En viktig fråga om nazismen i Sverige och Tyskland

17-1105054859

I veckoupplagan av ETC #7, daterad 7 juni, frågar Anders Lindström ”… när skulle demokratin kunna sätta en gräns, hit men inte längre..” Han inleder med en historisk tillbakablick ”När i tid och hur skulle till exempel nazismens framväxt i Europa på 30-talet kunnat stoppas demokratiskt?”

Johan Ehrenberg svarar med att påminna om hur nazismen i Tyskland blev möjlig bland annat på grund av vänsterns splittring, men också på grund av borgerligt stöd. Han skriver också att samma utveckling idag inte är möjlig på grund av att ”de lösningar som de bruna partierna föreslår står i direkt motsättning till de behov ett globalt kapital har idag.”

Jag gissar att Ehrenberg syftar på behovet av rörlighet över gränser för att säkra tillgång till arbetskraft med låga krav. Detta gör inte mej det minsta trygg. Om Ehrenberg har rätt skulle konservativt och nyliberalt motstånd mot högerextremism vara beroende av krass ekonomi mer än grundmurad ideologisk övertygelse. Är Reinfeldt beredd att rucka på sitt hårdnackade motstånd mot SD och annan rasism, om han får signaler om att det inte längre skulle tjäna Sverige, näringslivet och tillväxten? Jag hoppas inte.

Johan Ehrenberg pekar på det motstånd som krävs i form av massdemonstrationer , men också inom förvaltning och public service: ”Det är självklart att det inte finns någon anledning för skolor eller andra demokratiskt styrda institutioner att ge dem plats.” Om jag läser rätt, syftar krönikören Ehrenberg här på ”den nya nazismen”. Bra, men vad beträffar SD är han mera diffus. Han ser dem som en bakåtsträvande grupp, tio procent, som bygger på invandrarhat och den nationalism ”som alltid funnits i de andra partierna.” Frågan om de skall dras över samma kam som övriga extremister, eller betraktas som rumsrena lämnas öppen.

Det vore olyckligt om SD:s nuvarande status som riksdagsparti, EU-parti, och deras ”whitewashing” skulle leda till att vi slutar peka ut dem som en fara för demokratin. Formellt ska de accepteras, men det är allt. Inget mer. Vi fortsätter att vända ryggen. Markera mot SD.

En god demokrat – eller inbiten nazist?

 

IMG

Foto: Programblad

 

Tankar efter ”GUSTAF WAS HERE” – en berättande föreställning byggd på livsberättelsen om arkeologen Gustaf Hallström och hans livsverk.

 

 

Pjäsen fick förhandsreklam, oavsiktlig sådan, när Magnus Alkarp i en debattartikel för kort tid sedan ifrågasatte Love Ersares teaterprojekt i samarbete med Västerbottens museum. Men med tanke på rubriken ”Så vill Umeå hylla en inbiten nazist” och anklagelser om aningslös historieförfalskning var jag undrande när jag satte mej för att ta del av den engelskspråkiga versionen i går.

Love Ersares engagemang blir delvis förklarat tidigt i skeendet när han berättar om sin bakgrund, visserligen inte med samiska rötter, men i en uppväxt nära samiska sammanhang. Han gestaltar berättelsen om Gustaf Hallström med inlevelse och jag imponeras av hur han lyckas att hålla ett fängslande fokus under en och en halv timme. Delvis beror det på att Ersare involverar sej själv och sitt sökande. Han finns hela tiden närvarande som observatör och undersökare, men mycket mer än så; med små medel lyckas han skapa upplevelsen av sej själv tätt i Hallströms spår. Till exempel bär han på en vagga av renskinn, i form av en liten ackja. Den tillhör Love Ersare som haft sitt eget barn i den och Hallströms förstfödda vaggades i en likadan.

Berättelsen om Hallströms liv spelas upp, från uppväxten i en småborgerlig Stockholmsfamilj, över hans tidiga karriär som arkeolog och museiman till att han konfronteras med den samiska kulturen. Han färdas i Sameland – Sápmi – och umgås med samer på ett förtroligt sätt. Love Ersares framställning påvisar inga påtagligt odemokratiska drag hos Gustaf Hallström under den tiden, annat än en konservativ livshållning som var vanlig under förra sekelskiftet och de första årtiondena därefter.

Föreställningen följer en enkel tidslinje som gör det lätt att följa skeendet för den som har någorlunda kännedom om Europas historia under nittonhundratalet.

Efterhand tätnar dramat när Ersare berättar om Hallströms tyskvänlighet och involvering i den rasistiska  rasbiologin. Med tanke på den upprörda förhandsdebatten med ytterst delade meningar om Hallström sympatier och gärning, är det nog fler än jag som är spända på vart gestaltningen här ska ta vägen.

Ersares visar nu ärligt och öppet sina svårigheter att förstå och tolka. Hyllmetrar av arkiv har han gått igenom och ju mer han läser desto mer förvirrad blir han. Var Hallström en good guy, eller inte? På vems sida stod han? Spion eller kontraspion? Till sist strör han vanmäktigt papperen omkring sej som torra löv.

Efter månader av studier ropar skådespelaren efter hjälp. Han har kämpat för att hitta och återge en bild av en människa. Det slutar med tystnad.

WHO WAS GUSTAF?