Ebba Busch Thor och Stefan Löven till rasande angrepp mot Jimmie Åkesson i stundtals förvirrad partiledardebatt

ebba-ute_580

Är skolans problem att Alliansen ser till att pengar rinner ut till storföretag, eller är det att rödgröna inte bryr sig om att eleverna ska lära sig något? Så karikatyrmässigt skulle en tittare uppfatta att politiker ser på den svenska skolans problem efter att ha sett början på kvällens partiledardebatt. Tyvärr tror jag att många tittare stänger av redan här, förvirrade och distanserade

Siffror som kastades fram och tillbaka.  Satsningar på skolan, försvaret och miljön – omöjligt att fatta för den som inte är direkt insatt i sakfrågorna. Vem riktar sig politikerna till i en sån här debatt? Kan omöjligt vara genomsnittssvensken.

Undantag fanns – plötsligt blev det knivskarpt: När regeringsfrågan kom upp blev Jimmie Åkesson  hårt ansatt.

Stefan Löven angrep honom för hans bakgrundhistoria i ett parti som han kallade både nazistiskt och rasistiskt. Ebba Busch Thor följde rasande upp med anklagelser om järnrör, antisemitiska skämt och uttalanden inom Åkessons parti. Åkesson tappade fattningen och kunde inte försvara sig  med sakargument. Påfallande störd föll han tillbaka på allmänna beklaganden om låg debattnivå, mumlade om enskilda personers misstag. Efter den omgången var Åkesson påfallande tillbakadragen under resten av debatten.

Anna Kinberg Batra  och Stefan Löven utbytte bistra blickar, personkemin mellan dem känns mycket frostig. Det känns efter den här debatten orealiststiskt att Jan Björklunds idé om ett tänkbart framtida samregerande mellan Alliansen och S och skulle vara en framkomlig väg.

Anna Kinberg Batra  sade tydligt att hon inte kan tänka sig en alliansregering med stöd av SD. “Hur de sedan röstar i enskilda frågor kan inte jag rå över”.

 

 

 

Uppmaning till Jimmie Åkesson

Brand

Numera får du betala för att läsa Dagens Nyheter på nätet. Det kan man tycka vad man vill om. Jag har just betalat en krona för en månad.

Ledarsidan har jag ofta varit irriterad på. Känts snobbig och elitisktisk, ofta med storstadsperspektiv. Men alltid relevanta val av ämnen. Aldrig sviktande i försvar för demokrati och yttrandefrihet. Herbert Tingstens anda svävar över mycket.

Om du inte kan läsa: Här får du ett citat från idag. Något som alla borde få del av. På ledarsidan:

“Karlsson och Åkesson vill inte att deras parti på något sätt ska kopplas till bränderna. Men gå då ut och ta avstånd. Visa vad som gäller. Säg ifrån. Slå fast en gång för alla att den som använder våld och eld inte är en person som partiet vill ha att göra med.”

Det är bara att instämma:

Jimmie Åkesson – riv denna mur! Tear down this wall! Denna mur av tystnad. TA AVSTÅND!

Jimmie Åkesson i Almedalen

Jimmie Åkesson Almedalen

 

I sitt tal i Almedalen i kväll tilltalar en kaxig  Jimmie Åkesson publiken “Sverigevänner!” Och senare “Sverigevänner och Almedalsbesökare”. Nu vet vi ju att Sverigevänner är ett kodord för Sd:s partisympatisörer och alla som inte tilhör den skaran är då underförstått inte “vänner av Sverige”. Okej.

Nåja, jag ska inte gnälla och märka ord.  Det finns annat att ta fasta på med relevans för demokratins psykologi. Jimmie Åkesson dolde inte sin stolthet över partiets framgångar i opinioner på senare tid. Han närmast pöste över gav ett segerrusigt intryck. Lite macho över honom.

Skickligt fångade han upp U21-landslagets framgångar och fick med sej publiken i en rungande snålskjuts. Som den försäljare han liknade lyckades han få alla att ropa “jaa” flera gånger. Finns det bättre början för den som vill sälja in ett budskap?

Efter inledande militanta tongångar som eldade  mot IS-krigare gick Åkesson över till den privata sfären. Han är emot öronmärkta pappamånader. Han verkar anse att det inte är bra för barnen att pappor i större utsträckning tar ansvar för sina barn. Istället vill han att familjerna ska fortsätta som förut med mammorna som huvudansvariga och tog överhuvudtaget inte upp frågan om det kan finnas skäl att sätta tryck på arbetsgivare i den här frågan.

I ett försök att flirta med kvinnliga väljare utlovade han en miljard till barnen. Han talade sej varm för barnen och radade upp politikåtgärder som skulle se till deras bästa – som han utgick från att han visste vad det är. Sedan menade han  att politiker inte skall lägga sej i hur familjerna vill ha det med sina barn, (?) men pengar skulle i alla fall strös ut över väl utvalda politikområden, alla med bra symbolvärde. Jan Björklund kunde inte ha gjort det bättre.  Och att Stefan Löfven ska hålla sej utanför familjerna – som om han vore en fridsstörare i hemmet  – den varningen delade han ut i likhet med den andra småbarnsföräldern Ebba Busch – Thor som talade igår. Flirt med Kd i många avseenden! Retoriken att utmåla socialister som ett personligt hot emot människors privatliv känns igen från vissa valaffischer trån tjugo- och trettiotalen.

Till slut visste Jimmie inte till sej i kalsongerna hur stor han ville vara. Avslutade med:  “Vi ska bli största partiet”.

Det känns som om Jimmie Åkesson går på högvarv just nu. Har han markkontakt? Var ska detta sluta?

Partiledaren – intervju med Sverigedemokraternas Mattias Karlsson

0831636664429_192

 

Mattias Karlsson, fortfarande vikarie för Jimmie Åkesson, såg litet trött ut under kvällens utfrågning i SVTs programserie Partiledaren. Kanske tur för honom att Anders Holmberg höll en ton som i jämförelse med Camilla Kvartoft i gårdagens samtal med Åsa Romson gav ett närmast vänligt och behagligt intryck.

Frågor kring den interna striden med företrädarna för ungdomsförbundet inledde intervjun. ”Operation vittvätt” pågår och en del av den dubbelhet som denna aktion innebär framgick under den följande halvtimmen. Som statsvetaren Katarina Barrling påpekade innebär inte glidningen mot värdekonservatism att kopplingen till nationalism försvinner, snarare tvärtom – den blir starkare.

Karlsson fick gott om tid att lägga ut texten i partiets paradgren invandringen.

De många frågorna kring partiets ideologi och mål tydliggjorde hur kluven ledningen inom Sd framstår. Samtidigt som man vill distansera sej från en “elak” och invandrarfientlig bild, stryks främlingsfientligheten medhårs genom att måla upp en bild av ett aggressivt islam. Det hjälper inte hur mycket ledande företrädare tar avstånd från terrordåd, Karlsson måste ändå peka på avarterna. Därefter, när hans framtoning tippar över, smickrar han “många goda och duktiga invandrare”; “Det handlar inte om enskilda indivder” utan om långsiktiga mål. På det här sättet lyckas Mattias Karlsson slå knut både på sej själv och på partiet. Invandringskritiskt – men “inte mot invandrare”.

Inte undra på att Karlsson, som sagt, verkade pressad och trött mot slutet. Det gäller att hålla ihop benen, så att inte puckarna slinker in den vägen.

En utbränd Jimmie Åkesson

small__4873618238

“Förvånande nog tonar då också mot slutet fram en person som har det tungt. Jag upplevde att Åkesson var genuin en kort stund  när han släppte på garden och berättade om sina svårigheter.”

Det var min kommentar efter Poul Perris intervju med Jimmie Åkesson i serien Nyfiken på.

SD-ledaren hade innan dess gett en bild av sej själv som oskyldig och naiv i ungdomsåren. Detta tillsammans med försöket att utmåla sej som utsatt i skolmiljön blev skarpt kritiserat och bemött med fakta.

Att Jimmie Åkesson  mådde dåligt kunde anas i samtalet med Perris. Hans, visserligen en passant, men ändå viktiga öppning för ett bekymrat inre var redan då intressant som tidigt tecken.

Frågan är nu vad hans sjukskrivning kan betyda politiskt. Kommer Sverigedemokraterna, som Per Wirtén framhöll i dagens Godmorgon världen, att vinna sympati på Åkessons sjukskrivning? Och blir det i så fall bara en kortsiktig effekt? Det beror på hur allvarligt partiledarens tillstånd är. Vad det än kallas – utbrändhet, utmattningssyndrom eller annat, kan det bli långvarigt. I så fall något som kommer att få politisk betydelse.

 

photo credit: <a href=”https://www.flickr.com/photos/andersbornholm/4873618238/”>Anders Bornholm</a> via <a href=”http://photopin.com”>photopin</a> <a href=”http://creativecommons.org/licenses/by-nd/2.0/”>cc</a>

Jimmie Åkesson ljög och missade en chans.

Vänsterpartiet har ända sedan C.H. Hermanssons tid slitit med arvet av det kommunistiska förflutna. Redan 1968 tog Hermansson tydligt avstånd från den Sovjetiska interventionen i Tjeckoslovakien och mycket har gjorts sedan dess för att tvätta bort diktaturstämplen, men fortfarande använder motståndare partihistorien för att svärta ned.

Även det betydligt yngre partiet Sverigedemokraterna har gjort vissa försök att frigöra sej från antidemokratiska strömningar, framförallt genom utrensningar av företrädare som uttalat uppenbart rasistiska åsikter. SD har numer så kallad ”nolltolerans” mot rasism inom partileden.

Men är detta trovärdigt? I söndags hade Jimmie Åkesson chansen att visa upp ett ärligt ansikte. Många var säkert med mej undrande; Är partiets nya linje ärligt menad, eller handlar den om retorik och smart strategi?

Redan i mitt blogginlägg på kvällen direkt efter samtalet framförde jag tvivel över påstådd okunnighet om förhållandena i det parti Åkesson gick med i. Även om han då var mycket ung, och även om det knappast kan avkrävas all kunskap om partihistorien av en 15-16-årig, kan han inte undgått att redan då lägga märke till avarterna. Han beskrivs redan då som intelligent och vaken – även om inte skinnskallekulturen var representerad i hans direkta närhet, borde det ha räckt med en snabb koll i lokaltidningen.

Reaktionerna på programmet kom snabbt. Redan samma kväll publicerades motbilder till Jimmie Åkessons beskrivning av den miljö han växte upp i. Under några dagar var mediebevakningen massiv. På bloggar och sociala medier gavs motbilder av de historiska förhållanden som Jimmy Åkesson målade upp av barn- och ungdomens Sölvesborg. En generaldirektör twittrade ”kräks över Åkesson”.

Men vad var det viktigaste med Åkessons vinklade historieskrivning?  Ok, han har rätt i att han måste få beskriva ”sin sanning” som han framhöll i SVT-programmet debatt. Det han snubblar över är något annat.

Att det krävs professionella politiska journalister för att belysa ett partis agenda och politik ser jag som självklart. Ändå var jag positiv till programidén att en psykologiskt kunnig person sätts att samtala med dem som i framtiden kan komma att styra oss. Även om det självklart inte det minsta handlar om psykoterapi är det som motiverar en psykologiskt kompetent samtalsledare just att denna lyfter fram personen bakom politikern. Vi får en för en kort stund möjlighet att se en bit bakom fasaden. Eller om vi ser enbart yta, säger också detta något. För mej handlar det om trovärdighet, äkthet, engagemang och jag tror att fler som tittar undrar över liknande saker. Vi gör vår egen bedömning, är inte naiva, vi tror inte på allt som sägs, vi läser mellan raderna och är beredda att ifrågasätta. Den efterföljande skoningslösa kritiken mot Jimmie Åkessons historieskrivning visar på det.

Jag har haft invändningar mot programmen och har jag framfört dem i flera av blogginläggen direkt efteråt. Min kritik har handlat om att Poul Perris uppdrag har blivit för vitt, han har förväntats att ställa frågor som ska belysa partierna och deras politik. I och med detta har han också gjort avkall på att gå i närkamp med personen/politikern. Eftersom jag var så kritisk på den punkten till tidigare samtal blev jag glad över att Jimmie Åkesson hölls kvar längre i det personlig perspektivet med frågor av typen ”visste du verkligen inte vad det var för ett parti du gav dej i lag med?”

Och det är här som Åkesson avslöjar sej. På frågan om SD:s nazistiska rötter ger han sej in i förnekelse. Det blir viktigare för Jimmie Åkesson att rentvå sej själv än att ta chansen att ärligt redovisa var han står idag. Hans lögn avslöjar sanningen – han är kvar i det gamla.

Han skulle kunnat säga: Detta var då, men nu är det så här – och gjort en tydlig markering av att han helt tar avstånd från partiets odemokratiska förflutna. Han hade möjligen kunnat göra detta på ett konkret och tydligt sätt, jag vet inte, men då hade de gamla sakförhållandena så småningom spelat mindre roll. Det inte spelat någon som helst roll hur det var eller inte var i Sölvesborg på nittiotalet. Människor kommer ändå att vara negativa och skeptiska till SD, men skulle ändå kunna respektera och tro på önskan att ta en plats bland andra demokratiska partier i Sverige. Man hade kunnat förlåta både ungdomlig naivitet och glömska. Men Åkesson tog inte chansen och har redan fått välförtjänt stark kritik för det. Hans försvar att han ”bara berättade som det var” håller inte eftersom den hans tystnad i övrigt avslöjar att det handlar om medveten lögn idag snarare än om vad han såg eller inte såg igår.

Vi må vara våra livsberättelsers berättare men vi är aldrig mer än medförfattare till dessa berättelser. Även om vi lär känna oss själva genom den egna berättelsen är denna självkännedom i sin tur satt i ett beroendeförhållande till andras berättelser, och denna ömsesidigt och narrativt bestämda identitet är avgörande för våra etiska val och handlingar. …. vi kan dessutom ställas till svars för begripligheten i våra egna livsberättelser

/Anders Tyrberg i Anrop och ansvar. Berättarkonst och etik./

Nyfiken på Jimmie Åkesson. Att tvätta bort en stämpel.

Jimmie Åkesson upplevdes spänd i samtalet – som i ett underläge. Partiledaren för Sverigedemokraterna var på sin vakt.  Han bör  ha förstått att det skulle komma frågor kring partiets minst sagt dubiösa förhistoria. Den bild av han vill ge av sej som tidigt politiskt intresserad och kunnig, samtidigt okunnig om SD:s minst sagt odemokratiska bakgrund kändes motsägelsefull och lämnade en stor lucka i hans ”väg in i politiken”. Efter detta och Pouls frågor om rasismen ökade distansen mellan de två i rummet och Åkessons röst blev torr och spänd.

Jag hade långa stunder en känsla av att Åkesson ville framstå som en fredlig och snäll människa för att sälja in en bild av sej och partiet; ”Vi är inte rasister med järnrör – och istället för att slåss med invandrarbarnen sprang jag hem till mamma.”

Trots det fortsatt tveksamma upplägget att förstå partiet via partiledaren , tycker jag ändå att det här samtalet var bättre än tidigare genom att fokus idag var mera konsekvent psykologiskt. Även när nazismen och rasimen togs upp var inriktningen att förstå från Åkessons perspektiv. Litet i trots mot den konstiga programidén framhärdade Perris i att fokusera på Jimmie Åkesson själv. Förvånande nog tonar då också mot slutet fram en person som har det tungt. Jag upplevde att Åkesson var genuin en kort stund  när han släppte på garden och berättade om sina svårigheter.

Sverigedemokraternas överförenklade och stereotypa retorik blev som tydligast då begreppet  “mångkulturalism” användes på ett svepande sätt. Formuleringen att detta skulle innebära “alla får göra litet vad som helst” fick Jimmie Åkesson tyvärr komma undan med. Detta borde ha följts upp och ifrågasatts – inte minst med tanke på debatten på senare tid om programledarens roll i public service.