Partiledaren – intervju med Jan Björklund

24470 - Jan Björklund

Visst kan det tyckas rätt att, så här i god tid före nästa riksdagsval, passa på att föra en idédiskussion med ledande företrädare för riksdagspartierna. SVT:s Intervjuserie Partiledaren började förra veckan och slutar i morgon med Annie Lööf. Näst sist, Jan Björklund, var den förste att äntligen ta frågorna om partiideologi på seriöst allvar. Hade det varit bättre om Camilla Kvartoft och Anders Holmberg hade sparat de brännande dagsaktualiteterna till sista delen av halvtimmen? De två rutinerade politiska journalisterna har gått på instinkt och fångat upp teman för dagen direkt – vilket sen triggat motsvarande ryggmärgsreflexer hos politiker. Ideologi verkar sedan ha hamnat långt bak i medvetandet.

Den aktuella dagsfrågan var given även denna gång. Vattenfall stänger kärnkraftsreaktorer tidigare än vad som förut angetts. Björklund skyllde nu självklart på skatter och avgifter som belastar verksamheten, trots att Vattenfalls VD Magnus Hall idag i radiointervju lade tonvikten på effekten av de låga energipriserna som huvudorsaken till att Ringhalsreaktorer avvecklas.

Som ovan nämnts visade sedan Jan Björklund ett avslappnat intresse för att reflektera kring Folkpartiet och liberalismen. Han följde upp Katarina Barrlings inledning med en historisk tillbakablick. Tanken att liberalismen “segrat ihjäl sej” uttrycktes inte direkt, men fanns bakomliggande. Och visst är det ett problem för Fp att det från höger till vänster numera ryms större eller mindre inslag av liberala idéer i partiprogrammen.

Camilla Kvartoft gjorde tappra försök att få Björklund att komma ut som renodlad socialliberal i Bengt Westerbergs anda – med klent resultat. Bland annat talades det om skolan. Det fria skolvalet släpper han aldrig men försöker att förena detta med stöd för skolor som det går dåligt för. De ska få mer resurser, bättre lärare som har mer betalt. Låter bra när han säger det. Återstår att se om detta kommer att innebära gigantiska obsklasser, (vet någon idag vad det var en gång?), eller verkligt seriösa satsningar på en bra skola för alla.

Partiledaren – intervju med Moderaternas Anna Kinberg Batra

2015_anna_kinberg_batra_6_foto_peter_knutson_0 2

Kinberg Batra försvarade den kritiserade  decemberöverenskommelsen med de rödgröna. Hon gjorde det delvis på liknande sätt som igår Ebba Busch Thor från Kristdemokraterna. Taktiken är att “gilla läget”, framhålla det faktiska parlamentariska läget och att allianspartierna inte alls har lämnat walk over. Istället utmålas DÖ som det minst dåliga alternativet i rådande situation och en välbehövlig distans skapas till Sd.

Intressant är hur hon flera gånger talar om att “byta ut regeringen”. Är det så att hon tillsammans med de andra alliansartierna avvaktar ett läge där den nuvarade rödgröna konstellationen spricker, kanske till följd av i första hand psykologisk krigföring mot Miljöpartiet?

Anders Holmberg gjorde sedan sitt bästa för att hålla kvar samtalet kring partiets ideologi, något som uppenbarligen besvärade Anna Kinberg Batra. Försöken att lyfta diskussionen till en principiell nivå misslyckades helt. Svaren från moderatledaren var närmast av typ “goddag – yxskaft.”

Den kluvenhet mellan liberalism och konservatism som Katarina Barrling pekade på var bekant för Kinberg-Batra. Hon kunde vidgå att dubbelheten finns, men var sedan noga med att inte positionera sej på skalan. Både liberala friheter och den “ordning och reda” som verkar uppfattas som signifikativ för konservatism, var lika viktiga för henne. Här gjorde Holmberg ett bra jobb när han pekade på viktiga identitetspolitiska frågor där hon tagit tydlig ställning. Det låsta kroppsspråket sprack upp när femisism och homosexuellas rättigheter kom på tal.  Det kändes befriande att se henne lämna det Reinfeldska pokerfacet för några minuter. Tyvärr tog hon åter på den stela masken när hon gång på gång vägrade att ställa sej bakom Fredrik Reinfeldts starka uttalande från 2014 om att “Vi ska öppna våra hjärtan” för människor på flykt. En tydlig och klar eftergift av Anna Kinberg Batra för en invandringsskeptisk opinion inom den moderata väljarkåren. Är det priset hon får betala för att kunna sitta kvar året ut?

Partiledaren – intervju med Kristdemokraternas Ebba Busch Thor

PRESS_MG_0434 2

 

Det är lätt att falla för Ebba Busch Thors avspända och chosefria charm. Många har spått att partiet, åtmnstone tillfälligt kommer att få opinionsmässig framgång då hon nu framträder i offentligheten. Och det är svårt att inte hålla med. Kanske charmades också Camilla Kvartoft då hon i går söndag  intervjuade Kristdemokraternas nyblivna frontperson i SVT:s programserie Partiledaren. Jag är fortfarande upptagen av det psykologiska spelet mellan programledare och intervjuoffer i programmen. I min kommentar till intervjun med Stefan Löfven noterade jag att tonen i samtalet var så mycket mer ödmjuk jämfört med tidigare när Mp:s Åsa Romson grillades. Kanske har Kvartoft fått kritik och tonar ner? Även i förhållande till Busch Thor var det snällare tongångar och kroppsspråk. Inte mig emot, jag ser gärna att politiska samtal förs med vänlighet tillsammans med saklig skärpa.

Men varför denna fokusering på planeringen inför det väntade barnet? Jag har inte hört frågor frågor till manliga partiledare om fördelning och uttag av föräldraförsäkring, trots att åtminsone Jonas Sjöstedt för inte alltör länge sedan blev pappa.

Nu tog föräldraförsäkringen oproportionerligt lång tid av intrevjun. Tid som även borde ägnats åt den superkänsliga frågan om Kristdemokraternas syn på aborter. Känt är att Ebba Busch Thor yttrat sej i frågan på ett sätt som kan föranleda frågor och önskan om förtydligande. Visserligen fick hon frågor i Ekots lördagsintervju och ville inte då förändra den linje som Kristdemokraterna hittills stått för, men i SVT som har så mycket större spridning, borde frågan ha följts upp. Hon kunde också ha fått frågor om vårdpersonals rätt att vägra utföra aborter. Var står hon i detta? Hur motiverar hon sej? Hur ser hon på opinionen inom sitt eget parti?

 

 

 

 

Partiledaren – intervju med Socialdemokraternas Stefan Löfven

Stefan02

Att intervjua en partiledare på en halvtimme innebär urval. Var ska fokus ligga? I de tre partiledareintervjuerna hittills har strategin varit att ta en högaktuell fråga och sedan en av  partiets ideologiskt tunga kärnfrågor. Idag fick Stefan Löfven, intervjuad av Camilla Kvartoft, redogöra för hur han ser på fasansfulla händelserna på Medlehavet där desperata människor dränks av samvetslösa flyktingssmugglare. Löfven var allmänt positiv till att åtminstone överväga humanitära visum – vilka skulle skapa säkrare vägar till Europa – på samma gång som hans uttalanden var till intet förpliktigande.

Jämfört med Kvartofts samtal med Åsa Romson var tonen betyligt mera lågmäld och respektfull i det här samtalet. Oklart varför, men det kändes som om personkemin mellan intervjuare och intervjuad var helt annan. Några påhopp för personliga tillkortakommanden var det inte tal om. Eventuella “båtbottenfärger” i Löfvens privatliv fick vara i fred.

Katarina Barrling lyfte fram Socialdemokraternas reformistiska och samarbetsinriktade tradition i ett historiskt perspektiv.

Kvartoft gjorde ett försök att ifrågasätta den kompromissande socialdemokratin från vänster. Hon lyckades inte rubba Löfven en enda millimeter. Pragmatism är socialdemokatins paradgren och Löfven kunde besvara frågor om skattepoltik, solidaritet, jämikhet och fördelningspolitik på autopilot.

Han fick det att framstå som en självklarhet att det ska finna jobb, bostäder och alla sorts nyttigheter inklusive jämlikhet och solidaritet – om bara allt detta goda får gå i lagom takt och vi slipper allt vad skattesänkningar heter.

 

Partiledaren – intervju med Sverigedemokraternas Mattias Karlsson

0831636664429_192

 

Mattias Karlsson, fortfarande vikarie för Jimmie Åkesson, såg litet trött ut under kvällens utfrågning i SVTs programserie Partiledaren. Kanske tur för honom att Anders Holmberg höll en ton som i jämförelse med Camilla Kvartoft i gårdagens samtal med Åsa Romson gav ett närmast vänligt och behagligt intryck.

Frågor kring den interna striden med företrädarna för ungdomsförbundet inledde intervjun. ”Operation vittvätt” pågår och en del av den dubbelhet som denna aktion innebär framgick under den följande halvtimmen. Som statsvetaren Katarina Barrling påpekade innebär inte glidningen mot värdekonservatism att kopplingen till nationalism försvinner, snarare tvärtom – den blir starkare.

Karlsson fick gott om tid att lägga ut texten i partiets paradgren invandringen.

De många frågorna kring partiets ideologi och mål tydliggjorde hur kluven ledningen inom Sd framstår. Samtidigt som man vill distansera sej från en “elak” och invandrarfientlig bild, stryks främlingsfientligheten medhårs genom att måla upp en bild av ett aggressivt islam. Det hjälper inte hur mycket ledande företrädare tar avstånd från terrordåd, Karlsson måste ändå peka på avarterna. Därefter, när hans framtoning tippar över, smickrar han “många goda och duktiga invandrare”; “Det handlar inte om enskilda indivder” utan om långsiktiga mål. På det här sättet lyckas Mattias Karlsson slå knut både på sej själv och på partiet. Invandringskritiskt – men “inte mot invandrare”.

Inte undra på att Karlsson, som sagt, verkade pressad och trött mot slutet. Det gäller att hålla ihop benen, så att inte puckarna slinker in den vägen.

Nyfiken på Göran Hägglund. Programserien kom ner på fötterna.

goranhagglund-05

 

Göran Hägglund (Kd) är en av vinnarna i programserien Nyfiken på där läkaren och psykoterapeuten Poul Perris samtalat med partiledarna

Programformatet passade Hägglund som hand i handske. Som ledare för ett värdebaserat parti tog han tillfället i akt. Han framhöll konsekvent människors lika värde och gemenskap i det nära, men också det civila samhället där församlingen kan vara ett exempel

Poul Perris verkade också denna gång trivas med att hålla kvar vid det personliga och svävade inte ut i frågor kring dagsaktuell politik. Och den som har följt mina inlägg i anslutningg till samtalsserien blir inte överraskad över att jag gillar det. Jag har flera gånger irriterats på att frågorna har fokuserat på annat än partiledaren och hur hen vill beskriva sej och sin roll och historia i partiet.

Nu slapp Hägglund att ställas inför de mest kontroversiella frågarna. Inom hans parti finns gott om stridsfrågor som skulle kunnat tas upp, som bland annat rätten till abort. Även dessa hade kunnat diskuteras utifrån det psykologiska perspektiv som programmet ska ha.

I den efterföljande analysen använde statsvetaren Ludvig Beckman ordet ”dygder” för att beskriva Hägglunds politiska människosyn. Dygder handlar om personlig mognad, etik och ansvarsfull hållning, om ett rättfärdigt sätt för människan att leva. Uppfordrande kan tyckas, men Hägglund undvek fällan att uppfattas som moraliserande. Moral såg Hägglund som grundad mer i goda värderingar och en religiöst arv än i pekpinnar och von-obenattityd. Denna väl förankrade grundsyn hos Hägglund lämpar sej väl för en intervjuform med fokus på psykologi.

Det var tydligt hur starkt engagerad Göran Hägglunds blev när uttrycket ”verklighetens folk” kom på tal. Göran Hägglund nämnde detta i ett tal i Almedalen och ställde på ett närmast populistiskt sätt ”vanliga strävsamma människor” som Hägglund identifierar sej med i kontrast till en tongivande kulturelit. Statsvetaren Ludvig Beckman såg i sin reflektion också en parallell till frikyrkans opposition till den överhet som statskyrkan historiskt har utgjort – den elit som Hägglund målar ut i in retorik står på samma sätt som en överhet i förhållande till folket.

Dags att sammanfatta mina intryck av serien. Det blir ändå till slut ett positivt helhetsintryck. Jag uppskattar att programmakarna har lyckats att utmana det propagandistiska och enkelspåriga  genom att se politiken via ett temperamentet och personlighet. De två statsvetarna Ludvig Beckman och Katarina Barrling  har bidragit med att visa på fler nyanser och hur det mångfacetterade i en människa också kan komma till uttryck även genom den ledare som  är bunden av partilojalitet. Tänkandet i enkla fack utmanas, olika sätt att se på saker kan prövas utan krav på absolut sanning. Då kan det till och med bli bli möjligt att se liberala drag i Jonas Sjöstedts tänkande, eller som i kväll när Göran Hägglunds jämlikhetsideal beskrevs som en vänsterståndpunkt.

 

Nyfiken på Annie Lööf. En dyna om ständigt flöt upp.

 

Annie_tumnagel_2

Jag har tyckt synd om Annie Lööf ända sedan hon blev partiledare för Centerpartiet. Det är som om hennes svårigheter har drabbat mej. Hennes problem med en uppenbar prestationsångest och nervositet har ofta gjort att hon talat för mycket och för snabbt i situationer då hon hade behövt tänka efter. Och självmordsuppdraget att ta sej an ett parti som så mycket famlar efter ett berättigande och en trygg väljarbas.

I dagens samtal med Poul Perris i SVT:s serie Nyfiken på landade Lööf en kort stund i sej själv. Det var när hon berättade om den sorg som drabbat familjen för två år sedan. Hon skulle behövt vara kvar där och sluppit den klämkäcka optimismen. Men istället för att hålla kvar vid känslan gick samtalet snabbt över till hennes engagemang för dem som drabbas av mobbning. Ett par sekunder handlade det igen om Annie Lööfs  känslor över att bli retad för sitt röda hår, men hon hade där snabbt en strategi för att försvara sej och behövde inte känna sej nedtryckt. Bra det, men hon behövde då  inte smaka på något annat än på den tävlings- och kampanda som driver henne.

Jag har vid numera, efter att serien snart är klar, gett upp om att Poul Perris skulle tillåtas att fördjupa samtalen att gälla partiledarens person mer än en kort stund. Dock överraskade han ändå idag mot slutet, med en sista, lätt desperat fråga efter vad Annie Lööf upplevde som sitt största misslyckande. Vad han var ute efter vet jag inte, men anar en liten förhoppning att Centerledaren skulle ha kommenterat de starkt dalande opinionssiffrorna. Dock förgäves. Lööf hade vid det laget sedan länge gått in i ”massmediamode” och gick på autopilot. Hennes attityd var totalt förutsägbar och hon skulle ha kunnat svara i sömnen.

 Min  bild av samtalet var  som när man försöker trycka en flytdyna under vattnet. Den kommer ständigt upp.

 Poul Perris upplevdes långa studera lika fragmentarisk och nyckfull i sitt frågande som Centerpartiets politik. Jag förstår att han hade det svårt, men hade han också gett upp? Hoppas han hade någon att tala med efteråt.

Nyfiken på Jimmie Åkesson. Att tvätta bort en stämpel.

Jimmie Åkesson upplevdes spänd i samtalet – som i ett underläge. Partiledaren för Sverigedemokraterna var på sin vakt.  Han bör  ha förstått att det skulle komma frågor kring partiets minst sagt dubiösa förhistoria. Den bild av han vill ge av sej som tidigt politiskt intresserad och kunnig, samtidigt okunnig om SD:s minst sagt odemokratiska bakgrund kändes motsägelsefull och lämnade en stor lucka i hans ”väg in i politiken”. Efter detta och Pouls frågor om rasismen ökade distansen mellan de två i rummet och Åkessons röst blev torr och spänd.

Jag hade långa stunder en känsla av att Åkesson ville framstå som en fredlig och snäll människa för att sälja in en bild av sej och partiet; ”Vi är inte rasister med järnrör – och istället för att slåss med invandrarbarnen sprang jag hem till mamma.”

Trots det fortsatt tveksamma upplägget att förstå partiet via partiledaren , tycker jag ändå att det här samtalet var bättre än tidigare genom att fokus idag var mera konsekvent psykologiskt. Även när nazismen och rasimen togs upp var inriktningen att förstå från Åkessons perspektiv. Litet i trots mot den konstiga programidén framhärdade Perris i att fokusera på Jimmie Åkesson själv. Förvånande nog tonar då också mot slutet fram en person som har det tungt. Jag upplevde att Åkesson var genuin en kort stund  när han släppte på garden och berättade om sina svårigheter.

Sverigedemokraternas överförenklade och stereotypa retorik blev som tydligast då begreppet  “mångkulturalism” användes på ett svepande sätt. Formuleringen att detta skulle innebära “alla får göra litet vad som helst” fick Jimmie Åkesson tyvärr komma undan med. Detta borde ha följts upp och ifrågasatts – inte minst med tanke på debatten på senare tid om programledarens roll i public service.

Nyfiken på Åsa Romson – som tog chansen


a21290cd57f30742_200x200ar

Av och till i  tidigare samtalen har jag upplevt att partiledarna främst ägnat sej åt skadeeliminering. Det har känts som om de motvilligt (med undantag för Löfven?) släpats till situationen och förvånat efter tre kvart konstaterat: ”Ovant, men det gick ju bra, det var riktigt trevligt att få tala om sej själv en stund.” (Dvs. inte så hemskt som jag trodde?)

Åsa Romsons attityd var mera ogarderat lustfylld, totalt utan respekt för Perris som stundtals kunde luta sej tillbaks och släppa fram ett språkrör (sic!) som associerade och reflekterade fritt långa stunder. Detta gjorde också att det avsnitt som mest berörde hennes bakgrund blev längre än vid de tidigare sessionerna. Ordet kärlek nämndes för första gången i samtalsserien – det säger en hel del.

Med risk för att bli tjatig upprepar jag ändå min kritik mot det fokus som programmet har valt – att belysa ett parti utifrån dess partiledares psykologi. Dels ser jag det som en omöjlig uppgift (Åsa Romson var ju också mycket riktigt kritisk på den punkten) och dels leds samtalen bitvis i fel riktning när Poul plötsligt hoppar in i dagspolitiken à la Ekots lördagsintervju. Det ger ett splittrat intryck. Samtalstiden borde istället ha utnyttjas till flera uppföljande, gärna kritiska, frågor kring hur partiledarna tänkt och känt kring viktiga frågor.

Den efterföljande analysen var klargörande på ett par punkter. Ludvig Beckman och Katarina Barrling fokuserade bland annat på det utmejslat intellektuella och akademiska i Miljöpartiets idelogi. Tanken att stå upp för jordens framtid kräver en kombination av kunskaper och empati. Insikterna om jordens prekära belägenhet växte fram bland forskare och miljödebattörer på sextiotalet oh fångades sedan upp politiskt av människor som drog egna slutsatser. Det handlade inte om att växa in i partiet eller att få miljötänkandet ”med modersmjölken” – utan just om medvetet tänkande och vuxna aktiva val. Kanske underskattade statsvetarna den gruppsamhörighet som gradvis ändå växer fram utifrån närhet och gemensamma sociala erfarenheter.

Metaforen med en ”gemensam inre kompass” som förenar fria individer ideologiskt är träffande. Så länge allas individers känner en indikation på samma riktning är allt okej, men möjligheten finns till individuella, ej ledarstyrda val.

Dessutom fick vi på slutet höra en rolig beskrivning av miljöpartistiska idén att ge rösträtt åt dem som drabbas av miljöns utarmning och förstöring utan att ha eget inflytande: Rösträtt åt torsken!

Nyfiken på Jan Björklund

 

18398 - Jan Björklund

Partiledarnas psykologi är intressant för att den ger en grund för att ta ställning till deras trovärdighet och äkthet. Hela upplägget med att förstå ett parti utifrån ett personligt samtal med dess partiledare har däremot känts konstigt. Ikväll särskilt som Björklund mest levererade partiets officiella program tillsammans med den ideologiskt korrekta bakgrunden som går utmärkt att ta del av på annat sätt. Men vad tillför personen i topppen? Det är ju det som motiverar programformatet. Den här gånger verkade de två experterna Katarina Barrling och Ludvig Beckman famla som efter en tvål i grumligt badvatten när de skulle försöka hitta någon ny eller annorlunda vinkel. Det var  mest den vanliga skolfrågan som de hittade. (Björklunds vurm för kateder – emanerar den från de böcker som hans lärare staplade upp där för att välja bland?) Men jag ska inte raljera över vice statsministerns engagemang vad för skolan –  efterhand har jag blivit övertygad om att det  är äkta och att det bygger på kunskaper – egna sådana. Hans berättelse om hur han själv upplevt skolans betydelse för den individuella klassresan var utan tvekan äkta och djupt känd.

Men utbildningsministerns politiska engagemang över huvud taget – var kom det ifrån och hur formades det? En trevande ungdomstid, ja – vem har inte det? De flesta kommer inte in och stannar i ett och samma parti lika tidigt som Jonas Sjöstedt. Jan Björklund berättade nu om tidiga pacifistiska ställningstaganden. Han var även emot betyg. Det låter som en ganska typisk Folkpartistisk ungdomspolitiker på sjuttotalet, typ Gharton och några till.  Kanske har till och med Jan Björklund en gång varit flummig? Men om han som ungliberal var så radikal, hur stämmer det med att han tidigt – redan som barn – påverkades av sin mamma i en antikommunistisk och pro – västlig agenda. Som sagt, ungdomen är en tid av turbulens och på något sätt fick väl Björklund ihop det hela, men för att förklara hur detta kan ha gått till skulle ha krävts uppföljande frågor. Jag är fortfarande missnöjd med att Poul Perris plottrar bort det verkligt intressanta. Det börjar bra med frågor kring den formativa perioden i en människas liv, med  sedan släpper han taget. Hur i hela friden gick det till när Jan Björklund blev den folkpartist han blev? För det var väl inte bara för att FPU hade mycket roligare fester?

Nyfiken på Stefan Löfven

 

Stefan01Foto: Magnus Länje

Funderar över varför intervjun med Stefan Löfven kändes så mycket mer avslappnad än sist med statsminister Fredrik Reinfeldt i stolen mittemot psykoterapeuten Poul Perris. Jag har två alternativa förklaringar. Den första handlar om sättet att intervjua. Poul höll sej mera konsekvent vid det som han är bra på – att prata person, alltså att vara just nyfiken på Stefan Löfven. Den största svagheten med de tidigare samtalen har varit att de  handlat för mycket om politik, även ren dagspolitik. Den avvägning som Perris gjorde idag var bättre.

Min andra tanke: Stefan Löfven tycktes bekväm med situationen. Vi psykologer och psykoterapeuter får lära oss att lyssna efter betydelsebärande situationer och berättelser. Detta som vi med annat ord också kallar narrativ behöver inte alltid vara stort och omfattande – det kan handla om små situationer som är symboliskt mättade. Statsvetarna (minns inte vem av dem) satte med rätta fingret på händelsen i matkön där Löfven minns att han agerade till förmån för en person i underläge.  Det behövdes förmåga att identifiera sej med den orättvist behandlade för att kunna agera som tonåringen Stefan då gjorde. Berättelsen kändes äkta upplevd nu 40 år senare. Det går att dra en parallell till samtassituationen där S-ledaren nu också hade förmågan att för en stund  ta den utsattes position, dvs han kunde vara nöjd med att vara “klient” utan rädsla att tappa kontroll. Detta därför att han känner att han har också den andra sidan – han kan vända på situationen och betona det aktiva ansvarstagandet – undviker därmed att själv hamna i en tänkbar offersituation. Den säkerhet han känner i samtalet emanerar inifrån, en trygghetsskapande faktor som gör att han har förmågan att gå in i en dialog i gemenskap utan att känna sej hotad.

Sedan är det ingen motsättning mellan detta mer personliga och att det samtidigt passar ett politiskt/retoriskt syfte att lyfta fram matköepisoden eftersom den också kan ses  i förhållande till den socialdemokratiska rörelsen i stort och dess roll i samhället med ett värn för de svaga.

Nyfiken på Fredrik Reinfeldt

 

ce30d269

 

 Några snabba tankar direkt efter det andra samtalet i serien med politikersamtal som leds av psykoterapeuten Poul Perris.

Samtalet var på känslomässigt neutral nivå, trots att Poul Perris gjorde sitt allra bästa – jag såg hur han kämpade, men det lyfte inte till emotionella djup. Reinfeldt flöt ovanpå och jag hade en känsla att han inte hade respekt för situationen.  Han var lika mycket på sin vakt som annars i officiella sammanhang och fungerade med sina invanda politiska ryggmärgsreflexer på ett sätt som Jonas Sjöstedt kunde släppa stundvis i sitt samtal förra veckan. Vid ett tillfälle tror jag att Reinfeldt var känslonära, och Poul lutade sej fram – tror att det handlade om nederlag och att vara ute i kylan, men stunden passerade förbi. Att visa svaghet gick inte. Frågan är varför? På grund av oförmåga, ovilja, eller var tillställningen regisserad? Av vem i så fall? Programledarna, eller av Reinfeldt själv? Hans stab?

En psykoterapeut simmar på torra land om det inte finns en överenskommelse om öppenhet. Det gäller också i den här situationen. Även om det inte handlar om psykoterap utan ett publikt samtal,  måste ändå terapeuten ha tillgång till arbetsverktyget tillit och förtroende för att alls kunna få en bra dialog till stånd. Avsaknad av frågor kring det som verkligen bränner till gör att det hela blev ett tråkigt samtal för de allra flesta.

Statsvetarna var kanske de enda som inte kände tristess. Katarina Barrling och Ludvig Beckman lyckades fånga upp oväntade konservativa tankar och uttryck. Jag kommer att tänka på psykoanalys, som kritiserats för att tolka omedvetna processer trots patientens motstånd och försvarsmanövrer. Resultatet av det riskerar att bli antingen övertolkning som faller platt – men även då och då nya insikter. Det som läckte ut av Fredrik Reinfeldts känsloliv kunde bäst tolkas i politiska termer, varför det krävdes akademisk statsvetenskaplig nivå för analysen. Möjligen är dock analysresultatet i form av politisk diagnos omedveten för ”patienten”.

Min psykologiska ”bedömning” efter ett samtal blir dock mer en fråga: Är politik Fredrik Reinfeldts blod och själ?