Erdorump Trumpogan?

erdorump-trumpogan

Ser i dagens Västerbottens-Kuriren en notis: “Trump: Lägg ned SNL.”  Nyfiken läser jag vidare och ser att SNL är en förkortning för det populära amerikanska satirprogrammet Saturday Nighet Live där Donald Trump har parodierats av bland andra skådespelaren Alec Baldwin. VK citerar en tweet av Trump: “Dags att lägga ned … Alec Baldwins porträtt stinker.”

Harmlöst kan man tänka – vilken sårad politiker utstt för drift i media har inte varit inne på liknande tankegångar? Nej, problemet är den större bilden. Är Trump alls demokrat i betydelsen anhängare av demokratiska och mänskliga rättigheter? Det finns anledning att ifrågasätta om Trump överhuvudtaget vill vara en president som lever upp till yttrandefrihet och andra basala principer i ett rättssamhälle.

Bland många märkligheter har Trump hotat sin motståndare i kampen om presidentposten, Hillary Clinton, med fängelse.

I en demokrati är det oberoende domstolar som dömer. Folket stiftar lagar. En president kan inte med dekret bestämma vilka som ska dömas.

Turkiets president Erdogan tar sig rätt att fängsla politiska motståndare på lösa grunder och fängslar journalister enbart efter att de har skrivit kritiska artiklar. Bland annat har den 72-årige statsvetaren och journalisten Sahin Alnay fängslats på detta sätt utan rättegång. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski skriver den 16 oktober: “Sahin Alnays fängslande utgör ett av tusentals övergrepp på grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter …”

Vad har Trump i kikaren? Vill han efterlikna Erdogans metoder? Likheterna, åtminstone vad hans retorik beträffar, är obehagliga.

Europa då och nu

 

 

Göran Rosenberg citerade i går författaren Stefan Zweig i en krönika i sr.p1:s Gomorron, världen. Zweig skriver 1940 om sina upplevelser av ett Europa som gick från relativt välmående och överoptimism till sammanbrott. I Rosenbergs citat beskriver Zweig en känsla av ständig utveckling och oövervinnerlighet.

 

Stefan Zweig skriver också: ” Ur stoltheten över vår tekniks, vår vetenskaps triumfer, som oavlåtligt avlöste varandra, uppstod för första gången en europeisk gemensamhetskänsla, ett europeiskt nationalmedvetande. Hur meningslösa, sade vi till varandra, äro inte dessa gränser, när varje flygmaskin så lekande lätt svingar sig över dem, hur landsortsmässiga och konstlade äro inte dessa tullbarriärer och gränsvakter, hur stridande mot vår tids anda, som ju uppenbarligen kräver samhörighet och världsbrödraskap! Denna känslans flykt var inte mindre underbar än aeroplanens. Jag beklagar envar som inte som ung fått uppleva dessa sista år av ömsesidigt förtroende i Europa.”

 

Rosenberg  menar i sin krönika att denna känsla av gemensamhet, som i någon mån kom tillbaka en tid  när EU växte fram, är den viktigaste förutsättningen för att rädda Europa idag. Det handlar om psykologi – ett sätt att tänka och känna inom både den breda befolkningen och i ledande skikt. Det krävs att man kan lyfta blicken till det gemensamma – inte stirra sej blind på enskildheter.

 

Finns den förutsättningen? Man kan tvivla på det. Det finns en naiv psykologisering av orsakerna till de ekonomiska problemen i vissa europeiska länder. De har levt över sina tillgångar, men det går inte att skuldbelägga ett enskilt land som om det vore en  person. Länder består av människor, men kan inte analyseras och behandlas med individuell psykologi – ett gravt kategorifel.  Peter Wolodarski påpekar detta på ett bra sätt i sin ledare i dagens dn.se.

 

Den bok av Stefan Zweig som Göran Rosenberg citerade ur heter Världen av igår. Den kom ut på svenska 1945 i  en fin översättning av Hugo Hultenberg. Aktiebolaget Skoglunds bokförlag.