Behändig och rejäl. På Kvinnohistoriskt museum i umeå

annelie-branstrom-ohman

annika-norlin

sofia-jannok

2016-12-08

“Spring för livet när ni stöter på en man som säger: ‘Jag älskar starka kvinnor’ – I nästa stund vill han ta bort era rättigheter”, sa Annelie Bränström Öhman. “Visst kan vi tala om starka kvinnor, men det beror på vem som uttalar det omdömet.”

Glad och nöjd gick jag iväg från Kvinnohistoriskt museum i Umeå, men ändå något som skavde. Typiskt psykolog, varför kan jag inte bara vara nöjd och glad efter att ha tagit del av ett spännande och intressant samtal – punkt slut? Men nejdå, inte, nu ville jag veta vart Annika Norlins utmananing tog vägen: “Jag blir fortfarande irriterad när man i feminismens namn bara visar upp starka kvinnor, för mig är det frihet att visa svaghet.”

Evenemanget var låtskrivaren och journalisten Annika Norlins initiativ. Kvinnohistoriskt museum i Umeå nappade på hennes idé och bjöd in till samtal med Sofia Jannok, sångerska och och låtskrivare och Annelie Bränström Öhman, litteraturprofessor och kulturskribent.

Temat var hur könsroller ser ut särskilt i norra Sverige. Har feminismen ett annorlunda utseende?

Det var fullsmockat och vi i publiken bjöds på goda berättelser, historia och nutid. Om kvinnor förstås, kvinnors styrka. Annelie Bränström Öhman berättade om kvinnor som, med männen i skogen, varit hänvisade till egen förmåga. Om mormorsmor som klättrade upp på ladugårdstaket och släckte en brand, klättrade ner och födde barn. Snygga kvinnor, samtidigt självständigt starka. Annelie lyfte även fram hemmafrun vars arbete oförtjänt nedvärderats.

Sofia Jannok hade också hon ett viktigt historiskt perspektiv. Samebefolkningen pådyvlades av det svenska samhället en patriarkalisk struktur i och med att rennäringsrättigheter knöts till mannen, ett synsätt som tidigare varit främmande. Men den kvinnliga jämbördigheten har trots detta inte försvunnit, Sofia pekade på hur kvinnorna deltagit och fortfarande gör det många gånger på lika villkor, något som präglar könsroller, menade hon. Hon berättade om hur hon själv, kanske till och med i onödan, vill leva upp till att klara sig självständigt utan hjälp, typ: ”Inte behöver jag helikopter, nog kan jag väl gå tre mil.”

De tre delade frikostigt och öppenhjärtligt med sig av minnen och erfarenheter. Annika Norlins ingång till samtalet handlade om bland annat hur hon i sin jämtländska barndom känt att hon måst dölja även det lilla hon gjort för sitt utseende, som att använda smink och noppa ögonbrynen: “För man skulle kanske vara fin, men det fick inte märkas att man gjorde något.” Och det här kopplade hon till något som handlar om rekorderlighet. Ett rejält kvinnoideal, en slag styrka som hon illustrerade med att spela upp sången: “E Jamtlandstaus.” (En Jämtlandstös.)

Varken Sofia eller Annelie nappade särskilt mycket på detta med svagheten. Det var liksom Annika grej, inte deras. Och okej var väl det, det fanns inget krav på konsensus. Viktigast förstås med ett bra samtal.

Men, som jag började – varför? Fanns det något mer att hämta här under ytan? ”En Jämtlandstös” handlar om idealiserade kvinnor, som har en mängd fysiska och psykiska nästan superegenskaper. Bland dessa också trofasthet, pålitlighet. ”Hu blomstrer i hundra år”. Kontinuitet och ”family values”. Vilket också står för kontroll, förutsägbarhet. Kan det vara detta som Annika har behov av att revoltera mot? Den av mannen påstådda och älskade styrka som Annelie talar om och som får henne att rekommendera kvinnor att springa för livet?

Paneldebatt i Umeå – Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor

Med anledning av FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor den 25 november anordnade Män för Jämställdhet i Umeå en paneldebatt. För värdskap och arrangemang stod  även Kvinnohistoriskt museum och Studieförbundet Vuxenskolan.

Ola Nordebo, chefredaktör på VK ledde samtalet och den efterföljande frågestunden.

Ola Nordebo

Leg. psykoterapeut och socionom Anna Railert berättade om verksamheten vid Mansmottagningen i Umeå. Dit kommer män frivilligt, dock ofta under press, för att komma tillrätta med våld som de utövat mot kvinnor. Mansmottagningen finns inom ramen för Centrum mot våld där också Kvinnofrid, Barnahus och Trappan ingår.

Behandlarna vid Mansmottagningen arbetar efter en modell som utformats av den norske psykologen Per Isdahl: Alternativ till våld, förkortat ATV. Våldsutövarna får arbeta med att sätta ord på vad som förekommit och berätta i detalj. Omständigheterna och hur de tänkt. Om konsekvenser för offren, andra inblandade och för dem själva. Männen får lära sig att ta ansvar för sina handlingar. Verksamheten bärs av en stark övertygelse om att förändring är möjlig. Men det tar tid – behandlingen kan pågå mer än ett år.

Anna Railert visade också hur Mansmottagningens verksamhet kan vara sekundärt förebyggande då männen slutar att utöva våld.

Anna Railert

Andreas Lundgren (s) är ordförande i Individ- och familjenämnden i Umeå kommun. Han började med att redogöra för nämndens verksamhet, särskilt när familjevåld förekommer. Det är ofta dramatiska situationer som kräver akuta ingripanden. Många gånger krävs snabba beslut som fattas direkt av ordföranden.

Andreas Lundgren framhöll våldet inom familjen som ett utslag av en skev maktstruktur där män är överordnade kvinnor. “Samhällssystemet är riggat till mannens fördel.” Mannens våld mot kvinnan sker ofta på grund av att hans ställning hotas. Lundgren betonade politiska förändringar som viktigast för att förebygga familjevåld. Han nämnde bland annat rätt till heltidsarbete.

Andreas Lundgren
Under den korta debatten lyftes problemen, men också en del av vad som kan göras förebyggande och behandlande.

Mikael Rubin avslutade med att rekommendera hashtagen #allamän på sociala medier. En kampanj som startades av Män för Jämställdhet samma dag som paneldebatten – den 25 november.

Micke Rubin