Ebba Busch Thor i Almedalen

Ebba Bush Thor Almedalen

 

Ebba Busch Thor kan sitt tal utantill och liksom Annie Lööf använder hon mycket medvetna gester och kroppsspråk.

Ebba Busch Thor vill framstå som en fredsduva i oskyldigt vitt. Men hennes ord är tuffa gentemot IS. Hon talar om att skicka JAS -plan. Just nu tävlar politiker i Sverige om att vara hårdast i sina uttalanden – påminner litet om inrikespolitiken i USA där det är viktigt att inte framstå som mjuk. “Sverige är värt att försvara”. (Vem tycker inte det?)

Plötsligt sänker hon rösten och verkar mycket medveten om hur viktigt det är att inte framstå som hård och kall. Nu talar hon om familjevärden, och om “den svenska modellen” som innebär att vi tar hand om varann i vårt land. Knyter an till en gammal tradition av omsorg och solidaritet.

Publiken tjuter som om de vore indianer i en gammal westernfilm.

Nu står hon plötsligt alldeles stilla, med händerna efter sidan. Rakt upp och ned. Ser skyddlös och utlämnad ut. Till skillnad från andra talare i Almedalen saknar hon barriär mellan sej och publiken. Hon talar ideologiska ord, om trygghet. Den trygga familjen. Hon har sitt barn i publiken. Det känns som om hon vill säga att han är viktigare. Hon är ursinnig när hon säger att Stefan Löfven ska hålla sej undan från familjen. Känns litet som guilt by association. Hon är helt ärlig. Jag ryser litet och tänker en liten stund på Margaret Thatcher. Jag tror verkligen att Ebba Busch Thor skulle kunna bussa stridsplan på sin fiende.

 

Partiledaren – intervju med Kristdemokraternas Ebba Busch Thor

PRESS_MG_0434 2

 

Det är lätt att falla för Ebba Busch Thors avspända och chosefria charm. Många har spått att partiet, åtmnstone tillfälligt kommer att få opinionsmässig framgång då hon nu framträder i offentligheten. Och det är svårt att inte hålla med. Kanske charmades också Camilla Kvartoft då hon i går söndag  intervjuade Kristdemokraternas nyblivna frontperson i SVT:s programserie Partiledaren. Jag är fortfarande upptagen av det psykologiska spelet mellan programledare och intervjuoffer i programmen. I min kommentar till intervjun med Stefan Löfven noterade jag att tonen i samtalet var så mycket mer ödmjuk jämfört med tidigare när Mp:s Åsa Romson grillades. Kanske har Kvartoft fått kritik och tonar ner? Även i förhållande till Busch Thor var det snällare tongångar och kroppsspråk. Inte mig emot, jag ser gärna att politiska samtal förs med vänlighet tillsammans med saklig skärpa.

Men varför denna fokusering på planeringen inför det väntade barnet? Jag har inte hört frågor frågor till manliga partiledare om fördelning och uttag av föräldraförsäkring, trots att åtminsone Jonas Sjöstedt för inte alltör länge sedan blev pappa.

Nu tog föräldraförsäkringen oproportionerligt lång tid av intrevjun. Tid som även borde ägnats åt den superkänsliga frågan om Kristdemokraternas syn på aborter. Känt är att Ebba Busch Thor yttrat sej i frågan på ett sätt som kan föranleda frågor och önskan om förtydligande. Visserligen fick hon frågor i Ekots lördagsintervju och ville inte då förändra den linje som Kristdemokraterna hittills stått för, men i SVT som har så mycket större spridning, borde frågan ha följts upp. Hon kunde också ha fått frågor om vårdpersonals rätt att vägra utföra aborter. Var står hon i detta? Hur motiverar hon sej? Hur ser hon på opinionen inom sitt eget parti?

 

 

 

 

Nyfiken på Göran Hägglund. Programserien kom ner på fötterna.

goranhagglund-05

 

Göran Hägglund (Kd) är en av vinnarna i programserien Nyfiken på där läkaren och psykoterapeuten Poul Perris samtalat med partiledarna

Programformatet passade Hägglund som hand i handske. Som ledare för ett värdebaserat parti tog han tillfället i akt. Han framhöll konsekvent människors lika värde och gemenskap i det nära, men också det civila samhället där församlingen kan vara ett exempel

Poul Perris verkade också denna gång trivas med att hålla kvar vid det personliga och svävade inte ut i frågor kring dagsaktuell politik. Och den som har följt mina inlägg i anslutningg till samtalsserien blir inte överraskad över att jag gillar det. Jag har flera gånger irriterats på att frågorna har fokuserat på annat än partiledaren och hur hen vill beskriva sej och sin roll och historia i partiet.

Nu slapp Hägglund att ställas inför de mest kontroversiella frågarna. Inom hans parti finns gott om stridsfrågor som skulle kunnat tas upp, som bland annat rätten till abort. Även dessa hade kunnat diskuteras utifrån det psykologiska perspektiv som programmet ska ha.

I den efterföljande analysen använde statsvetaren Ludvig Beckman ordet ”dygder” för att beskriva Hägglunds politiska människosyn. Dygder handlar om personlig mognad, etik och ansvarsfull hållning, om ett rättfärdigt sätt för människan att leva. Uppfordrande kan tyckas, men Hägglund undvek fällan att uppfattas som moraliserande. Moral såg Hägglund som grundad mer i goda värderingar och en religiöst arv än i pekpinnar och von-obenattityd. Denna väl förankrade grundsyn hos Hägglund lämpar sej väl för en intervjuform med fokus på psykologi.

Det var tydligt hur starkt engagerad Göran Hägglunds blev när uttrycket ”verklighetens folk” kom på tal. Göran Hägglund nämnde detta i ett tal i Almedalen och ställde på ett närmast populistiskt sätt ”vanliga strävsamma människor” som Hägglund identifierar sej med i kontrast till en tongivande kulturelit. Statsvetaren Ludvig Beckman såg i sin reflektion också en parallell till frikyrkans opposition till den överhet som statskyrkan historiskt har utgjort – den elit som Hägglund målar ut i in retorik står på samma sätt som en överhet i förhållande till folket.

Dags att sammanfatta mina intryck av serien. Det blir ändå till slut ett positivt helhetsintryck. Jag uppskattar att programmakarna har lyckats att utmana det propagandistiska och enkelspåriga  genom att se politiken via ett temperamentet och personlighet. De två statsvetarna Ludvig Beckman och Katarina Barrling  har bidragit med att visa på fler nyanser och hur det mångfacetterade i en människa också kan komma till uttryck även genom den ledare som  är bunden av partilojalitet. Tänkandet i enkla fack utmanas, olika sätt att se på saker kan prövas utan krav på absolut sanning. Då kan det till och med bli bli möjligt att se liberala drag i Jonas Sjöstedts tänkande, eller som i kväll när Göran Hägglunds jämlikhetsideal beskrevs som en vänsterståndpunkt.