Gustav Fridolin i Almedalen

Gustav Fridolin Almedalen

“Vi är landet med en av de mest effektiva statsförvaltningarna” – en inledande mening i  Gustav Fridolins tal in Almedalen nyss. Därmed började han en lång föreläsning om den svenska pedagogikens historia. Snark! Stillastående, i illasittande slips och i beklämmande kontrast till testosteronstinne Åkesson från igår. Trååkigt, Gustav!

Eftersom jag själv har så mycket större sympati för Miljöpartiet än Jimmies Sverigedemokrater hade jag förstås önskat att tvärtom, Fridolin hade varit den bäste försäljaren. Men det är han inte – han kan inte ens visa upp sina byxor. Inte det minsta sinne för PR. Tror han att det räcker med att ha rätt? Det gör det inte! Man måste också kunna paketera.

Som sagt, nu tycker jag att Fridolin har mera rätt än Jimmie Åkesson. Och något av sakinnehållet i Miljöpartiets politik kom också fram efter den långa akademiska inledningen – för dem som fortfarande gitte lyssna. Ordet utvecklingsoptimism låter bra. Och visst finns det anledning att försvara MP mot anklagelser för att vara allmänt bakåtsträvande. Men igen – var fanns glöden?  Var det ens ett försvar? Det verkar igen som om Fridolin tror att det räcker med att påpeka vad som är det rätta, sen ska alla fatta.

En intressant retorisk vändning när Fridolin upprepar frasen: “Det här landet … ” med därefter ifyllda goda saker som att vi är för en generös invandringspolitik eller ett land som man ser på med avund utifrån när det gäller välfärdspolitik, osv. Ett lyckat grepp med tanke på Sverigedemokraternas ambition att lägga beslag på det nationella för egen del. Gillar att Miljöpartiet kontrar och visar att fler än nationalister vill och kan göra anspråk på att definiera Sverige.

Jag tyckte också om att Gustav Fridolin beslutsamt avvisar politikernas klåfingrighet i att detaljstyra skolan. Paradoxen att vilja lyfta skolans, lärares, anseende och status samtidigt med att ta ifrån dem ansvar – den har han genomskådat. Bra!

Men ändå – Gustav Fridolin – hallå!  Du måste hänga med nu i medietvåtusentalet! Det duger inte med sömnpiller för att komma tillbaks till tvåsiffriga opinions – och röstetal!

 

Försvar för Romsons uttalande om Medelhavet och Auschwitz

a21290cd57f30742_200x200ar

Judar, romer och funktionshindrade mördades av nazister i dödslägren under det andra världskriget. I gårdagens partiledardebatt gjorde Åsa Romson, miljöpartist och minister i den nuvarande regeringen, en jämförelse mellan ett av dessa läger, Auschwitz, och skeendet i Medelhavet där nu flyktingar drunknar i tusentals.

Romson har med rätta kritiserats för den haltande jämförelsen och bett om ursäkt för den, om än i ordalag som även de kan kritiseras. Uttalandet var ogenomtänkt. Kritiken har framförallt handlat om skalan – miljoner – eller tusental.

Till hennes försvar kan sägas att hon pekar på sanningen att, liksom i dödslägren, handlar dagens tragiska flyktingöden om beräknat  massmord. Människor lämnas att dö, dumpas i havet. De misshandlas, mördas, våldtas !

Vi i Europa har ansvar att se det som sker och handla etiskt. Sverige – och de allierade –  blundade för vad som skedde under Hitlers framfart i det egna landet och i öst.  På samma sätt vill nu EU väja för det som sker med flyktingar från bland annat Libyen. Det går inte att frigöra sej från känslan att de fruktansvärda bilderna från havet passar vissa motståndare till flyktingmottagande. Som avskräckning för dem som vill fly.

Kanske  kan ilskan mot Romson ha att göra med att hennes jämförelse kräver ansvar att se, något vi avvisar med harm och indignation. Romson får klä skott för rädslan. För det vi vill hålla ifrån oss, från vår gräns.

 

Partiledaren – intervju med Miljöpartiets Åsa Romson

12498908063_84d21325a2_c

 

I går inleddes programserien Partiledaren i SVT. Miljön var TV-husets entré. Motivering till det?

Har sett hela programmet först idag. På grund av inledande störningar gick det först inte att se de inledande fem minuterna.

Camilla Kvartoft hade tagit på sej skjutjärnsutrusningen. Hon hade föresatt sej att göra en tuff intervju. En strategi var att göra Romson och Mp ansvariga för regeringsbeslut som inneburit att partiet tvingats kompromissa. I sina nya roller som ministrar måste miljöpartister svara för åtgärder som de aldrig annars skulle ha förordat.

Frågorna gällde bland annat eventuell avyttring av Vattenfalls verksamhet i Tyskland. Romson lät förstå att hon avvaktar vilken uppgörelse Vattenfall kommer fram till i förhandlingar med den tyska motparten.

Ett glasklart besked: Byggande av nya kärnkraftsverk kommer miljöpartiet aldrig att medverka till i regeringsställning.

”Nedrustning är ju er politik – hur kunde ni gå med på en försvarsuppgörelse som innebär en ökning av kostnaderna?” Romson duckade frågan bland annat genom visa hur Miljöpartiet tvingat fram en avslutning av vapenavtalet med Saudi-Arabien.

I kommentarerna till de fruktansvärda båtkatastroferna med flyktingar på Medelhavet kunde Romson – i likhet med politiker i allmänhet – inte ge några svar. Hon menade dock att Sverige skulle kunna ge humanitära visa, något som också vissa inom Fp föreslagit.

Bensinskattehöjningen försvarade Åsa Romson framgångsrikt med att framhålla åtgärder för att hela Sverige ska leva. Hon menade att satsningar på landsbygd och glesbygd uppväger att skatten på fossila bränslen stiger.

En bra intervju med raka svar på raka frågor.

Nyfiken på Åsa Romson – som tog chansen


a21290cd57f30742_200x200ar

Av och till i  tidigare samtalen har jag upplevt att partiledarna främst ägnat sej åt skadeeliminering. Det har känts som om de motvilligt (med undantag för Löfven?) släpats till situationen och förvånat efter tre kvart konstaterat: ”Ovant, men det gick ju bra, det var riktigt trevligt att få tala om sej själv en stund.” (Dvs. inte så hemskt som jag trodde?)

Åsa Romsons attityd var mera ogarderat lustfylld, totalt utan respekt för Perris som stundtals kunde luta sej tillbaks och släppa fram ett språkrör (sic!) som associerade och reflekterade fritt långa stunder. Detta gjorde också att det avsnitt som mest berörde hennes bakgrund blev längre än vid de tidigare sessionerna. Ordet kärlek nämndes för första gången i samtalsserien – det säger en hel del.

Med risk för att bli tjatig upprepar jag ändå min kritik mot det fokus som programmet har valt – att belysa ett parti utifrån dess partiledares psykologi. Dels ser jag det som en omöjlig uppgift (Åsa Romson var ju också mycket riktigt kritisk på den punkten) och dels leds samtalen bitvis i fel riktning när Poul plötsligt hoppar in i dagspolitiken à la Ekots lördagsintervju. Det ger ett splittrat intryck. Samtalstiden borde istället ha utnyttjas till flera uppföljande, gärna kritiska, frågor kring hur partiledarna tänkt och känt kring viktiga frågor.

Den efterföljande analysen var klargörande på ett par punkter. Ludvig Beckman och Katarina Barrling fokuserade bland annat på det utmejslat intellektuella och akademiska i Miljöpartiets idelogi. Tanken att stå upp för jordens framtid kräver en kombination av kunskaper och empati. Insikterna om jordens prekära belägenhet växte fram bland forskare och miljödebattörer på sextiotalet oh fångades sedan upp politiskt av människor som drog egna slutsatser. Det handlade inte om att växa in i partiet eller att få miljötänkandet ”med modersmjölken” – utan just om medvetet tänkande och vuxna aktiva val. Kanske underskattade statsvetarna den gruppsamhörighet som gradvis ändå växer fram utifrån närhet och gemensamma sociala erfarenheter.

Metaforen med en ”gemensam inre kompass” som förenar fria individer ideologiskt är träffande. Så länge allas individers känner en indikation på samma riktning är allt okej, men möjligheten finns till individuella, ej ledarstyrda val.

Dessutom fick vi på slutet höra en rolig beskrivning av miljöpartistiska idén att ge rösträtt åt dem som drabbas av miljöns utarmning och förstöring utan att ha eget inflytande: Rösträtt åt torsken!