Ebba Busch Thor och Stefan Löven till rasande angrepp mot Jimmie Åkesson i stundtals förvirrad partiledardebatt

ebba-ute_580

Är skolans problem att Alliansen ser till att pengar rinner ut till storföretag, eller är det att rödgröna inte bryr sig om att eleverna ska lära sig något? Så karikatyrmässigt skulle en tittare uppfatta att politiker ser på den svenska skolans problem efter att ha sett början på kvällens partiledardebatt. Tyvärr tror jag att många tittare stänger av redan här, förvirrade och distanserade

Siffror som kastades fram och tillbaka.  Satsningar på skolan, försvaret och miljön – omöjligt att fatta för den som inte är direkt insatt i sakfrågorna. Vem riktar sig politikerna till i en sån här debatt? Kan omöjligt vara genomsnittssvensken.

Undantag fanns – plötsligt blev det knivskarpt: När regeringsfrågan kom upp blev Jimmie Åkesson  hårt ansatt.

Stefan Löven angrep honom för hans bakgrundhistoria i ett parti som han kallade både nazistiskt och rasistiskt. Ebba Busch Thor följde rasande upp med anklagelser om järnrör, antisemitiska skämt och uttalanden inom Åkessons parti. Åkesson tappade fattningen och kunde inte försvara sig  med sakargument. Påfallande störd föll han tillbaka på allmänna beklaganden om låg debattnivå, mumlade om enskilda personers misstag. Efter den omgången var Åkesson påfallande tillbakadragen under resten av debatten.

Anna Kinberg Batra  och Stefan Löven utbytte bistra blickar, personkemin mellan dem känns mycket frostig. Det känns efter den här debatten orealiststiskt att Jan Björklunds idé om ett tänkbart framtida samregerande mellan Alliansen och S och skulle vara en framkomlig väg.

Anna Kinberg Batra  sade tydligt att hon inte kan tänka sig en alliansregering med stöd av SD. “Hur de sedan röstar i enskilda frågor kan inte jag rå över”.

 

 

 

Jan Björklund i Almedalen

Jan Börklund Almedalen

Folkpartiledaren Jan Björklund har alltid sett likadan ut, haft samma uppsyn, låtit likadan. Hans oväntade skäggstubb idag riskerade därför att ta fokus från det han ville säga. I och för sig var det inga dramatiska nyheter han hade att komma med, så kanske det behövdes något för att dra uppmärksamhetet till talet som var det sista i Almedalen för i år. Den rosa tröjan ska jag återkomma till.

Nu är det inte bara Jan Björklund som kan upplevas oföränderlig. Hans parti bygger på värderingar som funnits mycket länge och som dessutom påverkat alla de andra svenska partierna från höger till vänster. Det är en black om foten för Folkpartiet att inte kunna ta patent på liberalismen. Istället har vissa sakfrågor fått dominera som draglåster – skolan och på senare tid försvaret. Det var en viktig markering när Björklund talade om hur nära det är för ryska flygstridskrafter att ta sej till Gotland.

Folkpartiledaren betonade arbetslinjen som (underförstått) en fortsatt grund för samarbete i Alliansen. “Kunskapsskolan” ska fortsätta vara Folkpartiets linje med bland annat tidiga betyg. Lärarna ska bestämma i klassrummet – även det en klar signalpolitik.

Jan Björklund kommer att behöva stöd av olika grupper inom partiet  för att bli omvald och mycket i hans tal verkade ämnat internt för positionering. Han behöver kanske främst övertyga den socialliberala falangen. Han vände sej nu till Bengt Westerberg och berömde hans insatser för reformer för funktionshindrade. Den gesten ser jag som en stark markering av hur viktigt det är att stå upp för de svaga i samhället. Han nämnde också uttryckligen ett par gånger att Folkpartiet är socialliberalt.

Är det i det sammanhanget vi ska se den rosa tröjan? Är den snarare en politisk markering med viss feministisk anstrykning än bara en trendig bratmundering?

Skilsmässoprojekt? Ja, men vi kör ändå!

 

I “Viktors val” – satsningen med politiska kommentarer  på dn.se betecknas det här som “skilsmässofilm”.

Det tål att påminnas om att ingen av de inblandade är skådespelare. Inte ens på amatörnivå. Och kanske är det skådespel som hade behövts för att göra tillställningen trovärdig. Men ändå – är det inte så här det går till i en familj det ska bjudas till  och vara trevlig, skicka diverse inspelade hälsningar när och fjärran? Kan göra ett töntigt intryck, ja, men de tre i bild verkade ha utmanat sin genans och istället anammmat Klungansketchens: “Kan vi inte köra ändå!?”

http://www.dn.se/webb-tv/program/viktors-val/viktors-val-alliansens-gripande-skilsmassofilm/

Partiledaren – intervju med Jan Björklund

24470 - Jan Björklund

Visst kan det tyckas rätt att, så här i god tid före nästa riksdagsval, passa på att föra en idédiskussion med ledande företrädare för riksdagspartierna. SVT:s Intervjuserie Partiledaren började förra veckan och slutar i morgon med Annie Lööf. Näst sist, Jan Björklund, var den förste att äntligen ta frågorna om partiideologi på seriöst allvar. Hade det varit bättre om Camilla Kvartoft och Anders Holmberg hade sparat de brännande dagsaktualiteterna till sista delen av halvtimmen? De två rutinerade politiska journalisterna har gått på instinkt och fångat upp teman för dagen direkt – vilket sen triggat motsvarande ryggmärgsreflexer hos politiker. Ideologi verkar sedan ha hamnat långt bak i medvetandet.

Den aktuella dagsfrågan var given även denna gång. Vattenfall stänger kärnkraftsreaktorer tidigare än vad som förut angetts. Björklund skyllde nu självklart på skatter och avgifter som belastar verksamheten, trots att Vattenfalls VD Magnus Hall idag i radiointervju lade tonvikten på effekten av de låga energipriserna som huvudorsaken till att Ringhalsreaktorer avvecklas.

Som ovan nämnts visade sedan Jan Björklund ett avslappnat intresse för att reflektera kring Folkpartiet och liberalismen. Han följde upp Katarina Barrlings inledning med en historisk tillbakablick. Tanken att liberalismen “segrat ihjäl sej” uttrycktes inte direkt, men fanns bakomliggande. Och visst är det ett problem för Fp att det från höger till vänster numera ryms större eller mindre inslag av liberala idéer i partiprogrammen.

Camilla Kvartoft gjorde tappra försök att få Björklund att komma ut som renodlad socialliberal i Bengt Westerbergs anda – med klent resultat. Bland annat talades det om skolan. Det fria skolvalet släpper han aldrig men försöker att förena detta med stöd för skolor som det går dåligt för. De ska få mer resurser, bättre lärare som har mer betalt. Låter bra när han säger det. Återstår att se om detta kommer att innebära gigantiska obsklasser, (vet någon idag vad det var en gång?), eller verkligt seriösa satsningar på en bra skola för alla.

Nog med pekpinnar – Sofia har rätt

thumb (3)

Kopierar här det jag nyss skrev som kommentar till Sofia Mirjamsdotters ledare i Sundsvalls Tidning

“…äntligen uttrycker du klockrent vad jag har efterlyst länge. Det är ju en total motsägelse att som skolpoltiker tala om att höja skolans status, samtidigt som det detaljstyrs in absurdum. Det budskap som den sortens röstfiske ger är att skolvärlden är totalt inkompetent. När utbildningsministrar över huvudet på dem som är proffs jiddrar med betyg hit och dit och talar om “flumskola” blir resultatet enbart att självkänsla och status sjunker ytterligare för dem som ska göra jobbet. I det sammanhanget är tandlösa ukas till kommunalpolitiker om att höja löner tomt prat.”

Tillägg i efterhand: Det förånar mej att det jag skriver här skulle vara så svårt att inse. Jag tror inte att det bara är Jan Björklund som ska stå till svars för kortsiktiga och ologiska politik jag beskriver. Det har pågått länge att skolan fått vara strykpojke och föremål för allsköns pekpinnar från dem som är satta att bestämma och regera landet. Även om det är frestande för en gammal psykolog att tolka motiven, avstår jag från det. Andra får gissa vad det kan bero på att politiker så gärna ställer lärare och rektorer i skamvrån.

Nyfiken på Jan Björklund

 

18398 - Jan Björklund

Partiledarnas psykologi är intressant för att den ger en grund för att ta ställning till deras trovärdighet och äkthet. Hela upplägget med att förstå ett parti utifrån ett personligt samtal med dess partiledare har däremot känts konstigt. Ikväll särskilt som Björklund mest levererade partiets officiella program tillsammans med den ideologiskt korrekta bakgrunden som går utmärkt att ta del av på annat sätt. Men vad tillför personen i topppen? Det är ju det som motiverar programformatet. Den här gånger verkade de två experterna Katarina Barrling och Ludvig Beckman famla som efter en tvål i grumligt badvatten när de skulle försöka hitta någon ny eller annorlunda vinkel. Det var  mest den vanliga skolfrågan som de hittade. (Björklunds vurm för kateder – emanerar den från de böcker som hans lärare staplade upp där för att välja bland?) Men jag ska inte raljera över vice statsministerns engagemang vad för skolan –  efterhand har jag blivit övertygad om att det  är äkta och att det bygger på kunskaper – egna sådana. Hans berättelse om hur han själv upplevt skolans betydelse för den individuella klassresan var utan tvekan äkta och djupt känd.

Men utbildningsministerns politiska engagemang över huvud taget – var kom det ifrån och hur formades det? En trevande ungdomstid, ja – vem har inte det? De flesta kommer inte in och stannar i ett och samma parti lika tidigt som Jonas Sjöstedt. Jan Björklund berättade nu om tidiga pacifistiska ställningstaganden. Han var även emot betyg. Det låter som en ganska typisk Folkpartistisk ungdomspolitiker på sjuttotalet, typ Gharton och några till.  Kanske har till och med Jan Björklund en gång varit flummig? Men om han som ungliberal var så radikal, hur stämmer det med att han tidigt – redan som barn – påverkades av sin mamma i en antikommunistisk och pro – västlig agenda. Som sagt, ungdomen är en tid av turbulens och på något sätt fick väl Björklund ihop det hela, men för att förklara hur detta kan ha gått till skulle ha krävts uppföljande frågor. Jag är fortfarande missnöjd med att Poul Perris plottrar bort det verkligt intressanta. Det börjar bra med frågor kring den formativa perioden i en människas liv, med  sedan släpper han taget. Hur i hela friden gick det till när Jan Björklund blev den folkpartist han blev? För det var väl inte bara för att FPU hade mycket roligare fester?

Anders Borg utnyttjar barn för att komma åt Björklund

Visa detaljinformation

Jan Björklund har abonnerat på att vara regeringens överste magister. Som regeringens främste skolpolitiker är han den som  satt  nya gränser för vad som ska betygsättas i skolan. Nu sällar sej även Anders Borg till den skaran.

 

Att använda sej av symbolfrågor hör till politiken.  Jag har ändå ogillat Björklunds pekpinnar länge. Visserligen förstår jag förstår argumenteringen för betyg när det handlar om “tydliga signaler”, men hade ändå mycket hellre sett större satsningar på specialpedagogik och särskilda stöd till barn med svårigheter. Och jag har ogillat att Folkpartiledaren så oförblommerat fiskar röster.

 

Nu ger sej Anders Borg in i den här leken. Vad har han med detta att göra? Det kan inte finnas någon annan anledning  än att han tror sej vinna röster på saken. Han ger också igen på Björklund som trängt sej in på M:s revir – försvaret.

 

I mitt arbete som psykolog tvingades jag ibland se hur föräldrar i separation använde barnen för att komma åt varann. De små drabbades helt oförskyllt och mådde ofta mycket dåligt. Nu använder Borg barnen och skolan för att komma åt Jan Björklund – och röster. Det är att utnyttja skolan – och barn .

 

Se debattartikeln av Anders Borg och Tomas Tobé på dn.se.