Tackla hatet

Rebecka Bohlin 2

I skydd av anonymitet grasserar hatet på sociala medier, i kommentarsfält och på hemsidor. Journalister är en av de yrkesgrupper som är mest utsatta. Demokratin är hotad när de inte längre vågar och orkar skriva. Tendensen finns redan – många journalister vittnar om hur de tvekar och ibland väljer att inte publicera av oro för efterverkningar i form av hot  och hat. Idag är var tredje journalist i Sverige utsatt för hot.

Om detta berättade journalisten och författaren Rebecka Bohlin på Bokkafé Pilgatan i ett föredrag i serien Ordcafé. Hennes bok Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar dig kommer ut i dagarna.

Rebecka inledde med exempel på hur hoten kan se ut.  Den spanska journalisten Lydia Cacho fanns 2014 med på Reportrar utan gränsers lista över världen främsta hjältar för yttrandefriheten. Hennes familj undkom nätt och jämt ett brevbombsattentat. Och intervjuade svenska tidnings- radio- och TV-journalister vittnar alla om extrema våldshot.

Som vanligt lyssnade jag med psykologöron. Hur reagerar någon som får ständiga hot av arten: “nån borde köra upp en kniv i fittan på dig “, eller ännu värre saker? Svaret från alla: “Självklart är jag rädd”. Varför skulle journalister reagera på annat sätt än andra?

Hoten och hatet skapar stress som nöter på den som utsätts.  Det handlar ofta om extrema situationer. Rebecka Bohlin tryckte framförallt starkt på arbetsgivarens ansvar att se problematiken som en arbetsmiljöfråga och att agera i enlighet med detta. Den som har fullt stöd av ledningen mår litet bättre och kan ha större möjlighet att orka fortsätta. Rebecka talade också om hur omgivningen i övrigt kan stötta och vad den utsatta själv kan göra. Boken innehåller åtskilliga tips på hur stressen kan hanteras.

Ett generellt råd slutligen: Håll inte tyst om hoten. Berätta, anmäl!

Mera om näthat och psykologi

Dobermann tittar på skärm i bärbar dator

Uppdrag granskning i går tycks ha väckt stor och berättigad uppmärksamhet. Morgontidningen Dagens Nyheter har kommenterat på ledarsidan och vår statsminister Fredrik Reinfeldt uttalar sej.

 

Sofia Mirjamsdotter – Mymlan – skrev insiktsfullt redan innan programmet sändes. Många har sedan kommenterat henne uppskattande. Sundsvallsbloggaren skriver konstruktivt och vi är många som gillar att hon ger tips om hur man kan göra för att bemöta illasinnade kommentarer, kränkningar och rena hot.

 

Gunilla Törnfeldt kommenterar: “…som någon skrev, poängen är inte att vinna diskussionen, det har man troligtvis inte tid till heller, det är att näthatarna inite ska få stå oemotsagda och tro att de är i majoritet, För det är de inte!”

 

Nej,  så är det, du kommer aldrig att övertyga någon, men visa vad du står för. Det räcker för att vissa kan besinna sej.

 

Så här kan du till exempel skriva: “Det du säger är inte okej.” ; “Vad du skriver här är  kränkande.” ; “Det du skriver är faktiskt ett hot.” Eller: “Ditt språkbruk passar inte på /soc. mediet/.”

 

Se även min förra text i samma ämne.  Några psykologiska tankar kring näthatarens psykologi.

 

 

 

Näthat mot kvinnor

Blommor från en bärbar dator

I komposten ser det mesta till slut likadant ut. Ursprunget kan inte skönjas. Maskar, tusenfotingar och mikroorganismer finns i djupet men syns sällan. Vad är det för djur som är harmlösa och vilka ska vi ta bort?

 

Litet så är det med det hat som numera finns i nätets kommentarsfält – det finns olika djur och det finns olika bakgrund och motiv – men allt kan till att börja med te sej likadant. Det kan vara smart att försöka urskilja beståndsdelarna  om du vill komma försöka göra något åt saken.

 

”kvinnor flyttat fram sina positioner. Fler män hotade, spec de som känner sig maktlösa, undanskuffade, arbetslösa  till  ex. #granskning”                                                                                                                                           

 

Citatet är ett tweet som skrevs av Margaretha Simm – @maggansimm – i samband med reportaget i Uppdrag granskning onsdag kväll. Under programmet talade Andrea Edwards i samma banor. Det är helt klart att det finns förhållanden i samhället som kan gynna vanmäktigt hat. Utan att ursäkta går det ändå att förstå psykologin där bakom. Lösningar på detta är politiska, alltså inget du och jag kan ta itu med direkt här och nu. Vi kan heller inte direkt  komma åt de sexistiska attityder och jargong som råder i vissa sammanhang.

 

Vad finns det mer som gör att människor så totalt omdömeslöst kan hota och kränka kvinnor i nätkommentarer? Hur är de som skriver så här?

 

I likhet med flera andra som tagit upp ämnet tror jag att en stor majoritet av dumheterna kommer av den totala frånvaron av kontakt med mottagaren. Nätet inbjuder till att – helt oemotsagd och utan direkt reaktion – skriva nästan vad som helst. Det innebär att så många ”vanliga klantskallar”, som jag förkortar ”VK”,  tar tillfället i akt att häva ur sej sin frustration  mot kvinnor. Uppdrag granskning och Radio 1 har konfronterat personer som skrivit hot och kränkningar. Påfallande många av dessa har reagerat med ärlig förvåning och har sedan inte haft större problem att ta tillbaks åtminstone delar av vad de skrivit. Detta när de insett vad deras ord har fått för effekt. ”VK” är alltså tillgängliga för argument och kan nås med ”vanliga åthutningar”.

 

Mymlans blogg ”Det här kan du göra som motvikt till näthatet” är en alldeles förträfflig kort manual för hur du bör göra när du stöter på hot och annat obehagligt i kommentarsfält.

 

Men det finns en annan grupp – de som finns i den ”bubbla” som Lisa Bjurwald beskriver i boken Skrivbordskrigarna. Ensamma och isolerade finner de – ofta män – en virtuell gemenskap på nätet. De får en social bekräftelse och närhet som annars inte skulle vara möjlig. De här personerna är inte på samma sätt tillgängliga för kontaktförsök från andra än invigda. De föredrar sällskap som bekräftar redan etablerade åsikter och attityder. I kommentarsfältet – precis som i komposten,  kan du inte veta ursprunget, men syftet kan ofta vara just att slå fast sanningar och stärka gruppgemenskapen.  Dessa herrar är färre och går inte lätta att urskilja från ””VK”. De döljer sej i mängden så.

 

Vi ska bemöta allt. Ta för vana att reagera direkt. Skriv kanske bara: ”Det där var inte ok.”, det kan räcka. Jag tror att ett allmänt bemötande skulle dränera kommentarsfälten så mycket att de verkliga nättrollen inte kan dölja sej i mängden.

 

Och vi ska definitivt reagera även när våra vänner trampar fel. Även de som man normalt inte förväntar det av skriver ibland hotfulla ironier. Bort med det. Om du vänjer dej vid att reagera i din närhet kommer du att ha lättare att bemöta näthataren.

 

Och till slut en uppmaning framförallt till alla medbröder: Man kan faktiskt vara feminist även av solidaritet.