Ebba Busch Thor och Stefan Löven till rasande angrepp mot Jimmie Åkesson i stundtals förvirrad partiledardebatt

ebba-ute_580

Är skolans problem att Alliansen ser till att pengar rinner ut till storföretag, eller är det att rödgröna inte bryr sig om att eleverna ska lära sig något? Så karikatyrmässigt skulle en tittare uppfatta att politiker ser på den svenska skolans problem efter att ha sett början på kvällens partiledardebatt. Tyvärr tror jag att många tittare stänger av redan här, förvirrade och distanserade

Siffror som kastades fram och tillbaka.  Satsningar på skolan, försvaret och miljön – omöjligt att fatta för den som inte är direkt insatt i sakfrågorna. Vem riktar sig politikerna till i en sån här debatt? Kan omöjligt vara genomsnittssvensken.

Undantag fanns – plötsligt blev det knivskarpt: När regeringsfrågan kom upp blev Jimmie Åkesson  hårt ansatt.

Stefan Löven angrep honom för hans bakgrundhistoria i ett parti som han kallade både nazistiskt och rasistiskt. Ebba Busch Thor följde rasande upp med anklagelser om järnrör, antisemitiska skämt och uttalanden inom Åkessons parti. Åkesson tappade fattningen och kunde inte försvara sig  med sakargument. Påfallande störd föll han tillbaka på allmänna beklaganden om låg debattnivå, mumlade om enskilda personers misstag. Efter den omgången var Åkesson påfallande tillbakadragen under resten av debatten.

Anna Kinberg Batra  och Stefan Löven utbytte bistra blickar, personkemin mellan dem känns mycket frostig. Det känns efter den här debatten orealiststiskt att Jan Björklunds idé om ett tänkbart framtida samregerande mellan Alliansen och S och skulle vara en framkomlig väg.

Anna Kinberg Batra  sade tydligt att hon inte kan tänka sig en alliansregering med stöd av SD. “Hur de sedan röstar i enskilda frågor kan inte jag rå över”.

 

 

 

Jonas Sjöstedt i Almedalen

Jonas Sjöstedt Almedalen

 

“Vanlig Vänlig Vänster! Så skulle Jonas Sjöstedts framträdande på lördagen kunna sammanfattas. Det är inte lätt att få upp ett publikt tryck en en sådan kväll, den näst sista i Almedalen och Sjöstedt avstod klokt nog från att försöka.

Nu blev det ett lugnt framträdande som kanske lika gärna hade kunnat äga rum i riksdagen, på ett förstamajtal eller i ett partimöte litet var som helst.

Med lugn och fast övertygad röst uttryckte han sej klart och enkelt på det sätt som är hans styrka. Stilla bakom talarstolen, utan gester, utgjorde han en kontrast till Jimmie Åkessons speedade vandrande på scen. Klädseln påminde om Åkessons försäljarstil, men med bortvald kavaj. Med bara en vit skjorta, beiga chinos och ett tunt läderbälte  markerade han vanligheten. Vänligheten fanns i tonläget och i den inbjudande attityden. Han välkomnade med en av kvällens få gester de lobbyister för näringslivets välfärdssektor som han angripit i valrörelsen! Som företrädare för vänstern kritiserade han framförallt nu regeringen, för dess passivitet i miljöfrågor och otillräckliga investeringar i välfärd och annan infrastruktur. Ett medvetet val att inte nu ta strid mot högern?

Liksom Åkesson talade Jonas Sjöstedt om barn. Han lovade att arbeta för miljonanslag till att göra deras somrar innehållsrika. Liksom andra poliker denna sommar berättade han att han kan förstå hur barn har det. Han ville också visa sej som en barnens välgörare. Också Jonas har en haft kompisar som inte haft det så lätt. Budskapet: “Jag vet hur det är.” Jag är en “vänlig vanlig vänster”.

Jag tvivlar inte på den goda viljan. Jag tror att du vill gott, Jonas Sjöstedt, men ska du nu också ge dej in på Björklunds hemmaplan och strössla med symboliska miljoner i detaljfrågor som egentligen ska skötas av politiker och tjänstemän i kommuner och landsting!? Är inte så säker på att den sortens politik vinner röster i längden. Folkpartiets siffror dalar.

 

 

 

 

Partiledaren – intervju med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt

press-Jonas9-150x150 2

Det tål att fundera över hur Jonas Sjöstedt hade klarat en liknande intervju om han idag, istället för att sitta på läktaren, hade befunnit sej i regeringsställning. Om han till exempel hade varit ansvarig för sjukvård och sociala frågor, hade han då kunna vara så avslappnat trygg med att besvara hypotetiska frågor om ett framtida socialistiskt samhälle?

Intervjuaren Anders Holmberg ifrågasatte vad det är för ideologi som styr Vänsterpartiet idag, men valde att avstå från det vanliga ifrågasättandet av om partiet verkligen har tagit avstånd från kommunismen. På Holmbergs fråga om var det finns en genomförd och fungerande socialism valde Sjöstedt att lyfta fram Sverige, eller vissa inslag i svensk politik. Vård och omsorg, skola. Och visst är våra bibliotek ett exempel på att samhället kan – via skattemedel – tillgodose ett allmänt samhälleligt behov. Bra att på det sättet avdramatisera en ideologiskt laddad fråga genom att peka på något så alldagligt och sällan ifrågasatt.

Sjöstedt kunde nu lugnt beskriva ett framtida (v) – styrt samhälle. Demokrati skall naturligtvis råda, marknad ska finnas. Småföretag gynnas. Åtskilliga större företag styrs av de som arbetar i dem och några vinster förkommer inte inom offentlig verksamhet. Det görs rejäla gröna satningar. Kvinnor och män har lika löner och villkor. Samhället investerar i bostäder, infrastruktur, skola och vård.

Allt detta ska åstadkommas successivt, utan revolution – folket röstar helt enkelt fram allt detta i allmänna val. Det blir kanske som med den successiva avvecklingen av ränteavdragen som Sjöstedt pläderde för – en procentenhet per år. Superreformism. Inga mattor ska ryckas undan några fötter!

Vänsterpartiet har just nu ett bra läge där det i godan ro kan se hur de andra partierna manövrerar med varann. Kanske blir det upp till bevis i höst i samband med en budgetuppgörelse?

I den efterföljande chatten gav vänsterledaren några argument för varför Sverigen ska hålla sej utanför Nato. Han nämnde land annat Turkiet som olämplig allianspartner eftersom landet använder militären mot sitt eget folk och att Natos strategi bygger på möjligheten att använda kärnvapen.

Nyfiken på Jonas Sjöstedt

 

Mina förväntningar på den första partiledarintervjun i SVT:s serie “Nyfiken på” var höga och jag satte mej bekvämt tillrätta i stugvärmen samtidigt som utetemperaturen  i Umeå sjönk ner mot minus tjugo. I bild sedan två nervösa dialogpartners, båda till att börja med sökande efter ett sätt att  kunna luta sej tilbaka inför ett ovant format.

Inför samtalet hade jag kommenterat på följande sätt på Ulf Bjerelds blogg:

“Som du säger är det avgörande om utfrågaren lyckas hålla rätt fokus som måste vara politkerns motivation och bevekelsegrunder för de politiska val hen har gjort – och om de bottnar i personligheten och därmed kan vara trovärdiga. Alla psykoterapeuter har inte den inriktning som krävs för att klara uppgiften, men jag tror på Poul Perris både vad beträffar teori och hans personlighet.”

press-Jonas9

Foto: Kalle Larsson

 

Som psykoterapeut var det självklart spännande – inom den egna professionen – att följa Pouls sätt att fokusera och ställa sina frågor. Sedan den förra programserien “Par i terapi” var det lätt för en invigd att känna igen hans sätt att växla mellan olika tidsperspektiv. I den tidigare serien fördes kontrahenterna med varsam hand mellan att vara i “nu och då” och i “här och där”. Jag tyckte om inledningen med en konsekvent och tydligt inriktning på frågor om Jonas, eller snarare “den lille Jonas”, med allt vad det innebar av tidig självständighet, men också utanförkänsla. Poul går sedan ganska snabbt över till ideologi, men också ren politik. Jag märker  att han är genuint intresserad av att få veta om bakgrunden till de val den blivande partiledaren gjorde, men bitvis hamnar frågorna mera i sådant som bättre hör hemma i Ekots lördagsintervju. Jag tappar intresset en stund, skulle hellre önskat att Poul mera konsekvent hade hållit kvar vid frågor som naglade fast personen Sjöstedt. De första minuterna serverar Jonas sina typiska standardformuleringar och blir med rätta avbruten. Men jag tycker att han tilåts komma med mer programmatiska formuleringar även senare i delar  av samtalet. Jag kan därför delvis hålla med Ulf Bjereld som efteråt kommenterar att det hela  “brände aldrig till eller blev spännande – snarare lite feelgood-TV”. Och som sagt jag tror att Poul skulle ha fortsatt på den fina inledningen och hållit kvar där istället för att försöka reda ut V:s politiska ideologi.

Katarina Barrling och Ludvig Beckmans analys var ändå intressant. Märkligt ändå så mycket det går att få ut av att en ledare öppnar sej bara en liten bit på det sätt som ändå här skedde. Det säger en del om hur mycket musselfaktor och personlig snålhet det finns i politiken. Så mycket partilojalitet och jargong som råder i det mesta av vad som uttalas i massmedia. På det sättet tycker jag att SVT och Poul Perris kom en bra bit på väg: Sjöstedt på analysbänken och ut ploppar både liberala och marxistiska prylar. WOW!