Anna Kinberg Batra i Almedalen

Anna Kinberg Batra Almedalen

Händernas position fick mej att tänka på en romanssångerska. Anna Kinberg Batras kontrollerade stil kan bäst sammanfattas med hjälp av bilden ovan. Hon verkar säga tyst till sej själv: “Flaxa inte med händerna som Annie och Ebba. Jag är en blivande statminister och då duger det inte att vifta hur som helst.”

Klänningen, i en blåfärg som nu börjar bli så vanlig att jag kommer att börja kalla den politikerblått, avslöjade trendigt vältränade överarmar.

Anna Kinberg Batra talade i den avmätta stil som vi nu börjar vänja oss vid. Hon höll sej ofta till manus, vilket ibland försvårade publikkontakten. Som alla talare var hon bäst utan papperen.

Och plötsligt börjar hon fnittra! Kanske någon hade ropat något roligt, någon som ville påminna henne om något. Kittlar henne litet. Som om hon inte tar sej själv på allvar några sekunder. Kanske vill hon lätta upp, får draghjälp av någon. Eller tänk om det bara spontant kommer fram en lättare och roligare sida? Vad vet jag, men det vore kul.

Hennes tal handlade om jobben, framförallt “det första jobbet”, som hon säkert sade tjugo gånger.  (Hur kul kan det vara att stå och tjata på det sättet. Medietränare, tänk på era kunders mentala hälsa!) Men när hon talade om sitt första egna jobb var hon engagerad och verkade nästan längta efter tillvaron i en sommarkiosk. Att få använda armmusklerna till att bära kartonger.

Det gick inte att ta miste på hennes äkthet i frågan om att människor ska få sitt första jobb. Det gäller ju inte bara unga, utan också de som sökt sej till Sverige. Men motsägsefullt och med en svepande generalisering talade hon sedan om “dom som inte jobbar” – som andra politiker vill höja bidrag för. I mina öron låter det som en gammal fördom att det finns de som inte vill jobba. Sånt stryker hon medhårs, liksom vissa främlingsfientliga strömningar när hon talar om otrygghet och missförhållande för människor i det som nu med ett nytt uttryck kallas för “nya utanförskapet”. Medveten om risken för generaliseringar, tar hon sedan tillbaks –  “Det gäller inte alla”. Men några av hennes  formuleringar lät ändå som avsedda för att avhålla en del moderater från att gå över till Sd.

När det gäller Nato var det inte fråga om om utan när vi skall anslutas. Vad som skulle vara “när” framgick dock inte. Plakatpolitik.

“Stefan Löfven har ingen jobbagenda – han har en jobbig agenda!” Ha, ha, David Batra:  Kandiderar du för en ministerpost – rolighetsminister?

 

Partiledaren – intervju med Moderaternas Anna Kinberg Batra

2015_anna_kinberg_batra_6_foto_peter_knutson_0 2

Kinberg Batra försvarade den kritiserade  decemberöverenskommelsen med de rödgröna. Hon gjorde det delvis på liknande sätt som igår Ebba Busch Thor från Kristdemokraterna. Taktiken är att “gilla läget”, framhålla det faktiska parlamentariska läget och att allianspartierna inte alls har lämnat walk over. Istället utmålas DÖ som det minst dåliga alternativet i rådande situation och en välbehövlig distans skapas till Sd.

Intressant är hur hon flera gånger talar om att “byta ut regeringen”. Är det så att hon tillsammans med de andra alliansartierna avvaktar ett läge där den nuvarade rödgröna konstellationen spricker, kanske till följd av i första hand psykologisk krigföring mot Miljöpartiet?

Anders Holmberg gjorde sedan sitt bästa för att hålla kvar samtalet kring partiets ideologi, något som uppenbarligen besvärade Anna Kinberg Batra. Försöken att lyfta diskussionen till en principiell nivå misslyckades helt. Svaren från moderatledaren var närmast av typ “goddag – yxskaft.”

Den kluvenhet mellan liberalism och konservatism som Katarina Barrling pekade på var bekant för Kinberg-Batra. Hon kunde vidgå att dubbelheten finns, men var sedan noga med att inte positionera sej på skalan. Både liberala friheter och den “ordning och reda” som verkar uppfattas som signifikativ för konservatism, var lika viktiga för henne. Här gjorde Holmberg ett bra jobb när han pekade på viktiga identitetspolitiska frågor där hon tagit tydlig ställning. Det låsta kroppsspråket sprack upp när femisism och homosexuellas rättigheter kom på tal.  Det kändes befriande att se henne lämna det Reinfeldska pokerfacet för några minuter. Tyvärr tog hon åter på den stela masken när hon gång på gång vägrade att ställa sej bakom Fredrik Reinfeldts starka uttalande från 2014 om att “Vi ska öppna våra hjärtan” för människor på flykt. En tydlig och klar eftergift av Anna Kinberg Batra för en invandringsskeptisk opinion inom den moderata väljarkåren. Är det priset hon får betala för att kunna sitta kvar året ut?

Emo-deraterna

fredrik

  Jag drömde i natt att jag var med Fredrik Reinfeldt. Hur eller på vilket sätt vi umgicks minns jag inte. Vi kanske åkte bil. Fredrik var låg, som ofta på senare tid. Vi såg vid sidan av vägen ett gäng som hade väldigt kul, vi stannade till och glodde. Det var ett ungt gäng som partade loss. Småfulla, flera med cigaretter. Mingel och serpentiner. Disco. Litet av studentfest, men något högre medelålder än så. Några ansikten skymtade fram och jag kände igen en och annan.

– Vet du vad det där är för några, dom verkar ha så kul, sa Fredrik.

– Det är ett gäng folkpartister, jag har träffat dom, sa jag.

– Hum, man kanske skulle göra nåt i den stilen, vi behöver en ny image. Moderaterna ses som tråkiga och gammaldags av väljarna numer, sa Fredrik.

– Gör det, sa jag. Parta loss bara.

– Nu fick jag en idé, sa Fredrik. Vi ska byta namn!  Vi ska kalla oss för Em-Oderaterna!

-Mmm…?

– Fiffigt, va. Det börjar på ett m som vi ska betona extra mycket. Skojar liksom till det litet!

– Varför inte kalla er för Emo-deraterna. Många unga älskar emo. Musik och sånt, du vet, sa jag.

– Hum, kanske det, sa Fredrik. Nu jävlar! Vi ska ha en kick-off som heter duga.

Moderatledaren ringer Kent Persson:

– Fan, Kent, Googla någon som kan dra igång ett party.

Nyfiken på Fredrik Reinfeldt

 

ce30d269

 

 Några snabba tankar direkt efter det andra samtalet i serien med politikersamtal som leds av psykoterapeuten Poul Perris.

Samtalet var på känslomässigt neutral nivå, trots att Poul Perris gjorde sitt allra bästa – jag såg hur han kämpade, men det lyfte inte till emotionella djup. Reinfeldt flöt ovanpå och jag hade en känsla att han inte hade respekt för situationen.  Han var lika mycket på sin vakt som annars i officiella sammanhang och fungerade med sina invanda politiska ryggmärgsreflexer på ett sätt som Jonas Sjöstedt kunde släppa stundvis i sitt samtal förra veckan. Vid ett tillfälle tror jag att Reinfeldt var känslonära, och Poul lutade sej fram – tror att det handlade om nederlag och att vara ute i kylan, men stunden passerade förbi. Att visa svaghet gick inte. Frågan är varför? På grund av oförmåga, ovilja, eller var tillställningen regisserad? Av vem i så fall? Programledarna, eller av Reinfeldt själv? Hans stab?

En psykoterapeut simmar på torra land om det inte finns en överenskommelse om öppenhet. Det gäller också i den här situationen. Även om det inte handlar om psykoterap utan ett publikt samtal,  måste ändå terapeuten ha tillgång till arbetsverktyget tillit och förtroende för att alls kunna få en bra dialog till stånd. Avsaknad av frågor kring det som verkligen bränner till gör att det hela blev ett tråkigt samtal för de allra flesta.

Statsvetarna var kanske de enda som inte kände tristess. Katarina Barrling och Ludvig Beckman lyckades fånga upp oväntade konservativa tankar och uttryck. Jag kommer att tänka på psykoanalys, som kritiserats för att tolka omedvetna processer trots patientens motstånd och försvarsmanövrer. Resultatet av det riskerar att bli antingen övertolkning som faller platt – men även då och då nya insikter. Det som läckte ut av Fredrik Reinfeldts känsloliv kunde bäst tolkas i politiska termer, varför det krävdes akademisk statsvetenskaplig nivå för analysen. Möjligen är dock analysresultatet i form av politisk diagnos omedveten för ”patienten”.

Min psykologiska ”bedömning” efter ett samtal blir dock mer en fråga: Är politik Fredrik Reinfeldts blod och själ?

 

 

En spännande tolkningsfråga, Jenny Madestam

21057875

 Bild: freepik.com

 

Fredrik Reinfeldt liknade sej vid en stridshingst i media häromdagen. Reaktionerna i massmedia och sociala medier lät inte vänta på sej. Senare har Reinfeldt förklart att det står för att han är taggad inför uppgiften att gå till val nästa år.

I dagens Sveriges Radio P1 morgon frågade programledaren Katherine Zimmerman statsvetaren Jenny Madestam: ”Varför har det blivit så stort?”

Jenny Madestam talade om bland annat om ett oväntat ordval och om att Reinfeldts sätt att uttrycka sej var en avvikelse mot något svenskar förväntar sej. Vi vill ha förnuft, sans och inte så mycket känslor. Kraftfulla ord är mindre vanliga i den politiska debatten.

Hon tyckte också att det var småroligt och litet gulligt av statsministern, men hon såg inte uttalandet som planerat och strategiskt genomtänkt utan mera något som kom till spontant i stunden.

Jag är inte så säker.

Redan Madestam egen känsloreaktion säger en del.  Moderaterna behöver bryta bilden av Reinfeldt som tråkig och håglös (vilket också Jenny Madestam var inne på) och varför skulle det då inte passa alldeles utmärkt att, skenbart spontant och lätt gamängartat, kasta ur sej  ”jag känner mej som en stridshingst”. Jag tror inte att Jenny Madestam är den enda som blir litet charmerad.