Fittstim min kamp

Efter den första stormen har lagt sej vore det frestande att försöka sej på en analys av SVT:s dokumentär Fittstim min kamp.  Jag har sett den första delen som (sändes i torsdags) två gånger – inklusive den efterföljade debatten.

Kritiken har så här långt varit förödande från feministiskt håll, trots någon enstaka kommentar i stil med “bra att saker kommer upp på bordet”.

Maria Sveland frågar till exempel i ETC Beta: “Driver du med mej Belinda Olsson?”

Det blir ingen analys från mej. Den får vänta tills alla de tre delarna har sänts, men jag kan ändå inte hålla tillbaka några korta reflektioner redan nu.

Inför programmet ställdes en provokativ fråga: “Har feminismen gått för långt?” Det var onödigt och dumt. Det är naivt att tro att en sådan fråga skulle  uppfattas som ett öppet och liberalt sanningssökande. Den fungerar istället som en trigger. Varför reta upp redan i förväg? Frågan väcker dessutom starka farhågor att antifeminister får vatten på sin kvarn i och med att formuleringen nästan tas ur deras mun.

Gudrun Schyman och Fi kan vara en vinnare. Hittills har hennes insats i programmet lovordats av många. Som av en tanke var hon gäst i P1:s lördagsintervju två dagar  Fittstim min kamp  och hon fick då  ännu en gång tillfälle att ge sin syn på feminismens situation idag. Gudrun har förståelse för vad dagens unga idag brinner för och hon kan förklara på ett enkelt och bra sätt hur olika aspekter av att vara i underläge hänger ihop.

Min fråga idag är: När programmakarna nu – frivilligt eller ofrivilligt – fått så många att förenas i ett gemensamt avståndstagande – kommer raseriet att vändas mot män i nästa program?

Maria Sveland: “Göran, kom tillbaks – allt är förlåtet!”

DSCN0582 DSCN0583 (2)

 

“Göran Persson, kom tillbaks – allt är förlåtet!”  Med en viss överdrift illustrerade Maria Sveland idag på Littfest i Umeå de förändrade attityderna till feminismen under de senaste decennierna. Sveland, högaktuell med Hatet – en bok om antifeminism, beskrev hur den socialdemokratiske statsministern på sin tid hånades när han kallade sej feminist, ett avståndstagande som Sveland idag kan ångra när hon sett i vilken riktning samhällsklimatet  gått.

Maria Sveland,  gästade Littfest för att med utgångspunkt i sin bok tala om tala om en skrämmande aktuell företeelse – näthatet.  Hon samtalade med statsvetaren Malin Rönnblom och Folkbladets chefredaktör Daniel Nordström.

År 2012 utsattes Maria Sveland för dödshot, något som fick henne att lägga ett romanprojekt på hyllan och istället börja skriva Hatet. Hon beskriver utgångspunkten som ett starkt behov att försöka förstå genom att göra nedslag i några händelser där antifeminismen visat sej.

Det hon fann när hon började undersöka de här fenomenen var ett utbrett kvinnohat – något som inte passar in i bilden av Sverige som ett charmigt och just land – snarare en “massgrav” .

Händelser där kvinnor utsätts för hat beskrivs alltför ofta som enskilda problem. Istället för att lyfta blicken och se mönstren, läggs börda på kvinnan att ta itu med svårigheterna själv. Den som klagar kan därmed riskera att själv skuldbeläggas och anklagas för att göra sej till offer.

Maria illustrerade hur det ofta sker en glidning i tryckta medier från åsiktsbildningen på nyhets- och ledarplats till ett alltmer urspårat kommentarsfält – en process som också finns i på vissa bloggar. “Paradoxalt nog har antifeministiska debattörer varit de som mest högljutt talat om yttrandefrihet.” Hon pekade även på risken för självcensur inför hot, något som effektivt riskerar att döda ett levande samtal

Daniel Nordström kommenterade  mediers ansvar för ett förhållningssätt inför den typ av kränkningar och hot som förekommer på kommentarssidor.  Han representerade en försiktig hållning med krav på balansgång mellan olika intressen och påminde om vikten av att “ta debatt”. Daniel har rätt i det, men det är orimligt att ett fåtal modiga aktivister ska stå i främsta ledet själva – om det ska stridas får vi allt vara flera som hjälps åt!

Se hela samtalet här: http://bambuser.com/v/3442315