Tio psykologiska punkter kring främlingsfientlighet och rasism

Bildresultat för racism

 

Lisa Bjurwald skriver i boken Europas skam: “Det är omöjligt, och inte heller önskvärt, att slippa undan Europas nazistiska förflutna. Vi måste kunna jämföra exempelvis Sverigedemokraternas dröm om det svenska folkhemmet med nationalsocialismens ideal. Sådana jämförelser är nödvändiga för att förstå den nationalistiska ideologin i sin helhet.”

Den sortens jämförelser är viktiga även för att förstå den psykologi som är minsta gemensam nämnare för all främlingsfientlighet och rasism. En sådan analys kan bidra till att känna igen och bemöta  totalitära strömningar.

Främlingsfientlighet och rasism finns i många skepnader. Den har ofta ideologiska kläder och har ibland till och med getts vetenskaplig auktoritet. Politiskt har den alltid kunnat utnyttjas. Här vill jag beskriva några av dess psykologiska grundvalar:

De tio punkterna kan fyllas på med mera. Tipsa gärna i kommentarsfältet!

 

De tio punkterna:

Stereotypisering

Människan har ett behov av förenkling för att uppfatta och förstå sin omvärld. Enkla kategorier kan leda till:

Misstänksamhet och rädsla för ”den andre”

– som jag inte känner och är utanför  min referensram.

Allmän osäkerhet och ängslighet

Skapar stort behov av en trygg och förutsägbar omgivning. Varierar individuellt. Okända företeelser som främlingar väcker rädsla och därmed avståndstagande.

Aggressiv kompensation

Människor i underläge slår mot den ännu svagare.

Gruppdynamik  

Till exempel att syndabockar utses.  Kan i vardagen också ta sej uttryck i mobbning.

Traumatisering och hat

Historiska traditioner av utstötning mot viss grupp i samhället. Kan utnyttjas politiskt genom bland annat:

Kollektiv skuldbeläggning och mytbildning

Vandringsmyter om det främmande som demoniseras. Kan i en extrema fall utgöra grund för etnisk rensning.

Lydnad och stark auktoritetstro

Man följer ledarens budskap om ”den andres ondska”.

Flockbeteende

Under vissa omständigheter i en människomassa. Gruppen agerar primitivt i till exempel lynchjustis.

Konkurrens och kamp om utrymme

Primitivt beteende när en befolkning känner sin ställning och/eller sina resurser hotade.  Till exempel vad beträffar tillgången på jobb. 

Bort med ras! Tyvärr Zouhir, du har fel.

2013-12-07 11.10.07 2

2013-12-07 11.20.23 2

Sveriges Radios Studio Ett idag. Integrationsminister Erik Ullenhag debatterade med Zacharias Zouhir, ordförande i Afrosvenskarna Stockholm och aktiv inom Vänsterpartiet.   Erik Ullenhag förbereder ett förslag att skriva om svensk lagstiftning med syftet att rensa ut rasbegreppet och ersätta detta med andra formuleringar. Ullenhag: ”Grundläggande är att vi ska inte ha en lagstiftning i Sverige som använder ordet ras när vi vet att det inte finns mänskliga raser.”  Han påminde om en mörk historia – Förintelsen grundades på ett urspårat rastänkande och i Sverige har bland annat tvångssteriliseringar legitmerats på samma grund. Rasbegreppet sätter fortfarandeen bild att det finns mänskliga raser och kan leda till fördomar.

Zacharias Zouhir menade att problemen löses inte för att man ignorerar dem och argumenterade emot att ta bort begreppet tas bort ur lagstiftningen. Han hänvisade också till att ras är ett vedertaget begrepp i andra länder, bland annat USA. ”Sverige har en tendens till färgblindhet” menade Zouhir. ”Vi måste se den diskriminering och rasism som faktiskt finns i landet.”

Debattörerna talade bredvid varann och gav inget intryck av att vilja förstå varandras ståndpunkter. Det hela gav intryck av sämsta sortens partipolitisk tuppfäktning. Vad finns för anledning att försöka vinna politiska poänger i en sakfråga som borde vara irrelevant för det kommande valet?

Zacharias Zouhir lyckades inte på övertyga om att det skulle vara kontraproduktivt att rensa ut ett  förlegat begrepp som ras. Han verkade inte ens vilja försöka förstå att rasbegreppet och företeelsen rasism är två skilda saker. Det förra en pseudovetenskaplig anakronism, det senare obehaglig nutidsverklighet. Jag förstår inte hur Zouhir menar att rasbegreppet behövs  för att vi blir mera varse rasismen. Snarare göder det rasismen.

Främlingsfientlighet finns.

 

flower-woman-women_11121139

Nej, Nabila, du är ingen främling, jag vet det. Du skriver i rubriken till din artikel i Dagens ETC tisdag den 1 juli: ”Främlingsfientlighet är en lögn: Jag är ingen främling. Att säga att människor är fientligt inställda till oss på grund av att vi är främlingar är att indirekt stänga oss ute. Indirekt ställa oss i främlingsfacket. Indirekt säga att vi inte är en självklar del av Sverige.”

Nabila Abdul Fattah: Du är ingen främling, och dem du syftar på med ”vi” är en självklar del av Sverige.

Så vad är problemet, varför säger jag: ”Främlingsfientlighet finns”? Därför att det handlar inte om dej, utan om den som har det – främlingsfientligheten. Den rädslan finns i människors hjärtan och hjärnor. Ofta har det med rasism att göra, men det finns många andra anledningar till att människor är rädda för det som de uppfattar som främmande. Eller till att de hatar det. I England för tusen år sedan bodde många danskar. Många av dem var födda i England. Det var knappast rasism i den mening vi har idag som fick kung Ethelred att 1002 döda många av dem. Det var fientlighet rädsla och hat.

Bengt Westerberg talar i sitt betänkande från 2012 om ”Främlingsfienden inom oss”. Han för sedan ett långt resonemang om vad som menas med främlingsfientlighet och kommer fram till att det är ett diffust begrepp, men presenterar ändå  ett par definitioner. Som psykolog tar jag fasta på och stannar i hans rubrik; ”Främlingen” skapar vi inom oss. Människor har en böjelse för att sluta sej i större och mindre grupper och utesluta dom andra. Det gäller vare sej det är grannbyn, danskar, eller befolkningsgrupper man inte känner igen. Det senaste exemplet är romska tiggare som fått vara i relativ frid så länge som de inte stör, sedan blir de trakasserade. Inte av alla, gudskelov, men av nog många. Det finns en variation i människors psyke så att vissa är mer benägna än andra att reagera mot det som de uppfattar som främmande.

Att tala om främlingsfientlighet kan kännas provocerande för den som är utsatt. Men samtidigt är att tiga om den också en lögn, för ordet står för något inneboende  som tyvärr existerar. Som en rest av primitivare hjärna i en tidigare värld. Kanske skulle vi istället vara tydligare om att det handlar om psykologi. Ordet ”Xenofobi” finns redan, men har ungefär samma valör. Om jag skulle tala med dej skulle jag kanske hellre resonera om ”människors rädsla och avoghet mot det okända.”

Det behövs två saker: Dels att de tongivande och ledande på ett tydligt och konkret positivt sätt visar att alla människor har lika värde och rättighet. Och för det andra att den så kallat ”främmande” ges en likvärdig plats. På så sätt skapas möten som gör att den mest rädde kan bli lugn. Människan förändras inte men kan hålla sin sämsta tendenser i schack och låta förnuftet råda.

SD är rasistiskt

Stiftelsen Expo har gett ut en vitbok som enligt beskrivningen ”Hjälper Sverigedemokraterna på traven och lyfter fram rasismen, hatet och våldet partiet vill att vi ska glömma”.

Med anledning av vitboken debatterade Expos chefredaktör Daniel Poohl med SD:s Mattias Karlsson i dagens P1-morgon. Karlsson invände att Sverigedemokraterna inte är ett rasistiskt parti. Han menade att det aldrig har funnit någon öppen rasism i SD:s åsiktsdokument, även om han erkänner att det har funnit problematiska och avskyvärda inslag i partiets historia. Han vill inte gå med på att partiet är rasistiskt idag. Så vad definierar partiet idag? Är partiet rasistiskt? Karlsson: ”Att prata om kulturer, att inte ett samhälle fungerar optimalt om det finns stora grupper som inte delar samma kultur och samma värderingar, för mej är inte det rasism”. Mattias Karlsson vill begränsa ordet rasism till en mera synlig form som grundas på ”människors hudfärg”.

Här blir det viktigt med orden. Vad är rasism? Det finns en utmärkt artikel på Wikipedia som visar hur begreppet rasism idag används på ett vidare sätt än i den ursprungliga biologiska betydelsen. Det är relevant att fortsätta att tala om rasism även om detta syftar på fördomar och diskriminering mot kulturella, religiösa eller etniska grupper. Detta därför att sådana föreställningar bäddar för en syn på på vissa människor som mindre värda eller oönskade i vårt samhälle.

För att förstå hur rasism fungerar idag är det viktigt att förstå rasifiering som handlar om ”hur människor ses som stereotyper utifrån fördomar om deras bakgrund eller ursprung”. (Citerat ur Wikipedia.). En enskild person kan alltså inte vara ”rasifierad”, som det felaktigt ibland sägs. Rasifiering beskriver en process i samhället, aldrig en människa. Du blir alltså inte en stereotyp – stereotypen finns bara i huvudet på den som har den!

En något annan synvinkel som också debatteras i dagarna: Rasism är inte bara en tanke eller åsikt utan också en fråga om handlingsberedskap. Därför är det problematiskt att utgå enbart från enkätfrågor för att bedöma om rasismen ökar eller minskar. Jag har kommenterat detta mera utförligt tidigare, med utgångspunkt från en ledare av Nabila Abdul Fattah i dagens ETC.

Marcus Priftis skriver också i Aftonbladet debatt om att rasismen inte går att fånga i enkäter.

Hur mycket rasism har Sverige? Jag är försiktig och lutar åt Nabila

 

2013-12-07 10.14.00

 Foto Anders Fagerlund

I dagens dn.se utmanar Carl Melin och Markus Uvell rasismmyten; ” … en lång rad studier visar att rasistiska föreställningar är ovanliga. Internationella jämförelser tyder på att Sverige är världens kanske minst rasistiska land.” Melin och Uvell baserar sin bedömning på attitydundersökningar som säkert är seriösa, även om läsare inte delges vilka dessa är, med undantag för Mångfaldsbarometern.

Som av ett sammanträffande skriver även Anna Dahlberg i Expressen häromdagen en artikel med rubriken ”Myten om det rasistiska Sverige”. Hon ger övertygande statistiska belägg, med föredömligt angivande av källor, för att saker går i rätt riktning. Kort sagt: Hon påstår att främlingsfientligheten minskar i Sverige.

Så Nabil Abdul Fattahs fråga i Dagens ETC tisdag 10 juni: ”Jag önskar att jag var en lögnare”, ska den besvaras: ”Ja, du är en lögnare, vara bara lugn – Sverige är inte rasistiskt?”

Nabila ger flera exempel på rasistiska uttryck och handlingar, liksom på ifrågasättande av dem som vittnar om dessa. Hon har större tilltro till sina ”…beslöjade systrar som börjar ge sej ut i den offentliga debatten” än till den statistik som Anna Dahlberg och Timbroanknutna Melin och Dahlberg åberopar.

Vem har rätt? Har båda rätt, men ser verkligheten med olika glasögon? Jag tror Anna Dahlberg är inne på det när hon skriver: ”För den som utsätts för hatet och hoten måste det kännas som att befinna sig i en krigszon.” Hon inser att upplevelser kan skilja sej åt beroende på var och i vilken situation en befinner sej. Men framförallt tycks Anna Dahlberg mena att verkligheten alltid kan analyseras på olika nivåer – den privata och den strukturella, övergripande. Med den utgångspunkten går det kanske att ha visst förstående överseende med motreaktioner.

Men så enkelt som Anna kanske menar är det inte. Nabila Abdul Fattah kommenterar attitydundersökningarna med ”dessa siffror betyder ingenting för mej” och det kan jag förstå och hålla med om. Psykologi står på tre ben: Tankar, känslor och handlingar. Attitydundersökningar står bara på två.

Jag citerar ur Psykologiguiden: ”Enligt den attitydforskning, som följde vid mitten av 1900-talet och senare har en attityd tre aspekter: en kognitiv som gäller uppfattandet av ett fenomen, en emotionell som gäller den känslomässiga reaktionen på det, en konativ aspekt som gäller strävan eller handlingsinriktning.”

Det Nabila klart beskriver handlar om den konativa aspekten. De två första aspekterna, de kognitiva och emotionella, kallar hon träffande: ”…en box man kryssar i och inte ett faktum på hur det egentligen ser ut”.

Nej, hur vi förhåller oss till en ingift muslim, eller till att anställa en mörkhyad person med ett namn vi inte kan uttala, det visar sej först när det händer. Det är handlingsaspekten. Vi dömer våra medmänniskor inte efter vad de säger, utan för vad de gör.

Jag lutar ännu så länge åt Nabila – jag vill vara försiktig när jag bedömer vad slags land jag bor i numera.

Retorik från de gamla vanliga partierna största risken

Andrea_Bohman

  Andrea Bohman forskar vid Sociologiska institutionen på Umeå universitet. Hon har nyligen publicerat en avhandling om attityder till invandrare. Bland annat undersöker hon hur hur inställningen till invandrare påverkas av den politiska retoriken. Avhandlingen har titeln: Anti-immigrant attitudes in context: The role of rhetoric, religion and political representation. Den häntar sitt material från intervjuundersökningen European Social Survey 2002-2012 som bedrivits vartannat år sedan 2001. Andrea Bohman visar, inte förvånande, att den politiska retoriken kan uppamma och skapa  främlingsfientliga och invandrarhatiska attityder i samhället. Men det är inte som man skulle kunna tro, extrema högerpartier som har störst påverkan, utan de etablerade partierna genom att framföra negativa åsikter om invandrare och invandring. Jag ser den viktigaste lärdomen av Andrea Bohmans avhandling som en varning till våra etablerade riksdagspartier: Fall inte i fällan att smeka rasistiska idéer medhårs för att vinna väljare från ytterlighetspartier. Effekten blir en förstärkning av fördomar och negativa attityder vilket istället stärker ytterligheterna.

Nyfiken på Jimmie Åkesson. Att tvätta bort en stämpel.

Jimmie Åkesson upplevdes spänd i samtalet – som i ett underläge. Partiledaren för Sverigedemokraterna var på sin vakt.  Han bör  ha förstått att det skulle komma frågor kring partiets minst sagt dubiösa förhistoria. Den bild av han vill ge av sej som tidigt politiskt intresserad och kunnig, samtidigt okunnig om SD:s minst sagt odemokratiska bakgrund kändes motsägelsefull och lämnade en stor lucka i hans ”väg in i politiken”. Efter detta och Pouls frågor om rasismen ökade distansen mellan de två i rummet och Åkessons röst blev torr och spänd.

Jag hade långa stunder en känsla av att Åkesson ville framstå som en fredlig och snäll människa för att sälja in en bild av sej och partiet; ”Vi är inte rasister med järnrör – och istället för att slåss med invandrarbarnen sprang jag hem till mamma.”

Trots det fortsatt tveksamma upplägget att förstå partiet via partiledaren , tycker jag ändå att det här samtalet var bättre än tidigare genom att fokus idag var mera konsekvent psykologiskt. Även när nazismen och rasimen togs upp var inriktningen att förstå från Åkessons perspektiv. Litet i trots mot den konstiga programidén framhärdade Perris i att fokusera på Jimmie Åkesson själv. Förvånande nog tonar då också mot slutet fram en person som har det tungt. Jag upplevde att Åkesson var genuin en kort stund  när han släppte på garden och berättade om sina svårigheter.

Sverigedemokraternas överförenklade och stereotypa retorik blev som tydligast då begreppet  “mångkulturalism” användes på ett svepande sätt. Formuleringen att detta skulle innebära “alla får göra litet vad som helst” fick Jimmie Åkesson tyvärr komma undan med. Detta borde ha följts upp och ifrågasatts – inte minst med tanke på debatten på senare tid om programledarens roll i public service.