkar igen som om Fridolin tror att det räcker med att påpeka vad som är det rätta, sen ska alla fatta.

En intressant retorisk vändning när Fridolin upprepar frasen: “Det här landet … ” med därefter ifyllda goda saker som att vi är för en generös invandringspolitik eller ett land som man ser på med avund utifrån när det gäller välfärdspolitik, osv. Ett lyckat grepp med tanke på Sverigedemokraternas ambition att lägga beslag på det nationella för egen del. Gillar att Miljöpartiet kontrar och visar att fler än nationalister vill och kan göra anspråk på att definiera Sverige.

Jag tyckte också om att Gustav Fridolin beslutsamt avvisar politikernas klåfingrighet i att detaljstyra skolan. Paradoxen att vilja lyfta skolans, lärares, anseende och status samtidigt med att ta ifrån dem ansvar – den har han genomskådat. Bra!

Men ändå – Gustav Fridolin – hallå!  Du måste hänga med nu i medietvåtusentalet! Det duger inte med sömnpiller för att komma tillbaks till tvåsiffriga opinions – och röstetal!