Tackla hatet

Rebecka Bohlin 2

I skydd av anonymitet grasserar hatet på sociala medier, i kommentarsfält och på hemsidor. Journalister är en av de yrkesgrupper som är mest utsatta. Demokratin är hotad när de inte längre vågar och orkar skriva. Tendensen finns redan – många journalister vittnar om hur de tvekar och ibland väljer att inte publicera av oro för efterverkningar i form av hot  och hat. Idag är var tredje journalist i Sverige utsatt för hot.

Om detta berättade journalisten och författaren Rebecka Bohlin på Bokkafé Pilgatan i ett föredrag i serien Ordcafé. Hennes bok Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar dig kommer ut i dagarna.

Rebecka inledde med exempel på hur hoten kan se ut.  Den spanska journalisten Lydia Cacho fanns 2014 med på Reportrar utan gränsers lista över världen främsta hjältar för yttrandefriheten. Hennes familj undkom nätt och jämt ett brevbombsattentat. Och intervjuade svenska tidnings- radio- och TV-journalister vittnar alla om extrema våldshot.

Som vanligt lyssnade jag med psykologöron. Hur reagerar någon som får ständiga hot av arten: “nån borde köra upp en kniv i fittan på dig “, eller ännu värre saker? Svaret från alla: “Självklart är jag rädd”. Varför skulle journalister reagera på annat sätt än andra?

Hoten och hatet skapar stress som nöter på den som utsätts.  Det handlar ofta om extrema situationer. Rebecka Bohlin tryckte framförallt starkt på arbetsgivarens ansvar att se problematiken som en arbetsmiljöfråga och att agera i enlighet med detta. Den som har fullt stöd av ledningen mår litet bättre och kan ha större möjlighet att orka fortsätta. Rebecka talade också om hur omgivningen i övrigt kan stötta och vad den utsatta själv kan göra. Boken innehåller åtskilliga tips på hur stressen kan hanteras.

Ett generellt råd slutligen: Håll inte tyst om hoten. Berätta, anmäl!

Maria Sveland: “Göran, kom tillbaks – allt är förlåtet!”

DSCN0582 DSCN0583 (2)

 

“Göran Persson, kom tillbaks – allt är förlåtet!”  Med en viss överdrift illustrerade Maria Sveland idag på Littfest i Umeå de förändrade attityderna till feminismen under de senaste decennierna. Sveland, högaktuell med Hatet – en bok om antifeminism, beskrev hur den socialdemokratiske statsministern på sin tid hånades när han kallade sej feminist, ett avståndstagande som Sveland idag kan ångra när hon sett i vilken riktning samhällsklimatet  gått.

Maria Sveland,  gästade Littfest för att med utgångspunkt i sin bok tala om tala om en skrämmande aktuell företeelse – näthatet.  Hon samtalade med statsvetaren Malin Rönnblom och Folkbladets chefredaktör Daniel Nordström.

År 2012 utsattes Maria Sveland för dödshot, något som fick henne att lägga ett romanprojekt på hyllan och istället börja skriva Hatet. Hon beskriver utgångspunkten som ett starkt behov att försöka förstå genom att göra nedslag i några händelser där antifeminismen visat sej.

Det hon fann när hon började undersöka de här fenomenen var ett utbrett kvinnohat – något som inte passar in i bilden av Sverige som ett charmigt och just land – snarare en “massgrav” .

Händelser där kvinnor utsätts för hat beskrivs alltför ofta som enskilda problem. Istället för att lyfta blicken och se mönstren, läggs börda på kvinnan att ta itu med svårigheterna själv. Den som klagar kan därmed riskera att själv skuldbeläggas och anklagas för att göra sej till offer.

Maria illustrerade hur det ofta sker en glidning i tryckta medier från åsiktsbildningen på nyhets- och ledarplats till ett alltmer urspårat kommentarsfält – en process som också finns i på vissa bloggar. “Paradoxalt nog har antifeministiska debattörer varit de som mest högljutt talat om yttrandefrihet.” Hon pekade även på risken för självcensur inför hot, något som effektivt riskerar att döda ett levande samtal

Daniel Nordström kommenterade  mediers ansvar för ett förhållningssätt inför den typ av kränkningar och hot som förekommer på kommentarssidor.  Han representerade en försiktig hållning med krav på balansgång mellan olika intressen och påminde om vikten av att “ta debatt”. Daniel har rätt i det, men det är orimligt att ett fåtal modiga aktivister ska stå i främsta ledet själva – om det ska stridas får vi allt vara flera som hjälps åt!

Se hela samtalet här: http://bambuser.com/v/3442315

 

 

 

 

Torbjörn Tännsjö har missuppfattat vad som är problemet

Nej Torbjörn, du verkar inte ha förstått vad det handlar om. I dag på dn.se skriver du om en europeisk hederskultur. Om du hade tittat noga på Uppdrag granskning förra onsdagen borde du förstått. Kvinnorna som trädde fram i programmet –  heder är inte den stora grejen för dem. Det är att de är hotade till livet – hotade med våldtäkt, stympning. Utöver att kränkas är flera av dem livrädda.

 

Du jämför din egen “kränkthet” med kvinnorna i Uppdrag granskning. Försök att sätta dej in i deras situation. Ditt debattinlägg är oempatiskt.

Mera om näthat och psykologi

Dobermann tittar på skärm i bärbar dator

Uppdrag granskning i går tycks ha väckt stor och berättigad uppmärksamhet. Morgontidningen Dagens Nyheter har kommenterat på ledarsidan och vår statsminister Fredrik Reinfeldt uttalar sej.

 

Sofia Mirjamsdotter – Mymlan – skrev insiktsfullt redan innan programmet sändes. Många har sedan kommenterat henne uppskattande. Sundsvallsbloggaren skriver konstruktivt och vi är många som gillar att hon ger tips om hur man kan göra för att bemöta illasinnade kommentarer, kränkningar och rena hot.

 

Gunilla Törnfeldt kommenterar: “…som någon skrev, poängen är inte att vinna diskussionen, det har man troligtvis inte tid till heller, det är att näthatarna inite ska få stå oemotsagda och tro att de är i majoritet, För det är de inte!”

 

Nej,  så är det, du kommer aldrig att övertyga någon, men visa vad du står för. Det räcker för att vissa kan besinna sej.

 

Så här kan du till exempel skriva: “Det du säger är inte okej.” ; “Vad du skriver här är  kränkande.” ; “Det du skriver är faktiskt ett hot.” Eller: “Ditt språkbruk passar inte på /soc. mediet/.”

 

Se även min förra text i samma ämne.  Några psykologiska tankar kring näthatarens psykologi.