Wagner skulle kanske ha tryckt på “Gilla”-knappen

20140321_Dancing_Stars_Conchita_Wurst_4187

 

Efter gårdagskvällens Eurovision Song Contest går mina tankar till MADE – festivalen och den de två verken där New European Ensemble medverkade. Det första av dem Saiyah – har jag skivit om här. Det andra – Nox Borealis – framfördes på fredagen. I VK:s förhandsartikel sägs att “Hela poängen är relationen mellan bild och musik”. Och kopplingen mellan det visuella och det musikaliska har varit en röd tråd. I Saiyah skapades en upplevelse av samspel mellan form, ljus, färg – och musik. I programmet nämndes begreppet synestesi. En helhetsupplevelse som stannar i själen.

Skaparna av Melodifestivalen öste på med formliga explosioner i färg och svindlande ljuseffekter. Jag tror att det kan ha funnits åskådare och tittare som fick problem med allt stimulus som östes ut. I vissa av inslagen kunde anas en tanke och känsla för samspel mellan ton och bild, i andra verkade mera “more is more” ha gällt som devis. Wagner, en av allkonstverkets föregångare, skulle kanske ha gillat idén med det här, men tveksamt om han gett godkänt för gestaltningen.

Varför inte kalla tävlingen i fortsättningen för All Performance Art Contest – en tävling i allkonstverk, för just det är vad det är. Numer. Den kommer att fortsätta att dra stor uppmärksamhet och mediehajp. Då kan vi som älskar låtarna få ägna oss åt vårt nörderi i en egen liten tävling som handlar om musik – enbart musik gärna med ljus, färg och form som – bakgrund.

(För övrigt tycker jag att en mycket bra låt vann.)

Saiyah

IMG_0002

 

Den som har förmågan till synestesi uppfattar och upplever en och samma företeelse med flera sinnen. En ton eller kan till exempel ha en färg. En känsla har ett ljud. En bokstaven x blir röd, osv. Upplevelserna är strikt individuella, står bara för den enskilda personen, men låter sej beskrivas.

Kompositören Benjamin Staern har förmågan till synestesi. Christian Karlsen kom på idén att sammanföra Staern med den japanska scenografen och multimediaartisten Yoko Seyama. Tillsammans har de under en längre tid utvecklat Saiyah som framfördes i ett uruppförande i går kväll på Norrlandsoperan inom ramen för MADE-festivalen.

Det hela har beskrivits som en opera men jag hellre vill beskriva evenemanget som ett allkonstverk. Solisterna Lars Karlin, trombon och Jacob Kellerman, gitarr hade ett personligt och intimt uttryck som ersatte den mänskliga röstens närvaro.

I ett intimt samspel mellan New European Ensemble, solister och ljuskonstnärer flödade intrycken under den timslånga konserten. Fokus växlade hela tiden mellan musik, ljus och färg. Mörker inledde och avslutade. Den första glimten av ljus var bloss som tändes. Färgskalan var till att börja med sparsmakad, för att efterhand växa till ett crescendo.

Min upplevelse växlade mellan att ömsom ta in enskilda delar – orkester, solister eller ljusfenomenen – till ibland mera av en helhetsupplevelse. Förmodligen var jag inte ensam om att fatta kopplingen mellan sinnesmodaliteterna enbart bitvis – och bitvis inte alls. Men allt går inte att förstå, det var säkert inte menat så. Och min upplevelse var en märklig växling mellan kaos och begriplig, reflekterbar gestalt, ibland njutbar skönhet.

En stor och entusiastisk publik föreföll till stor del bestå av kulturarbetare.